IVA tvingades skicka honom kors och tvärs med ambulans i Skåne
Nyheter
Från IVA i Malmö till IVA i Helsingborg och tillbaks igen. Och därefter till IVA i Ystad. När 85-årige Olle Månsson bröt nacken blev han klassad som ”friskast” på IVA-avdelningen tre gånger och skickad kors och tvärs med ambulans i Skåne.
– Det är klart att jag undrade varför jag åkte ambulans hela tiden. Men jag var så medtagen att jag inte riktigt förstod vad som hände.
Olle Månsson har precis återhämtat sig från en envis svalgpares, det sista spåret efter olyckan hemma på tomten i Baden Baden-stolen sommaren 2014. Strax innan jul, ett och ett halvt år efter händelsen, blev han äntligen av med sin PEG och kunde börja njuta av riktig mat igen. Lättnaden är stor för den före detta elitcyklisten som var van att leva ett aktivt liv med några mils cykling varann dag.
Och det var precis efter en sådan cykeltur olyckan skedde. Olle Månsson klev ur duschen, drog på sig shortsen och fortsatte ut till solstolen på tomten för en stunds avkoppling.
– Men när jag skulle sätta mig gick stolen i baklås och jag föll handlöst bakåt. Jag hamnade rakt på ryggen och låg kvar där på marken en stund och bara kände efter om något var brutet. Det gjorde inte så ont precis men jag förstod ändå att det kanske var bra om jag blev undersökt av en läkare. Så jag tog mig själv bort här till akuten i Ystad. Vi bor ju ganska nära.
Väl där fick undersökande läkare något stressat i blicken. Olle Månsson fixerades omedelbart och efter röntgen konstaterades att sjätte halskotan var sprucken horisontalt. Samma kväll opererades han akut i Malmö och vaknade upp någon dag senare i respirator på IVA.
– Han var riktigt, riktigt illa däran, säger hustrun Britt Månsson som får stå för detaljerna kring den där första tiden när Olle själv vandrade in och ut ur medvetslösheten.
Varje dag körde hon från hemmet i Ystad till Malmö för att kunna finnas vid makens sida. Och det var därför också hon som reagerade kraftigast över beskedet om flytt av Olle som kom från läkaren några dagar senare.
– Jag opponerade mig givetvis. Han låg ju där och såg så väldigt blek och eländig ut med alla sina rör och slangar över allt. De berättade att någon måste flyttas till Helsingborg på grund av platsbrist och att han var den som var minst sjuk på avdelningen. Men för mig är det ett konstigt resonemang för är man jättesjuk och ligger på en intensivvårdsavdelning så spelar det ju egentligen ingen roll om andra runt omkring dig är ännu sjukare.
Hos Britt Månsson växte även oron över att det kanske snarare var makens foglighet än medicinska tillstånd som gjorde att han valts ut som den patient som skulle transporteras i väg med IVA-ambulans till ett sjukhus i en annan stad.
– Han är ju så väldigt snäll och tålig och gjorde precis som de sa hela tiden trots att han var som ett paket. Jag var så rädd att de valde just honom av den anledningen.
Men Britt Månssons protester hjälpte inte. Redan samma dag gick IVA-ambulansen och en dryg timme senare befann sig Olle Månsson på IVA i Helsingborg i stället.
– Jag minns bara att jag öppnade ögonen och såg ut genom det stora fönstret baktill i ambulansen och undrade lite över vart jag var på väg och vad det var som hände, säger Olle Månsson.
Ungefär tre dagar senare gick hela scenariot i repris. Denna gång var det IVA i Helsingborg som hade nått sin maxkapacitet och läkaren där som bedömde att den friskaste patienten var 85-åringen med bruten nacke. Ännu en orolig färd väntade för Britt och Olle Månsson.
– Jag upplevde väl egentligen inte att han blev sämre av någon av flyttarna men att de kunde bedöma honom som den fysiskt bäste, den som skulle tåla de här ständiga flyttarna i den höga åldern, liggande i respirator som han var och med bruten nacke. Det har jag lite svårt att förstå, säger Britt Månsson.
Men historien slutar inte där. Efter totalt 12 dagars intensivvård flyttades Olle Månsson ännu en gång – denna gång till IVA på hemsjukhuset i Ystad.
– Då tyckte jag mest att det var skönt att han skulle komma hem till Ystad. Men dessa ständiga flyttar…han var så svag och kunde nästan inte prata. Jag tycker fortafrande inte att det var rätt, säger Britt Månsson.
– I dag är jag bara tacksam över att jag lever och är frisk igen. Om mina långvariga sväljsvårigheter uppstod på grund av flyttarna eller ej vet jag inte. Jag tänker inte riktigt i sådana banor. Och som före detta elitcyklist är jag van att kämpa. Men konstigt med alla flyttarna trots att jag var så svårt sjuk och låg i respirator på en IVA-avdelning det tyckte jag verkligen att det var, säger Olle Månsson.
Vilken tur att han överlevde. Förflyttningar av kritiskt sjuka patienter (de som faktiskt behöver IVA vård) är riskfyllda. Det finns alltför få intensivvårdsplatser av alla slag i Sverige, betydligt färre per capita än det finns i tex USA. Nedskärningarna i sjukvården har redan resulterat i flera dödsfall. Allt fler i sjukvården anställda personer går omkring i privata kläder, bärandes på kaffekopp och går på möte. ”Ni måste arbeta effektivare” blir beskeden. När ska vi erkänna att det behövs personal för att driva sjukvård och inte fler förändringsledare från konsultfirmor som säkerligen kostar flera sjuksköterskelöner? Förskingring av allmänna medel är det ju faktiskt. När är det dags att minska administrationen? Lex Maria borde det faktiskt bli men riktad mot de politiker som dragit ned på budgeten så att de inte längre går att bedriva den fina sjukvård som Sverige tidigare kunna stoltsera med. Man skäms.