Nyhet

Jag vill bli ”den arga doktorn”

Tar mig från olycksplatsen till närmaste sjukhus, låser fast cykeln och anmäler mig i receptionen. Så långt allt väl.
När en timma har gått utan att något händer så tjatar jag mig till den röntgenundersökning som naturligtvis behöver utföras.

När ytterligare två timmar gått och tummen blivit skrämmande svullen kommer äntligen akutläkaren. Han konstaterar att det krävs en operation, och ringer ortopeden, som lovar infinna sig. Då får jag panik. Inte för operationen, den förutsåg jag redan på gatan, utan oron för hur fel det här kan bli. I min värld spikar jourhavande ortopeder höfter, en krossad tumme skall skötas av handkirurgen.

När akutläkaren har gått rannsakar jag min övertygelse att alla har samma rätt till bästa tänkbara vård. Sedan greppar jag telefonen och ringer en vän. En halvtimma senare sitter jag framför en erfaren handkirurg, och känner en oerhörd lättnad.
Hon förklarar skadan, skriver remiss för skiktröntgen, ordnar sängplats på avdelningen och operationsanmäler. Klapp, klapp, klapp.

Jag har kanske inte tagit någon annans plats, men definitivt blivit särbehandlad.

När min kirurgbana är till ända vill jag vara ”den arga doktorn”, som smyger omkring och ser till att alla, snabbt och smidigt, slussas fram till rätt vård. Klapp, klapp, klapp.

Räcker det? Blir det inte bara en droppe i havet så länge vi håller fast vid förställningen att var och en står sig själv närmast, att ensam är stark, att solidaritet med svaga och utsatta är en lyx man kan undvara?

Å andra sidan: ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera