Jan Lindsten vill leta systemfel inte syndabockar
Debatten efter Macchiariniaffären måste handla om mer än att bara leta syndabockar. I stället bör man ställa sig frågan om det inte finns en systemproblematik i botten som utgör själva grundproblemet. Det anser Jan Lindsten, före detta dekanus på Karolinska institutet och före detta sjukhusdirektör på Karolinska universitetssjukhuset.
– Det är klart att man ska ta reda på om det finns människor som har gjort fel i gällande regelsystem, men det blir samtidigt en fixering vid att hitta syndabockar för vad som har har inträffat. Utredningarna är uppe i över tio nu och man kan undra vad som kommer ut av dem i slutändan, säger Jan Lindsten.
I stället bör man fråga sig om de former för styrning som bedrivs på landets universitet verkligen är de bästa, menar han. För det är just styrelsens val, storlek, organisation och arbetssätt som kanske är den verkliga orsaken till att det kunde gå så fel som det faktiskt gjorde i till exempel fallet Macchiarini, enligt Jan Lindstens mening.
– Så som det ser ut idag så finns det en stor styrelse på över 20 personer på KI. I en så stor styrelse finns det en risk för att ett fåtal personer arbetar intensivt medan resten hänger med och i princip bara bevakar sina partsintressen. Styrelsen jobbar inte för helheten och det finns en stor fara med det.
Även sättet att utse en rektor tål att tänkas över, anser Jan Lindsten. I dag utses kandidaterna av elektorsförsamlingar bestående av studenter och lärare som intervjuar och pratar med folk och sedan kommer med förslag till konsistoriet. Ett förslag som det ska väldigt mycket till för att de ska säga nej till, berättar han.
– Förslaget vidarebefordras till regeringen och är knappast någon garanti för att styrelsen får det man behöver i det utvecklingsskede man befinner sig i. Det finns en risk att de i stället väljer den kandidat som uppfattas som ”snällast” eller ”mest medgörlig”. Men om styrelsen har en vision av att ”det är det här vi ska satsa på”, eller till exempel är i behov av att göra nedskärningar på vissa områden, då är det inte alls säkert att man får den styrning och effektivitet i verksamheten som man är i behov av.
Systemet KI har i dag går tillbaka långt tillbaka i tiden, berättar Jan Lindsten. Och även om man har haft flera framstående rektorer och bedrivit en fungerande verksamhet fram tills i dag har man nu kommit till en punkt när det är dags för förändring, menar han.
– Världen blir allt mer komplex och det krävs en helt annan aktivitet hos styrelsen nu än för några årtionden sedan. Det är stenhårt arbete som gäller hela tiden. Om man tittar på hur många framstående universitet i världen gör när de ska anställa så dammsuger de verkligen sin omgivning på unga nya krafter och de rekryterar med miljö och resurser över tid. Där måste en styrelse vara aktiv för att se till så att institutet får de bästa. Vi måste vara med internationellt och slåss om de största och då duger det inte att inte ens ha kollat så att meritförteckningen stämmer.
Och när nu Leijonborg i stället gick ut och sa att forskningsfrågor inte är något som styrelsen ska befatta sig med då rimmar det väldigt illa med KI:s viktigaste uppgifter som är just forskning och utbildning, menar Jan Lindsten.
– Då börjar man undra vad de då sysslar med. Givetvis ska de inte granska varje enskilt forskningsprojekt, men de ska se till de övergripande forskningsfrågorna och ta fram fungerande etiska system och datasystem samt övergripande riktlinjer för hur arbetet ska ske. De behöver också ta fram en fungerande metod för hur man ska rekrytera – helt enkelt en styrelse som är engagerad i verksamheten fullt ut.
Det skulle till exempel kunna handla om en uppsökande etikverksamhet som inte bara går ut på att granska ansökningar utan även kontrollerar att de projekt som är igång verkligen fungerar, en proaktiv verksamhet, menar Jan Lindsten.
– För att komma tillrätta med systemfelen bör man låta styrelsen utse rektorn och styrelsen i sig bör utses av staten. Det är ett tungt ansvar att hitta de som är mest lämpade och det ska vara passande för jobbet.
KI är inte unikt när det gäller den här problmeatiken och det finns en bredare bakgrund till det här, menar Jan Lindsten. Universiteten har beskrivits som en krisbransch de senaste åren där genomströmningen av studenter är en styrande ekonomisk variabel och där kvaliteten har ifrågasatts, menar han.
– Men det man verkligen bör ifrågasätta är hur lärosätena egentligen styrs och gå till botten med om det verkligen är bra former för styrning av så pass viktiga institutioner.
Anser du att Hamsten som rektor ha fått bära hundhuvudet i alltför stor utsträckning när det gäller Macchiariniaffären?
– Nej, egentligen inte. Det har skett misstag och de har han tagit konsekvenserna av. Det är hedersamt att han har gjort det för det är mycket anmärkningsvärt att man lämnar en kritisk rapport från en granskare åt sidan. Men jag skulle vilja säga att riskerna att sånt sker är betydligt större när man har ett sådant system som vi har på KI i dag.
Tydligen är universitetens viktigaste uppgift att rekrytera stjärnor från andra universitet. Jag hade hoppats att man vore mer intresserad av att utbilda egna.
Naturligtvis borde det vara att skapa en miljö som gynnar nyskapande forskning, se till att aktiva forskare får det resurser de behöver. Sm en biprodukt kanske man i en framtid kan locka också externa forskare av rang. Och möjligen också internationella pris som Nobelpris. S.k. elitsatsningar med näringslivet som förebild är dömda att misslyckas