Jag vill bli ”den arga doktorn”
Nyheter
Tar mig från olycksplatsen till närmaste sjukhus, låser fast cykeln och anmäler mig i receptionen. Så långt allt väl.
När en timma har gått utan att något händer så tjatar jag mig till den röntgenundersökning som naturligtvis behöver utföras.
När ytterligare två timmar gått och tummen blivit skrämmande svullen kommer äntligen akutläkaren. Han konstaterar att det krävs en operation, och ringer ortopeden, som lovar infinna sig. Då får jag panik. Inte för operationen, den förutsåg jag redan på gatan, utan oron för hur fel det här kan bli. I min värld spikar jourhavande ortopeder höfter, en krossad tumme skall skötas av handkirurgen.
När akutläkaren har gått rannsakar jag min övertygelse att alla har samma rätt till bästa tänkbara vård. Sedan greppar jag telefonen och ringer en vän. En halvtimma senare sitter jag framför en erfaren handkirurg, och känner en oerhörd lättnad.
Hon förklarar skadan, skriver remiss för skiktröntgen, ordnar sängplats på avdelningen och operationsanmäler. Klapp, klapp, klapp.
Jag har kanske inte tagit någon annans plats, men definitivt blivit särbehandlad.
När min kirurgbana är till ända vill jag vara ”den arga doktorn”, som smyger omkring och ser till att alla, snabbt och smidigt, slussas fram till rätt vård. Klapp, klapp, klapp.
Räcker det? Blir det inte bara en droppe i havet så länge vi håller fast vid förställningen att var och en står sig själv närmast, att ensam är stark, att solidaritet med svaga och utsatta är en lyx man kan undvara?
Å andra sidan: ingen kan göra allt, alla kan göra något.
Bra skrivet Eric. Med tanke på hur mycket du betyder för dina patienter tycker jag nog du kan få lite särbehandling
Forts,
Inser att mitt budskap snarare än klapp-klapp-klapp borde vara lugnt – och -fint. Många års hjärntvätt i en storstad har satt sina spår. Tur att man kan fly ibland till de öar av icke köp – sälj som fortfarande finns ..
Eric
Akutläkaren,
Kanske bör jag förtydliga.
Jag inser till fullo att man måste prioritera på en akutmottagning och tycker lika illa som du om att vissa framgångsrikt kan ifrågasätta de prioriteringar som görs. Budskapet i inlägget är delvis att jag ifrågasätter mitt eget handlande men samtidigt undrar hur det blev så. Till saken hör att jag är en uthållig person med stort tålamod. Jag hade satt mig till rätta i rummet dit akutläkaren skulle komma, och helt och hållet ställt in mig på att det skulle dröja många timmar. Visserligen svällde handen upp betänkligt vilket skrämde mig, men jag gjorde själv bedömningen att det inte var någon fara, att det inte motiverade en snabbare handläggning. Det jag reagerat på är inte timmarna av väntan, utan de där minuterna när jag blir påtittad. Jag kan inte hävda att något fel begicks, Men står ändå till fullo för den känsla av panik jag fick när jag hörde det korta samtalet mellan akutläkaren och jourhavande ortoped. Känslan av att förvandlas från en rädd och orolig människa, som kanske inte skulle kunna fortsätta sitt arbete, till nummer XX på operationslistan. Med sig hade akutläkaren en sjukgymnast (eller arbetsterapeut) elev. Jag kommer fortfarande ihåg hennes deltagande och uppmuntrande uppsyn.
Kanske är jag känslig, men det ligger nära till hands att tro att jag inte är det mer än någon annan. Har man själv i över trettio år sprungit in till patienter med målet att i första hand göra en snabb och korrekt bedömning så blir det här en hisnande erfarenhet. Det var det som var budskapet.
I förlängningen kan man undra om vi kanske inte ska vara så fixerade vid det mätbara ( som väntetider ), utan mer av det som inte låter sig mätas. Men då undrar förstås både vi och fr. a beställarna hur vården skall styras. En möjlighet är ju att ta patienternas omdömen på allvar, och inte bara de kvalitetsparametrar som sjukvården och byråkratin satt upp. För egen del kan jag svära på att jag gärna väntat sex timmar till, bara jag sluppit känna att jag var en bricka i produktionen.
Kika,
Du tänjer på korruptions-begreppet, men det är intressant.
Förstår inte riktigt det du sedan skriver, vem riktar sig din ilska emot ?
Lina,
Låter inte alls bra. Handlar det om dåliga bedömningar, eller svåra bedömningar. Eller ointresse ?
Lekman,
Inte säker på att akutläkare är lösningen. Möjligen präglad av att vi erfarit att flera allvarliga bukåkommor inte kommit kirurgens kännedom, dvs tilltron till akutläkar-kunskapen har varit för stor.
Eric
Eric Secher:
Angående vänskapskorruption, i vårt landsting har vi ett stort dominerande sjukhus som anser sig framgångsrikt och vill gärna sprida den bilden. Så bra så riktigt, de är säkert duktiga men… man ser på samtliga markörer för kvalitet som publiceras från kontrollerande organ, vårdköer etc så upplever jag att vårt landstinget ligger otroligt lågt i siffrorna. Jag har funderat på detta och har tidigt kommit fram till att det är en stor andel av patienter som går andra vägar än de formella, så de lever och löser sina problem, bra för dem, det är vänskapskorruption.
I hela mitt liv har detta varit ett stående uttryck. ” Man ska vara dj*vl*gt frisk för att vara sjuk i Sverige” Arga doktorn-programmen exeplifierar det.
Sjukvården har ett extremt strukturproblem de enda som har ansvar och kan ta tag i detta och faktiskt ta ansvar är personalen. Nu får ni faktiskt ta och skärpa till er och se till att folk får ny kompetent vård efter det ni anser er stå för vetenskaplig grund. Enligt mitt fömenande, baserat på mina erfarenheter så ifrågasätter jag starkt den vetenskapliga grunden. Vad håller ni på med, detta är ju löjligt av personer med vetenskaplig utbildning och framförallt betalt av skattemedel ?
Akutläkaren,
Tummen hade definitivt inte platsat i Arga doktorn !
Det du skriver låter rätt. Nu med några veckors distans är jag (ännu) mer benägen att hålla med.
Budskapet ? Kvar blir att det är oerhört nyttigt för den som jobbar i vården att få känna på, inte vanmakt, men en stark oro för att man inte kommer att bli rätt behandlad. Och erfara att den känslan väldigt mycket hänger samman med hur man uppfattar engagemanget. Inlägget får väl uppfattas som en känsloyttring, som förmedlar en känsla jag kanske delar med andra patienter (utan möjlighet att ringa på en vän).
Sen tycker jag man kan fundera över om dagens sjukvård, med sådant fokus på administration, dokumentation, ekonomi och konkurrens verkligen skapar de bästa förutsättningarna för engagerade möten med patienterna.
Och man kan också undra över vad den fokuseringen/prioriteringen står för.
Eric
Förstår inte rktigt budskapet. Det är väletablerat, och något vi ihärdigt försöker lära patienterna, att man börjar med att söka ”första linjens sjukvård”, i det här fallet akutläkaren. Det denne inte bemästrar remitteras till specialistvården, i det här fallet ortopeden, som i sin tur kan hänvisa till den högspecialicerade vården, i det här fallet handkirurgen. Detta för att utnyttja specialisterna effektivt, dom ska inte ägna tid åt fall som lika väl kan skötas av andra, vilket är majoriteten i ett oselekterat patientmaterial. Inte ens på dr Sechers mottagning är man välkommen utan remiss från primärvården, såvida man inte är personlig bekant/kollega förstås.
Att man kan få vänta ”utan att något händer” på en akutmottagning kan förvisso uppfattas som ineffektivitet men har att göra med att man inom begränsade resurser måste ta omhand dom mest behövande först, dvs prioritera. Att påstridiga patienter, som indirekt ifrågasätter personalens prioriteringar, tar sig före i kön förekommer tyvärr.
Att se till att alla slussas fram till rätt vård är vardagen i första linjens sjukvård och i själva verket det den är till för. Dr Secher hade säkert även utan eget agerande hamnat på handkirurgen om han behövt det. Men fått vänta på sin tur.
Jag säger inte att vi lever i en perfekt värld och tyckte ”Arga doktorn” var en mycket bra och angelägen produktion. Men jag tror inte dr Sechers tumme hade platsat där.
”Vänta på sin tur”, den kan och bör diskuteras. Antar att det kort tid efter ankomst blev gjort en triage. Vid samma kontakt hadde man kunnat ge adekvat smärtebehandling, tilfällig immobilisering, och rekvirerat röntgen. När röntgen förelåg, tar det et par sekunder för kompetent person att avgöra om detta var en fraktur som var i behov för operativ behandling. Vilka kompetenta personer var på jobb, och vad fördrev dem tiden med när pasienten var färdig på röntgen? Kanske handkirurg jouren satt och surfade på sitt kontor, medans akuttläkaren jobbade som en skållad råtta med många andra patienter? Det vet vi inte, och vi har inte systemer som kan ge oss den informationen. Eller så var handkirurgen låst på en sal med en långvarig reimplantation, men ortopeden var ledig. Vi måste alltid ställa oss frågan om vi kan lösa uppgiften bättre, och aldrig tro att vi har sanningen. Historien har inte svaret, men vi vet inte om det var någon annan framför ”tummen” i kö till handkirurgen.
PS. Vi får inte göra misstaget att blanda ihop elektiv och akutt logik. I akuttvården vill ofta de högspecialiserte delarna ha stora kapacitetsbuffertar.
”Att man kan få vänta ”utan att något händer” på en akutmottagning kan förvisso uppfattas som ineffektivitet men har att göra med att man inom begränsade resurser måste ta omhand dom mest behövande först, dvs prioritera…” Ja, eller så beror det på att ”man väntar in en annan patient först, innan man ringer in jourläkaren”. Detta hände mig … *suck*
Carina,
Förment ointresse tror jag inte det handlar om. Vet faktiskt inte var skon klämmer mest. Bara att vi ägnar mycket tid åt annat än patientkontakt, att ”vanliga” patienter har svårt att göra sig hörda, att ekonomiska hänsyn tar allt större plats, att köp-sälj-och konkurrens befrämjar prestige och kräver större lydnad och mindre ifrågasättande hos medarbetarna.
Poängen var just att jag skulle må bra av att kunna ordna för andra som jag ordnade för mig själv, som exemplet du gav. Framgick inte det ?
Kika,
Vänskapskorruption. Låter som en riktig beteckning.
Kultur av ofelbarhet. Ja, så är det nog.
(Ung, nej snart pensionerad.)
En röst, Lina
Klart man undrar. Finns en risk att man klandrar enskilda personer och glömmer brister i systemet ? Att det ytterst skulle handla om att vi inte bryr oss har jag svårt att tro.
B Bragee,
Tack. Börjar på hemmaplan.
Eric
Har väl sökt ett tiotal gånger minst under åren, då jag når toppar då jag knappt står ut med smärtorna längre, hos olika läkare och vårdcentraler, så många brister blir det då.
Alla är ju JÄTTE ARGA! Det har vi varit länge, vet inte Erik Secher det?!
Detta är en ny, romantisk vinkling på sjukvårdskrisen, att problemet beror på andra läkares förmenta ointresse för patienterna! Och att lösningen på krisen därför måste vara att Maktlösa doktorn, istället ska ringa till en personlig vän och kollega på en privat (?)mottagning (troligtvis ganska sysslolös), för bästa möjliga vård åt alla stackars behövande.
Tänk så tokig man kan bli, om man tror allt man ser på dumburken (teven alltså)!
Men ingen kommer att bli gladare än jag, den dag dr Secher ringer upp den nära vännen och kollegan, för en smidig och lätt, klapp, klapp, klapp, överföring av en, låt säga, hjärt- kärlsjuk schizofrenipatient, illa däran också för att denne inte fått någon hemtjänst på fem månader, och lika länge slarvat med sin neuroleptika och självklart styrs av vanförställningar – och dessutom inte bytt kläder på samma tidsrymd. Han om någon, behöver verkligen den stilla och trygga miljön.
En mycket vacker handling!
För dr Secher behandlar väl alla behövande han möter lika godhjärtat? Inte plockar han väl russinen ur kakan, som Arga doktorn gjorde?
Hallå! När börjar föreställningen?
Sätt på teven!
Hej. En lekmans förslag på ditt och många andras problem, med en trög sjukvård.
Missade att lägga in länken till inlägger. Kommer nu och här:
http://www.doktorlekman.se/2013/03/vikten-av-att-ha-specialister-pa-akuten.html
Pappa hade druckit, ramlat på skallen i lägenheten och behövde sys. han hade även ont i armbågen och vid en närmare titt så var där en stor grop på fel ställe och jag tror benet heter ulna är av. Det kände man utifrån. Påtalade detta för akutpersonalen. Han kom hem samma kväll med stygn i ansiktet som en full apa gjort bättre och ingenting gjort åt armbågen. Det är tre veckor sedan.
Grattis till läkarhjälpen jag förstår att du agerade som du gjorde, det är ju din hand, din funktionalitet i din kropp, du är förmodligen relativt ung och anser med rätta att du har rätt till det..
Tyvärr är det ren korruption, vänskapskorruption vilket är den vanligaste formen i Sverige enligt någon källa, vilket är någon artikel i på webben.
Att du vill ägna ditt liv åt att motverka korruptionen är väl verkligen hedervärt av dig och visar på någon slags moral. Bra, fler liknanade , sådana statements från läkarkåren vore trevligt…
Ja man kan göra fel och man kan vara stor nog att erkänna det. Det går inte, finns ingen möjlighet, att förändra en kultur av människor som utåt, offentligt anser sig ofelbara ety en sådan kultur i en grupp människor agerar främst med mål att försvara den ofelbarheten.
Oj, för flera år sedan blev jag påkörd när jag gick över ett övergångsställe (jag hade grön gubbe…) men inte blev jag röntgad. ”Du verkar ju inte ha brutit något” sade de (jag kunde ta mig till doktorn). Och smärtor har jag fortfarande. Men det är det ingen i vården som bryr sig om. Hade kanske kunnat bli en hel människa igen då om jag bara själv varit vårdutbildad och haft kontakter… Det var 2005 och idag är jag 31 år…
Välkommen när du känner dig kallad. Det behövs många! Och SVT lanserar konceptet internationellt, så låt oss smyga runt i korridorer med klapp klapp klapp som fältrop. /en av de arga doktorerna