För grenspecialiteten hörsel- och balansrubbningar är tillhörigheten till öron-, näsa- och hals å ena sidan helt naturlig, å andra sidan inte helt oproblematisk.

• 16 april 2021
• 1
• AV: Anna Sofia Dahl

Att vara en liten grenspecialitet har sina utmaningar när det kommer till rekrytering. Finns det dessutom ganska tydliga skillnader mellan grund- och grenspecialiteten blir knuten ännu svårare att lösa.

– Om man utgår från de fördomar som finns om sjukvården är det få typer av specialister som står längre ifrån varandra än de kirurgiska och de rehabmedicinska. Vi som är rehabmedicinare måste fråga patienten hur hunden mår för att få ett helhetsgrepp, medan kirurgerna vill att det ska vara korta patientbesök och att det ska gå snabbt, säger Filip Lundström, ST-läkare i hörsel- och balansrubbningar på öron-, näs- och halskliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping samt ordförande för Svensk medicinsk audiologisk förening (SMAF), och skrattar.

Och även om synen kanske bottnar i förutfattade meningar, tror han att de olikheterna har försvårat rekryteringen av specialister inom hörsel- och balansrubbningar.

– Man pratar inte så mycket om att vi som läkare är olika som personer, men det är vi ju. Vi som är mer detektiver är helt annorlunda mot de som vill att saker ska hända snabbt. Och när vi ska håva ur dammen med läkare som tycker om det senare blir urvalet begränsat, säger han och fortsätter:

– Vi är glada att kunna ingå i öron-, näs- och halsgemenskapen, men jag tror inte att det har varit fördelaktigt för oss. Det är få som påbörjar sin ST inom ÖNH med målet att bli specialist i hörsel- och balans – det är först när man blir äldre i sin yrkesroll som man inser att det kan vara ett bra alternativ.

Man pratar inte så mycket om att vi som läkare är olika som personer, men det är vi ju. Filip Lundström, ordförande Svensk medicinsk audiologisk förening

Filip Lundström tror också att det finns en problematik i att läkare inte är vana att ”behöva prata väl om och marknadsföra vår specialitet”. Tidigare har antalet ST-läkare varit så många att det helt enkelt inte har behövts.

– Men läkare som är födda på 70- och 80-talet är inte alltid intresserade av akademiska poäng eller att jobba 80 timmar i veckan. Snarare är det många som hellre vill jobba deltid och få tid till annat. 50 procent av våra ST-läkare gör det och delvis tror jag att det beror på att utbildningstiden är så lång, säger han.

Just på området att synas som specialitet tror han dock att pandemin kan ha fört med sig något positivt för de föreningar som är av modell mindre.

– Vi som är färre människor och har mindre muskler kan dra nytta av att vi under pandemin vant oss vid det digitala. För oss är det svårt att ta ledig för att vara med i olika sammanhang fysiskt, men det problemet är inte lika stort om det hålls digitalt. I etern kan vi ta lika mycket plats som större specialiteter. Dessutom är vi en väldigt digital specialitet – jag lever i multidisciplinärakonferenser hela dagarna.

… vi kan faktiskt återskapa ett sinne, vilket är få specialiteter förunnat. Utvecklingen går i en rasande hastighet. Filip Lundström

Filip Lundström menar att det finns en okunskap om vad det innebär att arbeta inom hörsel- och balans. Inte för att kolleger är ointresserade eller okunniga, utan för att specialiteten exploderat de senaste åren.

– Vi kan rehabilitera på ett helt annat sätt med hörapparater nu – vi kan faktiskt återskapa ett sinne, vilket är få specialiteter förunnat. Utvecklingen går i en rasande hastighet.

Och ännu mer spännande blir det, enligt Filip Lundström, om man är intresserad av genetik. Gensekvenseringar som ”vi bara kunde drömma om för tio år sedan” har skapat möjligheten att diagnostisera ärftliga hörselnedsättningar betydligt tidigare än förut.

– Vi träffar många väldigt ovanliga syndrom tidigt och är ofta de som ställer diagnosen. Om tio år tror jag att vår specialitet kommer att vara supertätt sammankopplad med genetiken. Hörsel- och balansdiagnostiken är superhet och om man är forskningsintresserad finns det hur mycket möjligheter som helst att bli lite av en pionjär. Det finns inga fotsteg att gå i.

Det faktum att hörsel- och balansrubbningar är en unik grenspecialitet för Sverige gör det också omöjligt att rekrytera specialister från utlandet.

– Vi som inte kan ta in läkare utifrån är superberoende av att den svenska utbildningsmodellen fungerar. Och jag tror att hörsel- och balans har blivit en markör för hur dåligt systemet är och hur svårt det är att synas, säger Filip Lundström.

Jag tror att hörsel- och balans har blivit en markör för hur dåligt systemet är. Filip Lundström

Han kallar hela systemet med specialiseringstjänstgöringen för ”barockt” och gjort för att ”man ska kunna utnyttja de här supermotiverade unga läkarna som är hungriga och har studerat hela livet”.

– Jag har jättemånga kolleger som har jobbat ett år här och ett år där, utan att få ST. De får byta arbetsplats och kanske ort. Till slut hamnar vissa någonstans som de inte valt själva. Och vad händer när man ”hamnar?” Jo, man kanske inte trivs lika bra med jobbet, forskar mindre och har lättare att gå ner i tjänstgöringsgrad, säger han och fortsätter:

– På så sätt är ju också specialistbristen självförvållad – om man inte hade drivit underläkare till att jobba två år innan de får en ST så hade de blivit färdiga fortare.