• 04 augusti 2017
• 3
• AV: Malin Gavelin

Värdefull erfarenhet av hundratals skott- och stickskador – men också inblick i en vård vida skild från den svenska, där patienter både blir slagna och fastbundna i sängarna. Traumakirurgen Karin Sillén tillbringade tre månader på olika sjukhus i Sydafrika och kom hem många kliniska erfarenheter rikare – och med en helt annan syn på den svenska sjuksköterskan. 

Johannesburg – en av Sydafrikas största städer med omkring fyra miljoner invånare. Vackert omgärdad av ett böljande landskap med underbara vyer – men också oerhört tungt kriminellt belastad. En stad där du inte kan ha rutorna i bilen nerrullade utan att riskera att bli rånad eller ens stanna till vid ett rödljus nattetid av samma skäl. Allra minst promenera ensam till ditt jourpass på sjukhuset – trots att det ligger mindre än 500 meter från ditt boende.

– Vi hade en hyrbil och den tog vi överallt, även korta sträckor som till jobbet. Att gå själva var vi förbjudna att göra på grund av de stora risker det medförde. Det är fascinerande att det finns människor som lever i denna tuffa verklighet hela tiden, säger Karin Sillén.

Men det finns det – framför allt den fattiga delen av befolkningen i Johannesburg som till 90 procent utgörs av färgade eller svarta. För trots att det är 20 år sedan apartheid upphörde i landet har systemet inte återhämtat sig och segregationen, kriminaliteten och de sociala klyftorna är förfärande stora, berättar Karin Sillén. Vilket medför ett ständigt flöde av allvarligt skott- och stickskadade patienter till bland annat Charlotte Maxeke, det sjukhus som Karin Sillén tillbringade majoriteten av sin tid på under den tre månader långa kursen i avancerad traumakirurgi.

– Jag jobbar i vanliga fall som traumakirurg på Sahlgrenska men det här med trauma i Sverige är inte så stort så ska man få någon form av rutin på dessa ingrepp behöver man bege sig utomlands. Och eftersom jag även är deltidsanställd hos försvarsmakten i andra sjukhuskompaniet fick jag möjlighet till den här oerhört nyttiga kursen via dem, säger hon.

Till en början upplevde Karin Sillén vården i Sydafrika som väldigt välfungerande. Ventilatorer, sprutpumpar, övervakningsskåp – en stor del av den medicintekniska utrustningen var ungefär densamma som på hemmaplan.

– Men samtidigt kunde det saknas EKG-pluppar att sätta på patienten och helt plötsligt kunde Ringeracetatet vara slut. Det var även överlag väldigt ohygieniskt – med blod överallt.

Det mest beklämmande, enligt Karin Sillén, var att hon upplevde att viljan hos vårdpersonalen saknades. Hon beskriver hur sköterskorna kunde sitta i ett hörn och sova på natten, trots att det fanns massor att göra. Även inne på operationssalen kunde både operationssjuksköterskan och anestesisjuksköterskan sitta på en stol och sova under pågående ingrepp.

– De har jätteduktiga kirurger med en helt annan volym patienter bakom sig – som hade kunnat göra vårt jobb här hemma i Sverige mycket bättre än vi själva. Men vården runt omkring brister så pass mycket att överlevnaden bland patienterna knappast är högre – trots det.

Men hur kunde det vara ok för sjuksköterskorna att sova under pågående operation?

– Det är svårt för mig att förklara men i grund och botten handlar det nog om att de har en sådan fruktansvärd ström av patienter i kombination med att arbetstiderna för sjuksköterskorna var 07-19 eller 19-07 sju dagar i sträck. De jobbar jättemycket och är trötta och slitna samtidigt som inställningen verkade vara att man inte var speciellt rädd om sin nästa utan bara ser efter sitt eget hus. En annan bidragande faktor tror jag är att utbildningen till sjuksköterska i Sydafrika är gratis. Blir man inget annat så blir man det. Statusen är inte särskilt hög.

Det var inte heller ovanligt att vårdpersonalen slog patienterna och skrek på dem, berättar Karin Sillén. Alla patienter i respirator var dessutom fastbundna för att de inte skulle dra loss slangen i halsen.

– Jag skulle aldrig i livet vilja vara patient i Sydafrika. De menade att det fanns studier som visade att patienterna skulle må bättre psykiskt efteråt om de hade varit vakna i respiratorn än sövda som här i Sverige. Men jag tror knappast att de studierna är gjorda i Sydafrika utan i USA där ingen skulle komma på tanken att binda fast någon och lämna dem obevakade på det sättet.

Det sjukhus som Karin Sillén tillbringade mest tid på var ett offentligt sjukhus – men hon gjorde även studiebesök på ett privat. Den största skillnaden där var att sköterskorna inte betedde sig lika illa mot patienterna och att utrustningen var bättre, menar hon.

– Men eftersom det privata sjukhuset drevs helt av försäkringspengar fanns det en annan problematik där med lite för många undersökningar, för många diagnoser och för mycket antibiotika. Det var inte bra det heller.

Men på det stora hela var kursen i Sydafrika väldigt lärorik, berättar Karin Sillén. Under den relativt korta period hon var där han hon se hundratals skott- och stickskador handläggas av de skickliga kirurgerna.

– Jag blev ordentligt exponerad för det här penetrerande våldet under mina tre månader på plats.  Det var helt befängt hur det kunde vara vissa helgkvällar – man kunde komma in och allt verkade relativt lugnt. Man gick iväg på operation och sedan när man kom tillbaka kunde man inte gå på golvet längre för det låg så mycket patienter överallt att britsarna tog slut. Så fort det dracks lite alkohol och togs droger började det här besinningslösa våldet.

Hur skulle du säga att läkarnas inställning till patienten skiljde sig åt från det du är van vid hemifrån?

– Läkarna anpassade sig nog mycket efter den miljön de verkade i. Det var definitivt inte som i Sverige där man vill ha med sig patienten på tåget hela tiden. I Sydafrika bara gör man – utan att förklara varför eller fråga om patienten samtycker. Trots det måste patienten fylla i ett formulär där läkaren frånsäger sig allt ansvar och många patienter är analfabeter och vet inte ens vad de skriver på. Jag tror att läkarna upplever avståndet mellan dem och patienterna så långt att det är för svårt för dem att förklara och mötas. Dessutom finns det inte tillräckligt många läkare för att ta hand om den stora mängden patienter – men de försöker ändå göra det bästa av det. På trauma-IVA kunde en ensam AT-läkare ansvara för åtta patienter tillsammans med en ST-läkare och en specialist som ofta befann sig i hemmet. Vid plötsliga luftvägsstopp redde de helt enkelt inte ut det. Så trots att kirurgerna är oerhört skickliga förlorar man mängder med patienter för att man väljer att efter operationen lägga jättesvårt sjuka i händerna på de yngsta och mest oerfarna läkarna. Jag såg exempel på hur dessa unga, oerfarna läkare som stod och sydde ett sår på en arm samtidigt som patienten höll på att dö i en övertryckspneumothorax. Prioriteringen för dem var oerhört svår.

Var du med om någon särskilt dåligt handlagd patient som etsade sig fast hos dig som läkare?

– Ja, jag minns särskilt en händelse där en liten flicka kom in efter att ha blivit påkörd av en bil. Hon var inte mer än fyra år och av förklarliga skäl väldigt orolig och stökig. De valde att söva henne men la henne sedan helt obevakad med en tub i halsen i respiratorn på akuten. Vi gick och sa till att hon kommer att rycka tuben så fort hon vaknar – men var sedan tvungna att göra något annat. Mycket riktigt – så fort hon vaknade ryckte hon ut tuben och då valde personalen att tuba henne igen. De fick verkligen trycka ner den eftersom halsen var så svullen. Sedan skickade man henne till ett annat sjukhus mitt i ingenstans där ingen kunde hantera en luftväg. Jag såg framför mig ur hon med allra största sannolikhet skulle rycka ut den där tuben igen och då vara så svullen att hon med stor sannolikhet skulle dö. Det gjorde ont i mig att se henne åka.

Vilka lärdomar tog  du med dig hem – förutom de många kliniska erfarenheterna från operationsbordet?

– Framför allt att svensk sjukvård är helt fantastisk! Vi har det så bra! Till viss del visste jag det innan vi åkte men nu uppskattar jag det ännu mer. För trots att vi kanske ligger en bit efter när det gäller trauma i Sverige så står jag inte ensam. Jag står med jätteduktiga narkosläkare, IVA-sköterskor, och neurokirurger som är experter på det specifika tillståndet. Jag fullkomligt älskar sjuksköterskorna här hemma och sedan jag kom hem säger jag det till dem hela tiden! Här är vi så mycket mer ett team där alla är skitduktiga på sin respektive del. Det gör den svenska sjukvården så oerhört mycket bättre. Sedan kanske vi förlorar någon enstaka patient för att vi inte är tillräckligt tekniskt duktiga, men i stället räddar vi så oerhört många fler som inte skulle ha en chans i Sydafrika eftersom den övriga kompetensen där är så låg.