• 16 juni 2017
• 1
• AV: Charlotte Ågren

En del läkare vill skriva annat än journalanteckningar. Några få lyckas hela vägen fram till bokförlag och böcker som säljer. Allmänläkaren Jonas Moström är en av dem. I sommar kommer hans tolfte deckare.

Han sneglar på klockan. Efter dryga två timmars skrivande stänger Jonas ner sin laptop. Han packar ihop sin svarta läderfåtölj och går söderut mot Kungsholmen. Efter en halvtimmes snabb promenad öppnar han dörren till S:t Eriks Vårdcentral och tar på sig den vita rocken.

– Om jag bara var författare skulle jag vara en sämre författare. Jag får otroligt mycket inspiration från mitt jobb som läkare. Varje person som kliver in är som en roman.

Möten med patienter ger bra inspiration för författare, men det finns även vinster åt andra hållet.

– Man tränar upp sin empati när man skriver, och förhoppningsvis gör det mig till en bättre läkare. Sen tycker jag att det är kul och mår man själv bra är det lättare att hjälpa andra. Det är ett bra växelbruk, säger Jonas Moström.

Han har haft detta dubbelliv i mer än tio år. På förmiddagarna är han författare, på eftermiddagarna husläkare.

Händer det att patienter blir rädda för att du ska använda dem i böckerna?

– Näe. Man kan ju välja husläkare fritt, så de som är rädda har nog bytt… De som går kvar är intresserade och frågar ofta när nästa bok kommer.

Tolv böcker har det blivit. Sommaren 2017 släpps den fjärde i serien om psykiatern Nathalie – ”Trogen intill döden”. Hon är expert på psykopater och ingår i polisens gärningsmannaprofilgrupp. Som i mången deckare arbetar hon tillsammans med en kriminalpolis. När man kommer till sidan 18 har redan tre mord hunnit presenteras, vilket säger en del om bokens tempo. Jonas Moströms deckare är skrivna för att underhålla såväl den som skriver som läsarna. De är inga brandfacklor för en viss typ av vårdfinansiering eller ökade resurser.

– Jag har ingen vision om att förändra världen. Då hade det varit bättre att bli politiker. Men jag gestaltar gärna för- och nackdelar i aktuella frågor, som aktiv dödshjälp. Förhoppningsvis väcker det en känsla som kan leda till eftertanke hos läsaren.

Läkarna i Jonas Moströms böcker är framför allt kirurger eller psykiatriker, två yrken som är relativt vanliga i såväl litteratur som i tv-serier.

– Kirurg är lite macho, man har livet i sina händer. Psykiatrin är intressant för man tränger djupt in i människans psyke.

Min pappa är rehabläkare. Vad tror du om en sån i nästa bok?

– Njae… det är svårt. Då får man nog göra det till en antihjälte. Den oväntade hjälten. Det kanske skulle gå.

Geriatriker?

– Näe, det tror jag inte på.

Husläkare på en vårdcentral, som du själv?

– Jag har använt det tidigare. Hjälten i Sundsvall jobbar som stafettläkare. Men det är svårt som huvudperson. På en akutmottagning händer mer dramatiska saker. Jag skriver till exempel om ett gisslandrama på psyk­akuten. Det händer som tur är inte så ofta på vårdcentralen. Inte på akuten heller, men det är mer troligt där.

Om det nu är så mycket mer spännande på sjukhus kan man undra varför Jonas Moström inte har valt den vägen som läkare.

– Jag kommer från en liten by där distriktsläkaren var en naturlig del av byn, precis som rektorn, prästen och polisen. Alla hade en tydlig roll. Redan dag ett på läkarlinjen bestämde jag mig för att bli husläkare. Jag tycker om att det är från vaggan till graven. Man träffar samma personer, men med olika sjukdomar. På sjukhus är det mer samma diagnoser och nya patienter.

Svenska författare tycker om att bygga upp intrigerna kring en viss stad. Vi har Camilla Läckbergs Fjällbacka, Marie Jungstedt rör sig på Gotland och Jens Lapidus stannar i Stockholm. Jonas Moströms första bokserie utspelade sig i Sundsvall där han själv var AT-läkare. Den andra serien utgick från Uppsala. I ”Trogen intill döden” låter han handlingen röra sig mer fritt i den svenska geografin.

– Det är den svåraste bok jag skrivit. Att hålla den röda tråden vid liv var en utmaning.

En förutsättning för att få ihop ett sådant pussel är att man är välorganiserad, och Jonas är en strukturerad för­fattare. Han har regelbundna arbetstider och en tydlig plan för varje enskilt kapitel, allt från väder till cliffhangers planeras i förväg.

–  Stephen King sa att en riktig författare inte ska bestämma slutet innan, det ska komma organiskt. Men det är olika skolor. Jag är trygghetsnarkoman, jag tycker om att ha en ledstång att hålla mig i.