Känslor från vården tog nya former
Vad händer när 20 läkare, verksamhetschefer, sjuksköterskor och andra vårdanställda kanaliserar sina känslor från vården in i konstens värld? Svaret visades på en vernissage på Forum Medicum i Lund en torsdag i oktober.
Linnea Arvidsson har inspirerats både av J Howard Millers klassiska 40-talsbild ”We can do it” och sin forskning om äldre kvinnor med handledsfrakturer. ”
I taket slingrar sig en gigantisk tjocktarm i veckat tyg, fullstoppad med sovsäckar. På golvet syns ett pussel i trä som är stört omöjligt att lägga – och på en operationsklädd vikvägg hänger en tavla föreställande en äldre kvinna med gipsad underarm i en pose som påminner mycket om J Howard Millers klassiska 40-talsbild ”We can do it”.
Konstnären bakom den sistnämnda tavlan är ortopeden Linnea Arvidsson som till vardags arbetar på SUS i Malmö. Hon anmälde sig till den nystartade kursen i medicinsk humaniora efter att ha hört talas om den via sina chefer.
– Som läkare är man normalt sett väldigt naturvetenskapligt fokuserad. Man följer PM och håller sig inom ramar och riktlinjer – både i det kliniska arbetet och i forskningen. Därför var det väldigt kul att få utforska sina kreativa sidor under så här uppstyrda former, säger Linnea Arvidsson.
Kursen i medicinsk humaniora är på 7,5 högskolepoäng och består av två delar – en med fokus på teori och en mer praktisk och skapande del, berättar hon vidare.
– I den sista delen handleddes vi av en professionell konstnär och arbetade oss fram till hur vi med våra förutsättningar på kort tid skulle kunna skapa konstverk som hade en koppling till oss som vårdarbetare.
Vernissagets stora snackis var den gigantiska, fullstoppade tarmen i taket skapad av sjuksköterskan Rebecka Hallbert.
För Linnea Arvidsson, som just nu befinner sig mitt i ett forskningsprojekt om handledsfrakturer hos äldre kvinnor, föll det sig naturligt att hämta inspirationen därifrån.
– Jag ville förmedla något som jag faktiskt även kommit fram till i min forskning; att just de äldsta kvinnorna med handledsfrakturer tycks vara starkare och har en längre förväntad återstående livslängd än andra i samma ålder. De har bättre reflexer och kan ta emot sig, jämfört med till exempel kvinnor som ramlar och bryter lårbenshalsen.
Förutom Linnea Arvidsson genomförde tre andra läkare kursen; en förlossningsläkare, en ögonläkare och en distriktsläkare. Men även sjuksköterskor, fysioterapeuter och verksamhetschefer deltog, berättar hon.
– Att vi hade så olika bakgrund gav en väldigt spännande dimension. Det är sällan man får ventilera känslor kring arbetet tillsammans med så många olika professioner. När man pratar om detmedicinska till vardags på sin arbetsplats är rollerna så tydliga, men här i konstens värld är ingen bättre än någon annan. Konsten gav oss på så sätt en fantastisk chans att kommunicera med varandra på ett helt nytt sätt.
Det är sällan man får ventilera känslor kring arbetet tillsammans med så många olika professioner.
Många fina samtal där kursdeltagarna delade erfarenheter och känslor från vården med varandra uppstod under kursens gång, berättar Linnea Arvidsson.
– Det var en väldigt dynamisk process där vi satt i grupp och presenterade våra idéer för varandra. Vi lyfte saker som annars är svåra att sätta ord på men som man ändå vill få ut. Det blev på så sätt även ett snudd på terapeutiskt forum där vi kunde dela erfarenheter och formulera oss kring hur det kan vara att arbeta inom vården idag.
Många av kursdeltagarnas konstverk imponerade stort på Linnea Arvidsson.
– Verksamhetschefen Katarina Bexelius gjorde till exempel ett stort pussel i trä, en och en halv gånger en och halv meter. På bitarna stod ord som beskrev allt det vi förväntas förmedla inom vården; personcentrerad vård, evidensbaserad vård, välkomnande vård, med mera. Men den som försökte lägga pusslet insåg efter en stund att det inte gick ihop. Det är lätt att önska kring allt man vill få plats med i vården, men sedan är det svårt att genomföra i praktiken, hur gärna vi som jobbar än vill.
