Det är ingen nyhet att administration tagit en allt större plats inom hälso- och sjukvården. Men varför hamnade vi här? Och vilka konsekvenser för administrationssamhället med sig?

• 25 september 2020
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Enligt Anders Ivarsson Westerberg, professor i offentlig förvaltning vid Södertörns högskola, kan man rikta blicken mot början av 90-talet för att hitta svaret.

Då, när det inte helt okända och oftast utskällda begreppet New Public Management och dess styrmodeller gjorde sitt intåg i den offentliga sektorn, föddes också en strävan efter att styra, planera och effektivisera verksamheterna på ett annat sätt än tidigare.

Mer skulle göras mätbart. Fler krav och måsten skulle uppfyllas och rapporteras vidare i organisationen. Avståndet mellan kärnverksamheten och de som styr ökade.

– Hela det tankesättet gör att administrationen blir mer viktigt, och att man satsar på olika typer av administrativa rutiner, åtgärder, tekniker och uppföljningssystem. Men jag tror inte att man var medveten om att det skulle få de här konsekvenserna. Det hände bara, säger Anders Ivarsson Westerberg och fortsätter:

– Det ligger en positiv förbättringsidé i botten – vi vill vara rationellt planerande för att göra det så bra och effektivt som möjligt – men allt det här leder till att de som är satta att styra verksamheten ställer en mängd olika krav på de som utför sjukvården. Och de leder till en ökad administration samtidigt som den typen av styrsystem och kontrollåtgärder riskerar att kringskära den professionella autonomin. Det blir en ond cirkel.

I drygt 15 år har Anders Ivarsson Westerberg forskat om administrativt arbete, förändringar och styrning i offentliga organisationer. Idag är han professor i offentlig förvaltning, tidigare föreståndare för Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola och ett av de namn som mest frekvent dyker upp när man läser om administration i offentlig förvaltning. Han beskriver administrationssamhället som ”nästan en ideologi”, som sitter så djupt rotad i de rådande styrmodellerna att det kommer att vara svårt att förändra.

– Så länge det finns en stark tro på rationellt planerande och den typen av styrning finns det ingen anledning att tro att administrationen skulle minska. Snarare tvärtom. Däremot kan man se att problemen som det fört med sig har uppmärksammats allt mer.

Han menar att det skulle krävas att man ”tog ett steg bakåt för att titta på det ur ett större perspektiv” och att hela sjukvårdens organisation och styrning således måste förändras för att bryta trenden.

– Privatiseringen inom hälso- och sjukvården är en stor anledning till att det ökat. Och decentraliseringen spelar en annan stor roll. Ju mer decentraliserat, desto mer måste man från centralt håll styra och återta kontrollen. Ett exempel är de ersättningsmodeller som man har byggt upp – det är en konstruktion som skapats för att man valt att organisera sjukvården på det här sättet.

Också själva sättet att mäta för med sig konsekvenser. Även om Anders Ivarsson Westerberg ”inte är emot mätning egentligen” menar han att det används för statiskt och okänsligt.

– Exempelvis ersättningsmodeller kräver någon form av objektiv bedömning och då blir det en nödvändighet att skapa ett system med olika variabler som kan vara mätbara. Som bäst blir det en uppskattning av det resultat man har gjort, men det kan aldrig fånga verkligheten – istället reducerar man det komplexa till mätbara variabler. Risken blir då att man fokuserar på det som är mätbart och då missar det som inte låter sig mätas på samma sätt.

Just nu är Anders Ivarsson Westerberg, tillsammans med ett antal kolleger, i slutfasen av arbetet med en bok som handlar om administration i hälso- och sjukvården. Boken bygger på studier av ett antal vårdcentraler där forskarna bland annat genomfört en tidsanvändningsstudie.

– Den visar att en tredjedel av arbetet på en vårdcentral är ren administration. Också att en sjuksköterska använder ungefär 35 procent av sin tid åt att träffa patienter – där ungefär hälften av den tiden handlar om telefonsamtal. Det betyder att knappt 20 procent av sjuksköterskans arbetstid går till att träffa patienter öga mot öga, säger Anders Ivarsson Westerberg och fortsätter:

– Även om all annan tid inte går åt till administration så handlar mycket om det. Inte bara primärt, alltså sådant som rör patienten, utan också sekundärt – till exempel rapportering till olika register, dokumentation av olika slag för att få olika typ av ersättning enligt ersättningsmodellen. Det handlar också om sådant som ligger runt omkring organisationen – så som miljöarbete, kvalitetsarbete och jämställdhetsarbete. Det är naturligtvis också bra, men det har inte med patientarbetet att göra.

Ju mer administrativt arbete det blir, desto mindre effektivt blir det. Anders Ivarsson Westerberg

Anders Ivarsson Westerberg ger ett exempel på hur den ökade administrationen tagit sig ett minst sagt konkret uttryck på en av vårdcentralerna.

Enkelt uttryckt handlar det om den dokumentation som ska göras i anslutning till varje patientbesök för att få ta del av ersättningen från regionen. I det här fallet står det i beställningen från regionen att läkaren alltid ska fråga om patientens rökvanor och när det har gjorts ska en ruta kryssas i. Görs inte det blir vårdcentralen utan ersättning för det besöket.

– Den vårdcentral som vi studerade hade anställt en controller som satt och gick igenom alla registreringar som gjordes efter varje patientbesök för att se så att dokumentationen var korrekt utförd. Verksamhetschefen berättade att man egentligen skulle ha behövt anställa en till sjuksköterska, men att det var bättre för verksamheten att anställa en controller istället. Där ser man väldigt tydligt drivkrafterna i administrationssamhället, tycker jag.

– De flesta av de här styrsystemen är tänkta att de ska effektivisera sjukvården. Men ju mer administrativt arbete det blir, desto mindre effektivt blir det. Det tror jag att man glömmer bort ibland.