PORTRÄTTET

”Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag bara suttit tyst”

Läkaren Andreas Fransson, 34, har varit nere i helvetet och vänt. Inte en, utan två gånger. Helvetet stavas Moria. Och snart bär det av igen. – Som läkare har jag en unik möjlighet att kunna göra något på plats, säger han.

I flyktinglägret Moria – som ironiskt nog betyder ”den svarta avgrunden” på sindarin, det språk som skapades av JRR Tolkien för hans fiktiva värld Arda – på den grekiska ön Lesbos lever 20 000 män, kvinnor och barn under vidriga förhållanden.

När Andreas reste dit första gången hände det att han grät när han efter ett tufft arbetspass ”landade” i sin egen säng i den hyrda lägenheten inne i huvudstaden Mytilene.

– Jag kände en sådan maktlöshet och frågade mig själv: kan jag verkligen göra skillnad för de här människorna, säger han när vi möts i Stockholm där han mellanlandat, efter att ha varit uppe i vackra Vemdalen och åkt skidor, på sin väg tillbaka till Malmö där han arbetar som läkare på en vårdcentral vid Möllevången.

Kontrasterna mellan den svenska fjällvärlden, en vacker lägenhet i ett av Stockholms mest välbärgade områden och flyktinglägret Moria kunde inte varit större.

– Jag har haft turen att födas på en trygg plats på jorden, vilket långtifrån är alla givet. Jag ser det som min plikt att ställa upp och hjälpa de som inte haft samma tur i livets lotteri, säger han.

Jag ser det som min plikt att ställa upp och hjälpa de som inte haft samma tur i livets lotteri.

I två omgångar har han varit nere som volontärarbetare i Moria, i februari/mars 2019 och i höstas. Han vittnar om ett allt mer desperat läge för flyktingarna.

– För ett år sedan bodde cirka 7 000 flyktingar i lägret som är dimensionerat för max 2 000 till 3 000 personer. Enligt de rapporter jag får från mina kollegor som är nere där just nu är siffran uppe i cirka 20 000, säger Andreas och skakar på huvudet.

Moria, som egentligen är en gammal militäranläggning, omgärdas av taggtråd och människorna trängs i containrar och tält som saknar isolering.

– De sanitära förhållandena är förskräckliga med en toalett på 200 personer där det helt saknas dränering. Efter en regnig natt flyter det bajskorvar i lervällingen, berättar Andreas som arbetar för den brittiska volontärorganisationen Kitrinos Healthcare som startades av en brittisk/lankesisk läkare 2015.

– Första gången jag åkte ner föll det sig tidsmässigt så bra att jag precis avslutat min AT och skulle påbörja min ST. Jag bad då om att få starta min anställning med tjänstledighet, säger Andreas.

Tiden i lägret beskriver han som en känslomässig berg- och dalbana.

– Å ena sidan vill jag vara där och göra allt som står i min makt för att hjälpa till, å andra sidan känner jag en rädsla för att situationen blir mig övermäktig. Vad spelar det för roll att jag är där. I mitt huvud pågår en konstant ideologisk och moralisk kamp där jag ifrågasätter om vi volontärer legitimerar lägret med vår närvaro, säger Andreas som till slut ändå landat i att han med den kunskap han besitter som läkare vill göra skillnad.

Mottagningsrummet där patienterna tas emot beskriver han som primitivt.

– Vi är två läkare, två översättare och minst två patienter åt gången i ett och samma rum, säger Andreas.

Andreas Fransson. Foto: Li Fernstedt

De grekiska hälsomyndigheterna har det övergripande hälsoansvaret för flyktingarna och det är de som gör de första hälsoscreeningarna. Myndigheternas uppgift är att avgöra vilka som behöver akut eller specialiserad vård.

– I teorin innebär det att de mest sårbara patienterna, de med kroniska sjukdomar, som till exempel HIV, KOL eller svårinställd diabetes ska slussas vidare till sjukhusvård inne i Aten. Men i praktiken sker inget. Det finns HIV-sjuka patienter i lägret som säljer sex men även personer med andra svåra sjukdomar som kräver specialistvård och som inte får den vård de kräver. Det är tragiskt och beklagligt och vittnar om en cynisk människosyn, säger Andreas och sippar dystert på sin espresso.

Han sätter sig i skräddarställning och fortsätter berätta om en värld de flesta av oss i trygga Sverige är lyckligt ovetande om – en värld där människor behandlas som varor som staplas i våningssängar i trånga containrar eller tvingas bo i oisolerade tält som flyter iväg i leran när monsunregnen slår till med full kraft.

Andreas har alltid haft ett stort hjärta och ett socialt patos och han har aldrig ”bangat” för att hjälpa till i krissituationer. Redan 2015 i samband med de stora flyktingströmmarna till Sverige arbetade han som volontär på ett flyktingmottagande i Malmö.

På sin högerarm har han låtit tatuera in ordet ”SOLIDARITET” som enligt lexikonet betyder en för alla, alla för en.

– I början var jag rädd för att jag skulle ångra min tatuering men sedan tänkte jag ”den dag jag inte längre kan stå bakom ordet solidaritet är en tatuering mitt minsta bekymmer”, säger han.

Bortsett från de primitiva förhållandena i lägret, och det faktum att de som söker vård tvingas köa i två till tre timmar, skiljer sig patienterna inte nämnvärt från de han behandlar på vårdcentralen Sorgenfri i Malmö.

– Det är mycket luftvägsinfektioner, halsar och öron men också kroniska sjukdomar som man försöker monitorera så gott det går.

Men det är inte människorna med öroninflammation som Andreas främst minns från sina veckor i lägret.

– Nej, det som etsat sig fast är de som lider av psykiska trauman efter att ha torterats, förföljts, sett vänner och släktingar mördas eller utsatts för gruppvåldtäkter.

Han berättar om en kongolesisk kvinna i 30-årsåldern som sökte hjälp för buksmärtor.

– Militärer hade utsatt henne för systematiska gruppvåldtäkter och mer eller mindre förstört hennes underliv. Ingen ska behöva uppleva det hon varit utsatt för, säger Andreas och avslöjar att kvinnor i lägret sover med blöjor eftersom de inte vågar gå ut på toaletten på natten av rädsla för att bli våldtagna.

… jag vill ge en rättvis ögonvittnesskildring av de fruktansvärda förhållanden dessa människor lever under.

Det händer även att kändisar och politiker kommer till lägret.

– De får en extremt tillrättalagd rundvandring vilket gör mig så förbannad. Det är en av anledningarna till att jag författar debattartiklar, att jag vill ge en rättvis ögonvittnesskildring av de fruktansvärda förhållanden dessa människor lever under. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag bara suttit tyst. Även om media slutat rapportera får man inte glömma att det drunknar människor här varenda dag. När jag var nere var det en fyrårig flickkropp som spolades upp på land. Det är fruktansvärda scener som utspelar sig på Lesbos.

Han minns en 29-årig man från Syrien som varit fången hos IS. Inne i lägret försökte mannen sätta eld på sig själv men räddades i sista sekund av en kompis.

– Han sa till mig: hade jag vetat att jag bara skulle hamna i ett nytt helvete hade jag valt att dö i mitt hemland.

Många av de patienter som uppsöker läkare i lägret lider av PTSD och flertalet är i behov av specialistvård, men att gå till en psykiater kostar 45 Euro (cirka 450 svenska kronor) vilket är hälften av det månadsbidrag varje flykting får.

– Vi som arbetar i lägret har tyvärr inte rätt att skriva ut psykofarmaka, vilket såklart hade varit bra om vi kunnat eftersom den psykiska ohälsan bland flyktingarna är utbredd, säger Andreas.

Han talar om barn i tvåårsåldern som matvägrar och 12-13 åringar med självskadebeteende och panikångestattacker.

– Men om jag inte kan ge medicinsk hjälp kan jag åtminstone finnas till hands som tröst och härbärgera människors smärta för en stund.

Andreas Fransson. Foto: Li Fernstedt

De gånger Andreas varit i Moria har ingen attackerat volontärer fysiskt. Idag målas en betydligt dystrare bild upp.

– Högerextremister ger sig på läkare och andra hjälparbetare. Det är inte tryggt i Moria längre. Nyligen gav sig nazister på vårdpersonal med spikklubbor och påkar. Många volontärer har tyvärr valt att lämna Lesbos, säger han.

Flertalet av de flyktingar som lider av svåra somatiska sjukdomar som KOL, diabetes eller astma har inte råd att köpa läkemedel. Istället försöker Andreas och de andra volontärerna skaffa pengar på annat sätt för att kunna handla mediciner till de värst drabbade.

– Vi pusslar så gott vi kan, men inte minst den psykosociala vården är jätteeftersatt. Patienter som vill träffa en psykiater i huvudstaden Aten får räkna med två till tre månaders väntetid. Och då ska man komma ihåg att kriterierna för att få en tid hos en psykiater är att personen antingen varit utsatt för tortyr eller grovt sexuellt våld. Det räcker alltså inte att lida av depression, ångest eller sömnstörningar vilket många av våra patienter gör.

Får du själv någon debriefing?

– Nej, det finns inte tid till när man är i lägret. Det är en kaoszon. Några gånger har jag bett om att få sluta lite tidigare. Då har jag åkt in till stan och satt mig på ett fik. Jag har också börjat föra dagbok.

Efter att ha lyssnat på Andreas vittnesmål från helvetet på jorden undrar jag såklart hur han orkar?

– Jag får mycket kraft från familj och vänner. Det är stöttande mejl och kommentarer i sociala medier som gör att jag orkar kämpa vidare. Jag sjunger också i en indiekör. Alternativet att inte göra något finns inte. Det kommer en dag då jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och veta att jag åtminstone försökte göra världen lite mindre hemsk. Till skillnad från de män, kvinnor och barn som kommer till Moria har jag haft turen att födas på en trygg plats på jorden. Det förpliktigar.

Det kommer en dag då jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och veta att jag åtminstone försökte göra världen lite mindre hemsk.

Ingen förespråkar såklart dessa inhumana flyktingläger. Vilket är ditt recept för att vi alla ska kunna leva tryggt?

– Länderna måste öppna sina gränser och ta ett solidariskt ansvar.

Är det svårt att ställa om till den relativa verklighet som svenska patienter lever i när du kommer hem till Sverige efter att ha varit i Moria?

– Det tar en vecka eller två att lämna kaoset bakom sig innan man landar i ”business as usual”, säger Andreas och skrattar till för första gången under intervjun.

Att intervjua en läkare i dessa coronatider utan att tala om Covid 19 vore konstigt. Men för egen del är Andreas inte ett dugg orolig. Säger att han inte är i riskzonen. Däremot är han övertygad om att det bara är en tidsfråga innan smittan slår till med full kraft även i Moria.

– Det säger sig självt när man trycker in extremt många människor på en begränsad yta under vidriga sanitära förhållanden att det är en perfekt grogrund för smitta.

– Men det är ingen idé att vara rädd. Jag är läkare, det är mitt jobb att träffa patienter, antingen det sker här i Malmö eller i Moria.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera