Kan sjukvården styras utan ansvar?
Prolog:
Patienten Viola Nilsson lider av kronisk reumatisk sjukdom med mycket ledbesvär och smärta. Hon har väntat på sin utlovade höftledsoperation i sju månader efter det att hennes remiss olyckligt kommit bort några gånger. Hon tycker att det är mystiskt att hon fått vänta så länge, eftersom hon betalat in 60.000 kr i landstingsskatt varje år innan hon blev sjuk, precis så mycket som en höftledsoperation kostar i hennes landsting.
Det finns lindring för henne, men medicinen är dyr, så ännu har inte Viola fått tillgång till den, eftersom hennes landsting inte velat betala den.
Alla är snälla, men Viola får inte ihop det. Hennes väninna som bor i ett annat landsting blev opererad efter bara tre månader trots att en höftledsoperation kostar 105.000 kronor i väninnans landsting. Viola har börjat fundera på vem som tar ansvar för hennes vård.
Vi kommer in i handlingen när den vänlige läkaren som har patientansvaret för Viola ännu en gång tagit sitt ansvar för henne och på nytt satt upp henne på väntelistan för operation, skrivit en remiss till rehab (lika bra att göra det med en gång, ifall något skulle gå snett igen, tänkte han tyst, men det sade han inte till Viola).
Av omtänksamhet (och för ett gott vårdresultat) besparade han henne också den deprimerande informationen att kliniken saknar vårdplatser och personal sedan det senaste sparbetinget och att han inte kan göra så mycket åt det eftersom han saknar budgetansvar. Trista uppgifter som inte skulle förbättra hennes hälsotillstånd och som gör honom själv deprimerad varje gång han tänker på det.
Nej, det är bättre att han och Viola håller humöret uppe. Det är tillräckligt besvärligt som det är. Man ska inte underskatta placeboeffekten tänker han, medan han noterar att tanken om placeboeffektens trösterika effekt dykt upp i hans hjärna allt oftare under senare tid.
Men Violas patientansvarige läkare ser hur ont hon har och hur dåligt Viola går, så något måste han göra. Han gör det han brukar göra ibland, även om det inte är populärt av ledningen.
Han upplyser Viola om att det finns något som heter vårdgaranti och att hon kan söka till ett annat sjukhus, men då måste hon kontakta verksamhetschefen, för en så stor sak kan inte den patientansvarige läkaren besluta om.
Viola får tipset mot löftet att hon inte berättar för verksamhetschefen vem som upplyst henne om möjligheten.
Det är nämligen så att Violas patientansvarige läkare inte riktigt vet hur verksamhetschefen tänker numera, trots att han är läkare. Verksamhetschefen har just varit på ledningskurs och fått lära sig linjeorganisationens beslutsordning som går uppifrån och ned, så det är inte värt att ta några risker om man vill behålla jobbet. (tänker han återigen tyst för sig själv).
Viola känner hur tacksamheten sprider sig varmt i kroppen av den snälle patientansvarige läkarens omsorger om henne.
Äntligen ska hon få sin vård. Hon lovar dyrt och heligt att inte säga vem som tipsat henne.
Viola uppsöker nu glad i hågen verksamhetschefen. När hon förklarat sin situation utspelar sig följande dialog på verksamhetschefens kontor i den nya administrationsbyggnaden.
Verksamhetschefen:
– Nu har du haft tur Viola. Vi ska naturligtvis ta ansvar för dig och dina problem och hjälpa dig. Jag är en ung och dynamisk chef, tillsatt direkt från golvet av mina kollegor. Jag känner mig väldigt stolt över att vara chef över en sådan här fantastisk organisation. Du ska veta att även om jag fått mig en budget ålagd som jag inte haft inflytande över, känner jag att vi har möjlighet att göra fantastiskt mycket vård för pengarna, så jag hoppas att vi ska kunna göra även dig nöjd i det här fallet.
– Det är bara en liten hake Viola. Vissa av dina problem hamnar lite utanför vårt område. Just nu är inte höfter prioriterade eftersom det i veckan skrivits i pressen om knäprotesproblem. Vi har nu fått en stor beställningsorder på just sådant och måste använda pengarna till det.
Viola:
– Ni kan ta mitt knä också. Mig gör det inget.
Verksamhetschefen:
– Så bra, men då måste du först gå till en knäspecialist. Vi kan säkert ordna en tid hos en sådan efter nyår, men det gör din behandling mer komplicerad. Jag ser dessutom att du skulle må bra av lite mediciner. Nu är det så att de mediciner som kan hjälpa dig är väldigt dyra, så även om jag är verksamhetschef och skulle vilja hjälpa dig, vilket jag så klart vill, så kan jag inte ta på mitt ansvar att skriva ut så dyra mediciner till dig eftersom det skulle belasta min budget på ett sådant sätt att det skulle bli sämre för andra patienter, det förstår du säkert Viola.
Det förstår Viola. Medicinerna måste ju räcka till alla. Inte bara åt henne. Men det är kanske inte ett så stort problem, tänker hon. Viola har läst i Läkartidningen att man kan få i sig massor av läkemedel via dricksvattnet, i alla fall Cipramil och Sobril, så Viola säger tyst till sig själv att hon inte får glömma bort att dricka 6-8 glas vatten om dagen i fortsättningen. Viola vaknar upp ur sina funderingar när hon hör verksamhetschefen uttala ordet tips. Tips är precis vad hon behöver, det har hon börjat inse.
– Gå till sjukhusdirektören och berätta om dina problem, säger den unge dynamiske verksamhetschefen. Sjukhusdirektören kan säkert hjälpa dig. Alternativet är förstås om du känner en bra journalist som kan skriva om dina problem.
Viola:
– Nej, jag vill inte förekomma i tidningen Sjukhusläkaren, men tack för tipset. Jag går till sjukhusdirektören.
Viola känner att hon inte känner samma varma tacksamhetsskuld inför verksamhetschefen som hon kände inför den patientansvarige läkaren. Viola tänker på den verksamhetschef som hon är flyktigt bekant med, vars barn går i samma klass som hennes två små döttrar. Han verkar mer rådig än den här unge dynamiske verksamhetschefen.
Violas minns att ”hennes” verksamhetschef berättat att när han fick årets budget insåg att för att få den att gå ihop var han tvungen att gå och köpa en Harry Boy. Den här unge, ”dynamiske” chefen verkade ha en hel del att lära, tänker Viola, när hon traskar iväg till sjukhusdirektören.
Sjukhusdirektören som är läkare, och alltså lite onormal som direktör, tar till en början emot Viola med öppna armar.
– Välkommen Viola! Det är klart att vi tar ansvar för dig, precis som vi tar ansvar för alla våra sjukhuspatienter. Fördelen att ha en sjukhusdirektör som mig, som är läkare, är att jag har bra koll på de medicinska processerna. Vilken tur att du kom till mig! Jag ser att du behöver en magnetröntgen, men för att få en sådan är det sex månaders väntetid. Magnetröntgen ingår tyvärr inte i vårdgarantin, men i ditt fall spelar det lyckligtvis ingen roll, eftersom vi ändå har minst två års väntetid på vårt sjukhus för den operation du behöver. Men självklart tar vi ansvar för dig Viola. Du kan få en remiss till ett annat sjukhus som kanske kan göra operationen tidigare om du vill. Vill du det Viola?
Viola känner hur mattheten sprider sig i hennes kropp och att hon som nyss var så optimistisk är nära att svimma av plötslig orkeslöshet.
Sjukhusdirektören uppfattar sinnesförändringen. Patienten som bara för en stund sedan var så glad och verkade kunna ta motgångar med den glimt i ögat som man kan förvänta sig ser plötsligt så trist uppgiven ut, nästan anklagande, som om det vore sjukhusdirektörens fel.
Sjukhusdirektören känner hur irritationen växer inom henne. Det handlar ju trots allt inte om liv och död, det finns ju många som har det betydligt värre än Viola.
Sjukhusdirektören kan inte hålla tillbaka ilskan och frustrationen och hör sig själv säga till Viola med metallisk ton i stämman:
– Tror du att det är jag som bestämt om kostnadsneddragningarna, eller strukturomvandlingarna, som styckat vården så att väntetiderna nu är dubbelt så långa. Tror du att det är jag som bär ansvar för det?
Gå till landstingspolitikerna. Jag kan inte hjälpa dig!
Viola undrar vad som gått snett. Vad gjorde hon för fel? Viola har faktiskt frukansvärt ont och går dåligt. Ett tag är hon beredd att ge upp, men så tänker hon: Jag ger inte upp förrrän jag fått tala med någon som bestämmer. Jag måste få träffa en politiker.
Nästa dag går Viola till landstingshuset. Hon blir varmt välkomnad av landstingspolitikern.
– Vad bra att du kommer till oss! Jag heter Rutger Einstein och jag är ordförande i Regionstyrelsen. Vi politiker blir glada när patienerna kommer direkt till oss, för vi vill gärna ha kontakt med verkligheten. Vi är befolkningens företrädare. Jag har hört att du tycker att ingen tar ansvar och det tycker ibland jag också. Men vi tar ansvar. Det lovar jag.
Som du vet har alla i vården tillsvidareförordnande, till och med underläkarna. Vi politiker har funderat på att vi skulle kunna ha det också, men det har vi inte, utan vi har fyra år på oss att förändra hela sjukvården. Ja, egentligen bara tre, för första året går alltid åt helsike eftersom det är den gamla majoritetens förslag som gäller. Viola, du har betalt skatt hela ditt liv. För mycket, tycker vi.
Vi Allianspolitiker vill inte ha några skatteökningar. Nej, under mandatperioden ska vi reducera skatten så att du får lite pengar över. Det prioriterar vi. Vi har nyanställt massor av sjukhuschefer, regiondirektörer och alla klagar på att de har för lite pengar. Vad tror dom att de är anställda för? Jag blir så trött. Det är dom som ska prioritera i vården. Klarar de inte det är de fel man på fel plats. Då kanske vi ska ha kvinnor i stället.
Vi har inte suttit många månader, men vi har tagit in tolv stycken konsulter från McKinsey, ska du veta Viola. Vi har hittat ett SORK-program. ”Strukturera om, Omorganisera, Rationalisera och skapa Kaos”.
Alla som arbetar med förändringsarbete vet att man först måste skapa kaos, sedan kan man reorganisera till en lägre kostnad. Tror inte du som vi Viola att vi åtminstone ska kunna rationalisera fyra – fem procent? En miljard kronor är inte mycket pengar i sjukvården. Vi har aldrig haft så mycklet pengar. 24 miljarder kronor är jättemycket pengar och ändå klagas det hela tiden. Är det rättvist?
Nej, Viola gå nu tillbaka till ditt sjukhus. De har fått alla resurser som de behöver för att prioritera. Du ska kunna få dina läkemedel och din vård. Du är värd det. Tack för att du kom till oss Viola.
Viola står kvar mållös en stund medan hon funderar på det råd hon fått av landstingspolitikern. Nu har hon träffat alla som tar ansvar för hennes vård. Trots detta känner hon sig mer förvirrad än någonsin.
Hon beslutar sig för att gå tillbaka till sin patientansvarige läkare, han som fick henne att känna en sådan värme sprida sig i hennes kropp när han riskerade sin tjänst för hennes skull och gav henne det förbjudna tipset. Kanske hade hon missuppfattat den patientansvarige läkarens råd? Viola får på nytt ett varmt välkomnande av den snälle läkaren.
Patientansvarige läkaren:
– Jag är så glad att du kom tillbaks till mig Viola! Jag har fått direktiv uppifrån att vi ska prioritera dig, men idag är det den 29 november och det är problem på sjukhuset. All elektiv kirurgi är struken resten av året på grund av sparbeting, men Viola, kan vi ses i början av nästa år?
Viola:
– Och då får jag höften opererad och läkemedel för framtida behov?
Patientansvarige läkaren:
– Du får en ny tid hos min sekreterare.
