”Jag tänkte, det här är inte Sverige, det är tredje världen”
Nyheter
– Jag har aldrig sett något likande. Det här är inte Sverige, det här är tredje världen!
I elva timmar låg Lotta Engelbrektsons 77-åriga mamma Eva Engelbrektson på en bår i korridoren på akutmottagningen vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
– Ingen var framme och frågade om hon ville ha en värktablett eller en kopp kaffe.
”Det var helt kaos”
Sedan lades Eva Engelbrektson in på en avdelning med bruten skuldra och stukad fot. En vecka senare skrevs hon ut, men det dröjde inte länge förrän det var dags igen. Efter ett inplanerat neurologbesök skickades hon till akuten med en grundligt skriven remiss i handen.
– Neurologen tyckte att det såg konstigt ut där foten skulle varit stukad. Det var svullet och varmt så han funderade på om hon fått en propp eller rosfeber.
Det var en onsdag och det var dagtid. Lotta Engelbrektson säger att det var helt kaos.
– Sköterskorna är ganska snabba på att registrera att man är där och att ge patienten en bår och sätta dem i korridoren. Sedan händer absolut ingenting.
Brutet ben
Framåt eftermiddagen bytte Eva Engelbrektsons andra dotter av och Lotta Engelbrektson kunde åka och jobba. Efter sex sju timmar kom en läkare för att undersöka mamman.
– Läkaren sa att det var en kraftig stukning. Sedan kom han tillbaka och hade tittat på röntgenbilderna från förra besöket en gång till och sade att benet var brutet. Ingen hade upptäckt det trots att hon legat inne en hel vecka tidigare.
I remissen som modern kommit med fanns också en begäran att hon skulle undersökas av neurolog. Framåt elvatiden på kvällen var även den andra dottern tvungen att gå hem och sova eftersom hon skulle upp och arbeta. Fortfarande hade ingen neurolog dykt upp. Dottern lämnade sitt telefonnummer till en sjuksköterska.
– Klockan två på natten ringde de, då hade de skickat hem henne med färdtjänst!
Kvart i tre på natten kom mamman hem. Färdtjänstchauffören hade hjälpt henne hela vägen till sängen.
Inga vårdplatser fanns
Dagen efter, klockan nio på morgonen, blev Lotta Engelbrektson uppringd av den neurolog som till slut träffat mamman på natten. Hon ringde och ursäktade sig för att hon inte kunnat lägga in mamman eftersom det inte fanns några platser.
– Hon sa att det var överfullt, knökat. En så jättegullig tjej, hon ville verkligen att jag skulle få veta.
Lotta Engelbrektsons mamma är helt klar men hör illa. Lotta säger att mamman tycker att det är förfärligt tråkigt hur det blev på akuten.
– Men hon är egentligen tacksam för att hon fick hjälp. Det är jag som är mest upprörd.
– Väntetiderna är fruktansvärda. De som jobbar där gör ju var de kan men det saknas läkare, men framförallt finns det för få undersköterskor. Jag tror att många kan stå ut med att vänta om det finns någon som tittar till dem ibland, hjälper på toa, ger något och dricka. Lite omsorg.
