• 16 juni 2016
• 0
• AV: Malin Gavelin

När som helst kunde hans aorta­anerysm brista – ändå ställdes Kent Byströms operation in två gånger på grund av platsbrist till hans egen och anhörigas stora förtvivlan.

– Pappa var som en tickande bomb. Hur kan vården inte prioritera ett bråck på kroppspuls­ådern?

Dottern Ywonne Byström, som själv är distriktssköterska, låter den retoriska frågan hänga i luften. Även om det har gått några år sedan operationen ställdes in och den så småningom blev utförd med lyckat resultat, märks det att händelserna där hennes pappa Kent Byström förbereddes för operation vid två tillfällen men fick vända i dörren, berörde henne djupt.

Hon beskriver hur hon ”ringde överallt, som en tiger” i kampen för att den inställda operationen skulle komma till stånd – för sin pappas överlevnad. Och om den enorma mentala påfrestningen hon upplevde att han gick igenom inför den omfattande operationen – för att sedan helt tappa luften och fundera på om livet var över efter beskedet om att den ställts in. Något även Kent Byström själv skriver under på.

– Jag hade fått veta av min läkare att om bråcket brister måste man befinna sig på sjukhuset och kunna bli opererad omedelbart. Annars går man bort.  Jag försökte vara så försiktig jag kunde i väntan på den framflyttade operationen. Jag vågade inte lyfta något eller överbelasta mig. Det här hängde över mig varje dag, säger Kent Byström med en röst som stundtals stockar sig när han tänker på vad som hade kunnat hända den där hösten när varje dag var en ändlös väntan.

Han berättar hur han tänkte på barnbarnen och vad hemskt det skulle vara att bara sluta finnas för dem.

– Det kändes orättvist och hemskt att det kan vara så att man inte bara tar in människor och opererar dem när de verkligen behöver det. När man har arbetat, betalat skatt och gjort rätt för sig hela sitt liv.

– Jag mådde inte alls bra och det var samma för hela familjen – mina tre barn och min fru.

Första gången hann Kent Byström precis fram till Mälarsjukhuset och den avdelning han hade blivit kallad till innan läkarens besked om den inställda operationen kom. Men andra gången hade han inte ens hunnit sätta sig på tåget förrän telefonen ringde.

– Jag frågade läkaren den första gången om det berodde på att det var mycket för honom att göra, om det var därför han inte kunde operera mig den där dagen. Men det var inte det som var problemet, sa han. Det var brist på plats. De hade tydligen ingen säng att lägga mig i.

Att behöva förbereda sig mentalt på inte mindre än tre operationer på raken var nog ändå det som Kent Byström upplevde som allra jobbigast, berättar han.

– En operation är en operation och det här är dessutom en större operation. Rent psykologiskt så mobiliserar man ju vissa krafter – man förbereder sig psykiskt på det och då när det blir omställt, när det plötsligt inte det blir av, det är inte alls bra. Det är tufft och väldigt allvarligt för någon som dessutom har hjärtbesvär som jag har.

Både Kent Byströms dotter och hustru ringde och pratade med sjuksköterskan som stod för planeringen efter den andra avbokningen, berättar han. De undrade varför han åtminstone inte kunde ha blivit meddelad dagen innan så att han slapp förbereda sig så mycket mentalt, men upplevde att de inte fick något riktigt svar på den frågan.

– ”Väntar man tillräckligt länge hinner ju patienterna gå bort”. Jag minns att vi sa det till varandra efter det andra beskedet om att operationen inte blev av den gången heller, säger Kent Byström. Det var ingen rolig tanke att tänka att det på sätt och vis var ett sätt för vården att spara pengar.

Sjukhusläkarens kartläggning visar att det här med inställda operationer på grund av vårdplatsbrist är ett ökande fenomen på många håll – hur ser du på det?

– Så får det helt enkelt inte vara. Det här är en enorm nackdel för patienterna. Det är en otäck utveckling i vårt samhälle när man tvingas säga nej och inte kan ta hand om människor. Ska människor som har arbetat hela sina liv bli lidande på det här sättet?

Pernilla Westerberg som är verksamhetschef på kirurgkliniken känner inte till Kent Byströms specifika fall, men berättar att man under många år har brottats med för få vikta vårdplatser för elektiv kirurgi på Mälarsjukhuset.

– Även innan vårdplatsbristen blev ett mer allmänt utbrett problem så fick vi stryka patienter på grund av att det var alltför högt inflöde av akuta patienter  eller till exempel överflytt från annat sjukhus. Därutöver kan strykningar ske på grund av sjuk personal eller mer akut prioriterade operationer.

Under de senaste två åren har man även minskat antalet ”kirurgiska vårdplatser” på Mälarsjukhuset på grund av att man har förlorat sjuksköterskor, berättar hon.

-Trots det har vi ändå kunnat utföra elektiv slutenvårdskirurgi för att vi fått ”värnade” elektiva vårdplatser. Under vissa perioder har vi dessutom valt att inte ens boka in vissa patientkategorier för operation utan istället skickat de direkt till annan vårdgivare.