Nyhet

”Jag är van vid att gå jour och inte ha någon vettig dygnsrytm”

Johanna Kämpe, narkos- och intensivvårdsläkare, var en av tre vinnare av Elitstyrkans hemligheter 2024. Men hur stor nytta hade hon egentligen av att vara läkare i det här något annorlunda sammanhanget?

Grattis till vinsten – vad tror du att det var som gjorde att just du blev en av de tre som klarade sig igenom hela den tuffa utmaningen? 

– Tack så mycket! Det är nog en kombination av flera saker som gjorde att jag klarade mig hela vägen. Dels handlade det om att jag i grunden är ganska vältränad och dels är jag bra på det här med att inte ge upp utan hålla igång och mala på. Det var verkligen något som behövdes under de här dagarna. Jag tror också att jag hade en hel del nytta av att jag via mitt jobb är van att gå jour och inte ha någon vettig dygnsrytm. På nätterna när jag var som tröttast under inspelningen var jag mer glad över att jag inte dessutom behövde ta några tuffa beslut, vilket jag brukar behöva göra under mina arbetspass på intensivvårdsavdelningen.

Hur stor nytta skulle du säga att du hade av att vara läkare i det här sammanhanget?

– Förutom det här att jag redan är van vid att bli väckt på nätterna har jag också en hel del vana vid att till exempel precis ha värmt mat och sedan händer det något som gör att man inte får äta den. Många som håller på med tuff träning är annars väldigt fixerade vid tider och är väldigt uppstyrda – men jag är tvärtom väldigt van vid det oförutsägbara. Det är också något jag verkligen uppskattar med mitt jobb – att man aldrig vet i förväg hur dagen kommer att se ut.

Har du något exempel på en situation under inspelningen där du hade användning av dina medicinska kunskaper?

– Produktionen var väldigt noga med att jag var där som deltagare – inte läkare. Åsikter om medicinska tillstånd fick jag överlåta till läkarna på plats, vilket ju var skönt på många sätt. Men visst fanns det situationer där jag blev orolig för någon av de andra deltagarna när de till exempel uppvisade tydliga symtom på utmattning och överansträngning. Till det positiva hörde att många av de andra deltagarna litade mycket på det jag sa. Jag fick många frågor – till exempel om det kan vara farligt att dricka för mycket utan salt etcetera och då kunde jag ge lite lugnande besked. Jag kunde också förklara vissa saker som till exempel varför de fortfarande upplevde en gruskänsla i ögonen långt efter övningen med pepparspray. Man litade helt enkelt mycket på mig och det var ju mycket för att jag var läkare. Det är ett respektingivande yrke där man automatiskt får ett stort förtroende av sin omgivning. Mitt ord vägde tungt i gruppen.

Man litade helt enkelt mycket på mig och det var ju mycket för att jag var läkare Johanna Kämpe

Fanns det någon gång under inspelningen där det snarare var en nackdel att vara läkare?

– Ja, men det var nog just det här att jag som normalt sett jobbar på en intensivvårdavdelning kunde bli lite skrämd när någon av deltagarna uppvisade vissa symtom som jag normalt sett ska vara väldigt vaksam på hos mina patienter. Eftersom jag inte är idrottsläkare vet jag inte riktigt vad som är normalt i just de här sammanhangen där kroppen pressas till sitt yttersta genom väldigt hård fysisk träning. Jag såg farorna lite på ett annat sätt och det var utmanande för mig att hantera i vissa situationer.

Vad var annars absolut tuffast under den här inspelningen för dig?

– Fysiskt tyngst var absolut backintervallerna i början och löpbandet i slutet där vi körde maxtest med ryggsäck. Under backintervallerna tog man helt slut i benen och det var även psykiskt jobbigt när vi skulle springa nere på stranden som var full med stora stenblock och håligheter. Jag var rädd att vi skulle skada oss och bryta benen när alla skulle skynda sig där. Men annars är jag inte särskilt rädd för saker – varken för höjder, vatten eller trånga utrymmen. Efter några dagar hade jag det ganska tufft med motivationen och jag fick påminna mig själv om varför jag ville göra det här. Att jag inte skulle vara nöjd nu, utan fortsätta. Jag visste också att om jag ger upp eller åker hem kommer jag att bli så sjukt besviken på mig själv.

Hur förberedde du dig inför din medverkan?

– Det var ganska tajt om tid från att jag fick veta att jag kom med till inspelningsstart. Vi hade bara åtta veckor på oss så det gick inte att hinna med någon drastisk förändring. Jag fokuserade på att träna lite mer styrketräning med tunga lyft och försökte även gå upp lite i vikt och lyckades lägga på mig mellan fyra och fem kilo. De gamla säsongerna av Elitstyrkans hemligheter hade jag redan sett. Jag hade legat hemma i soffan och tänkt att ”det där hade jag klarat”. Det tror jag också bidrog till att jag hade hyfsat lätt för att förstå att det är en tv-produktion det handlar om och ”här vill de att jag ska bli pressad och må dåligt”. Det blev en form av mental förberedelse som hjälpte mig framåt när jag mådde som sämst.

Redan dagen efter var du tillbaka på jobbet igen – hur kändes det att vara tillbaka i verkligheten? 

– Det gick bra men det svåraste var att jag inte fick prata om det alls. Jag var ganska uppfylld av hela den här upplevelsen och väldigt glad och uppspelt över att det hade gått så pass bra. Jag hade varit med om något som man verkligen inte är med om varje dag. Som tur var gick jag forskarskola precis då så jag satt på föreläsningar med folk som inte visste att jag hade åkt i väg och deltagit i programmet. Om jag hade jag gått tillbaka till mina vanliga kollegor hade det nog varit ännu svårare att vara tyst. Men hantera patienter hade jag absolut kunnat göra – jag var inte helt förstörd.

Vilka reaktioner har du fått av kollegorna på din medverkan annars? 

– Jag har fått jättemycket positiva reaktioner och jag blir igenkänd av folk som jag normalt sett inte jobbar med – och även av patienter. ”Nämen, det är ju elitläkaren” är den vanligaste kommentaren jag har fått. Många undrar också varför jag gjorde det och det är lite svårt för mig att svara på. Jag gillar att plåga mig själv tydligen!

Vad har du för några mål med din träning framöver? 

– Det är lite svårt att toppa det här så direkt efteråt hade jag faktiskt det lite svårt med motivationen. Just nu tränar jag mest transportlöpning till och från jobbet. Det är smidigt och får mig att må bra i vardagen. Jag funderar på att kanske springa lite fler traillopp framöver. Mycket för att jag gärna skulle vilja gå över till något där tiden inte är central. Jag mår inte så bra av tidspressen, har jag märkt. Så mer upplevelse och ”må bra-träning” är det jag kommer att satsa på framöver.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera