• 14 maj 2008
• 4
• AV: Christer Bark

”Tja, du berättar jämt om hur nya intyg ska fyllas i, det ska signeras till höger och vänster, koder ska följas och hela tiden får ni veta att ni kostar för mycket och producerar för lite. I min värld så tolkas det som att ägarna/chefen har förlorat förtroendet för medarbetaren och att det är dags att säga upp sig innan man blir uppsagd!”

Som jag har funderat över detta meningsutbyte. Är det verkligen så? Vill våra ägare att vi ska säga upp oss? Har inte politiker och chefer något förtroende för oss läkare? Jag kunde inte låta bli att referera min väns reflektioner till en annan god vän som är ekonom, och han höll med; ”Det är klart att man inte kan arbeta kvar i ett företag som uppenbarligen inte litar på att man gör sitt jobb efter bästa förmåga och med kundernas och företagets väl för ögonen.”

Hur ser vården ut för dem som står helt utanför och tittar in genom massmedia eller genom att de känner någon som jobbar i vården? Tja, när man funderar på det så ser man genast sanningen i det mina två vänner säger.

Arbetsgivaren, dvs. politiker och chefer, klagar gärna över att det finns för många läkare, som dessutom är alldeles för ineffektiva och kostnadsdrivande. Vi följer inte ”kloka listor” fullt ut, utan skriver ut ”dyra” och ”dåligt dokumenterade” läkemedel och därför ska vår förskrivningsrätt begränsas.
Vi är så dåliga på att verkligen jaga ”sjukskrivningsmyglare” att intygen mer ser ut som ett strafföreläggande än ett verktyg för att hjälpa sjuka människor tillbaka till arbetslivet igen. Vi är dåliga arbetsledare, för vi vill helst ägna oss oväsentligheter som att operera eller ha mottagning.

Vi ger oss gärna på att kritisera organisationen som vi verkar i och är därför per definition illojal som grupp. Listan över våra tillkortakommanden kan ju närmast bli gränslöst lång, men slutsatsen blir ju ändå glasklar, vi borde alla sluta omedelbart innan vi får sparken!
Det enda alternativet är att våra ägare omvärderar sin syn på oss som medarbetare och profession; vad finns sjukvården till för?

Vem har kunskap att organisera sjukvården på ett rationellt och kostnadseffektivt sätt? Var finns stoltheten över att ha medarbetare med så hög utbildningsnivå, som brinner för sitt arbete och som hela tiden lägger sig vinn om att andra ska få det bättre?

Varför skuldbelägga medarbetare för en ”sned” budget eller orimliga produktionskrav? Dialogen mellan oss som kår och de som styr i vården måste ändra ton och inriktning, det är inte vi som är ansvariga för det kaos sjukvården i Sverige nu upplever, det är till följd av den medvetna marginaliseringen av oss som det har uppstått!
Vi är beredda att ta ansvar i organisationen, under förutsättning att vi får reella befogenheter och att vi har en ägare som stödjer oss och uttrycker tilltro till oss som medarbetare.

Om inte våra uppdragsgivare är beredd att ändra uppfattning om oss som kår, så kanske det är dags för oss som kår att lämna uppdragsgivaren åt sitt öde. De vill ju ändå inte veta av oss!