• 07 november 2016
• 0
• AV: Malin Gavelin

Ligger det verkligen i mitt uppdrag att kvalitetssäkra kollegornas arbete på min klinik? Den frågan tycker Mathias Wallin, jurist på Socialstyrelsen, att varje läkare bör ställa sig innan man öppnar en kollegas journal.

Frågan om när man egentligen gör sig skyldig till dataintrång som läkare har varit aktuell vid flera tillfällen och 2014 kom en statlig utredning som bland annat kom fram till att patientdatalagens bestämmelser om inre sekretess skulle behöva skrivas om i förtydligande syfte. Men oklarheten på området kvarstår.

– Det finns helt klart en otydlighet från dem som ska tillämpa lag­stiftningen och därmed också en stor osäkerhet bland läkare kring vad som egentligen gäller. Den bilden kan jag bekräfta i min roll som jurist på Socialstyrelsen, säger Mathias Wallin.

Det är i det närmaste omöjigt att exakt redogöra för när en läkare anses obehörigen ha tagit del av dokumenterade uppgifter om en patient, menar han. Det måste bedömas utifrån de specifika omständigheterna i varje enskilt ärende och är ytterst en fråga för Inspektionen för vård och omsorg.

– Det står ordagrant i patientdatalagen att det endast är den som deltar i vården ”eller av annat skäl behöver uppgifterna i sitt arbete” som får ta del av innehållet i journalen. Och det är just den här senare delen av formuleringen som är den som oftast vållar tolkningsproblem, säger Mathias Wallin.

Det som torde kunnas sägas är att formuleringen syftar på patientdatalagens grundläggande syfte som bland annat handlar om kvalitetssäkring av vården, menar han. Men vad innebär då det? Kan vem som helst, när som helst, påbörja denna kvalitetssäkring av vården?

– Nej, någonstans behöver man hitta en koppling – att man som läkare har fått kvalitetsarbetet i uppgift och att det tydligt framgår att det är mitt uppdrag att gå in och kvalitetssäkra andras arbete på den här kliniken, säger Mathias Wallin.

Men har inte alla läkare en rapporterings­skyldighet för att bidra till att patientsäkerheten upprätthålls?

– Jo, men det ger ingen direkt behörighet att välja vilka journaler man kan gå in och läsa. Det handlar snarare om att skriva en avvikelse om man själv gav fel medicin eller såg en kollega göra detsamma. Om man misstänker att en kollega arbetar på ett sätt som innebär risker för patientsäkerheten är man skyldig att rapportera detta till verksamhetschefen och påtala bristerna. Man måste inte gå in i journalen för att göra det utan det räcker med att säga ”här ser jag en risk som jag anser att jag måste rapportera vidare”.

Men om vårdgivaren ändå inte tar tag i det – hur ska jag göra då?

– Ska man hårdra det så ger det dig inte per automatik större rättigheter. Man måste kunna bocka av det här ”av annat skäl behöver …” innan man ger sig in i någon annans journal. Man får fråga sig själv – har jag de här arbets­uppgifterna? Vad är min roll i det här? Ligger det verkligen i mitt uppdrag att kvalitetssäkra kollegornas arbete på min klinik? Reglerna är ju inte till för att skydda kollegan utan för att skydda personuppgifterna till patienterna. Det är därför det inte ska vara ett fritt flöde. Det kan säkert finnas goda syften men då kanske man trampar snett åt andra hållet. Exakt var gränserna går är omöjligt att svara på eftersom det mig veterligen inte finns någon tydlig praxis på precis det här området.

– Men vårdgivaren har en skyldighet att bedriva ett systematiskt patient­säkerhetsarbete och ska genom processer och rutiner i verksamhetens ledningssystem säkerställa att personalen kan rapportera risker för vårdskador.

Hur länge efter att jag har träffat en patient anses jag vara delaktig i vården då?

– Förarbetena till patientdatalagen är inte tydliga på den punkten så jag har inte något bra svar på den frågan. Den statliga utredningen från 2014 innehöll bland annat förslag på hur patientdatalagens bestämmelser om inre sekretess skulle kunna bli tydligare och lättare att tillämpa, men regeringen har än så länge inte valt att gå vidare med utredningens förslag.