”IVO och landstingen måste agera”
Nyheter
Vi ska inte ha några dödsfall i onödan! Trots att Sjukhusläkaren nu vid flera tillfällen under åren har påvisat att det sker dödsfall när patienter vårdas på fel vårdnivå fortsätter det utan förbättring. Det menar Karin Båtelson, ordförande i Sjukhusläkarna.
– Sjukhusläkaren har pekat på det här med dödsfallen och vårdplatsbristen i flera nummer under så många år och de sjukvårdsansvariga måste ta det här på allvar. Journalister ska inte behöva ägna veckor åt att ta fram den här faktan – den ska finnas samlad och redovisad i både IVO:s och landstingens redovisning, säger Karin Båtelson efter att ha tagit del av de 13 dödsfallen som Sjukhusläkaren har kunnat koppla till vårdplatsbrist/personalbrist eller en extrem arbetsbelastning på landets sjukhus under förra året.
Att allt kommer fram i ljuset är enda sättet att så småningom komma tillrätta med de organisatoriska felen, menar Karin Båtelson.
– Vi behöver vårdplatser i tillräcklig mängd. För att få det behöver vi en personalpolitik och en arbetsmiljö som gör att sjuksköterskor, undersköterskor och läkare väljer att arbeta på sjukhusen med de svårast sjuka. Akutmottagningar måste fungera och inte proppas igen och bli vårdavdelningar som idag. Där ska patienterna mötas av hög medicinsk kompetens och antingen skickas hem eller snabbt tas om hand på en avdelning. En stor nyckel är de lokala cheferna som måste ha kunskap om verksamheten och få både mandat och budget att ge sina anställda en bra arbetsmiljö där exempelvis arbetstider, kompetensutveckling, bättre it-stöd kan vara saker som kan locka till sig och få folk att stanna. En akutmottagning ska aldrig vara överfull och de som väntar där ska aldrig vänta länge.
Sedan måste det givetvis finnas tillräckligt med vårdplatser runt omkring på sjukhusen så att patienterna effektivt kan slussas vidare till rätt vårdnivå, det vill säga där rätt kompetens och utrustning finns för de aktuella behoven, menar Karin Båtelson.
– De stora riskerna uppstår när patienten behöver IVA-vård och inte kan få en plats eller blir flyttad för att någon som bedöms sämre kommer in. Men risker uppstår också när man inte har kompetens eller tid att följa ett förlopp som gradvis försämras och därför inte sätter in åtgärder i tid.
– Bristen på vårdplatser skapar också ett resursslöseri som kan drabba någon som verkligen är sjuk. Har man vårdplatser så kan man exempelvis lägga in patienter för observation och då kanske man inte behöver belasta röntgen eller ta de där extra proverna.
Även kommunen och primärvården måste dra sitt strå till stacken och ta hand om ”sina” patienter ordentligt för att frigöra fler vårdplatser, anser Karin Båtelson.
– Kommunerna måsta kunna ta hand om sina gamla så att de inte behöver komma in till akuten, bland annat genom ökad läkar- och sjuksköterskemedverkan. Men ibland behövs ändå sjukhusvård och då ska kommunerna ta hand om patienterna så snart de är färdigbehandlande på sjukhusen och kunna erbjuda ordentlig uppföljning. Så här måste man verkligen ta krafttag.
Vilken var annars din reaktion efter att ha tagit del av de här patientfallen som Sjukhusläkaren har kunnat koppla till bland annat vårdplatsbrist?
– Det är väldigt, väldigt tråkigt att läsa sådana här fall. Man tänker framför allt på patienter som har dött helt i onödan och på anhöriga givetvis. Vi vill ju kunna lita på att vården fungerar när vi behöver den. Men sedan tänker jag som läkare även på alla de personer som har jobbat runt dessa patienter. Att någon dör i ens vård är något man bär med sig hela livet och om man ser att det beror på bristande organisation eller dåliga förutsättningar så skapas lätt en uppgivenhet och maktlöshet. Det finns de som väljer att sluta efter en sådan här händelse, trots att man kanske inte personligen var ansvarig. Här har man en yrkeslegitimation, en yrkesheder – och så är det omöjligt att göra ett bra jobb. Det är hemskt.
Något annat som slog dig när du tog del av granskningen?
– Ja, man undrar ju över skillnader över landet och den här SUS-dominansen som syns här. Det verkar osannolikt att det är en sådan skillnad. Men samtidigt är det så att det ser lite olika ut på olika sjukhus när det gäller tillgång på vårdplatser och tillgänglighet. Till viss del är det kanske det vi ser här, även om man kan ana att mörkertalet är stort över hela landet. Jag tror man borde göra fler journalgranskningar och uppföljningar överallt. Men framförallt behöver vi bra lokalt chefsskap, vårdplatser och tillräcklig kompetens på rätt ställe så att det inte upprepas.
Läs granskningen från 2013:
