IVO-chef: ”Jag är förvånad”
Ett förvånande resultat – det anser Ewa Sunneborn på IVO om chefläkarnas uppskattning av mörkertalets omfattning när det kommer till just allvarliga vårdskador.
– Jag undrar vad det beror på. Handlar det om att de anmälningsansvariga inte får den information de behöver? Då behöver man verkligen jobba med patientsäkerhetskulturen på sjukhuset, säger hon.
Men att det generellt finns en underrapportering av allvarliga vårdskador till IVO – det är man fullt medvetna om på myndigheten, berättar Ewa Sunneborn, medlem i IVO:s ledningsgrupp.
– Fast det är otroligt svårt för oss att veta omfattningen. Vi vet vad som anmäls och det har också gjorts vårdskademätningar där man uppskattar hur många vårdskador det finns totalt sätt. Men hur många som är just allvarliga är svårare att säga, även om man i en mycket stor journalgranskningsstudie nyligen kom fram till att antalet patienter som drabbas av allvarliga vårdskador är avsevärt lägre än i tidigare mätningar. Men visst finns det ett mörkertal när det gäller rapportering – jag har hört anmälningsansvariga säga att det ibland är rena tillfälligheter att de får reda på allvarliga händelser. Och om uppgifterna inte når de anmälningsansvariga så blir det naturligtvis inte heller några lex Mariaanmälningar till IVO.
I vår enkät ansåg 70 procent av chefläkarna att dagens patientsäkerhetssystem helt eller delvis behöver förbättras – hur ser du på det?
– Det är positivt att de i organisationerna finns en medvetenhet om bristerna och en vilja att förändra. Arbetet med patientsäkerhet är ett långsiktigt arbete och ett område där man måste arbeta med ständiga förbättringar. Där pågår det en hel del arbete både hos olika vårdgivare men också hos SKL med vårdskademätningar, patientsäkerhetskultur och sådana saker. Och den senaste mätningen visar inte bara att antalet allvarliga vårdskador har minskat, utan också att det totala antalet vårdskador är lägre än tidigare. Men så länge det finns skador kan man naturligtvis inte vara nöjd.
Vad gör ni på IVO för att minska mörkertalet?
– Jag vill understryka att patientsäkerheten är ett vårdgivaransvar. Men det är klart att vi har ett intresse av att minska mörkertalet. Det vi gör är att vi skriver om patientsäkerhetsaspekter i våra beslut och i de rapporter där vi redovisar tillsynsresultat. Vi för även dialoger med vårdgivarföreträdare och annan personal när vi är ute och inspekterar. På IVO-dagarna i höstas hade vi ett tema om just det här – när vi har så mycket kunskap om skador och risker varför upprepas ändå det vi redan vet? Det vi kan se här är att vårdgivaren ofta tittar lite för mycket på enskilda händelser och inte lika mycket på att se mönster.
Chefläkarna var kluvna när det kom till hur stor nytta de har av IVO i sitt dagliga arbete – 23 procent ansåg att de hade liten nytta medan 28 procent tyckte stor nytta. Hur kan ni förbättra ert sätt att jobba så att fler anser sig ha nytta av er?
– När den här myndigheten bildades för några år sedan så var det en tydlig beställning från uppdragsgivaren att vi måste bidra på ett bättre sätt för utveckling av bland annat patientsäkerhet i vården. Vi måste bli bättre på att bidra till lärande och det är en ledstjärna som vi har. Vi försöker ha mer kontakter, informera mer, återföra mer och ha mer dialog. Vi har också ambitionen att när den digitala lex Maria-tjänsten som vi planerar att starta i sommar är fullt utbyggd ska vi kunna aggregera data och återföra till vården i mycket högre utsträckning än i dag. Vi har också regelbundna möten med chefläkare och andra anmälningsansvariga i olika sammanhang.
Var fjärde chefläkare nämnde att man skulle behöva komma tillrätta med saker som vårdplatsbrist, sjuksköterskebrist med mera för att patientsäkerhetssystemet skulle fungera bättre – är det något som ni också har sett?
– Jag känner igen diskussionen – det var till exempel inte länge sedan ni skrev om vårdplatsbristen. Som jag ser det, så är patientsäkerhetsfrågan mycket komplex. Både vårdplatser och tillgång till sjuksköterskor är viktiga komponenter, men det finns också andra risker och brister som är minst lika betydelsefulla. Jag tänker att alla strävar efter att inte utsätta patienter för onödiga risker och i det arbetet är det viktigt att inte förenkla diskussionen om orsakssamband. Men, det här handlar ytterst om patientsäkerhetskultur och att ändra en kultur är inte lätt, det vet vi alla. Men vi får förstås inte sluta att på alla sätt försöka öka patientsäkerheten.
