”Inte lätt att reglera på överstatlig nivå”
Den skandinaviska gruppen utmärker sig väl genom sin relativa ungdom. Personligen vill jag tro att detta beror på att de flesta skandinaver representerade i specialitetsföreningar är yrkesverksamma, medan däremot fackligt arbete i många andra EU-länder är något som startar vid pensioneringen och sedan tycks kunna hålla på i det oändliga.
Detta illustrerades väl då församlingen höll en tyst minut för en fullmäktigeledamot som gått ur tiden. Han hade då uppnått den acceptabla åldern av 82 år, men varit aktiv i organisationen in i det sista.
Inte för att jag vill åldersdiskriminera, men det måste vara svårt att lägga en utbildningsplan för unga kollegor då modern teknik som robotkirurgi och avancerad laparoskopi knappt var uppfunnet då man själv gick i pension.
UEMS högsta beslutande organ är dess fullmäktige som består av de nationella läkarorganisationerna med rösträtt, vilket i vårt fall är Läkarförbundet.
Förutom styrelsen, som till stor del består av vänner från tidigare styrelsearbete i yngre läkarorganisationen European Junior Doctors, så finns här specialitetsföreningarna utan rösträtt. De är organiserade i olika grupperingar med olika status. Finast är att vara specialistsektion då man kan accepteras av EU. Sedan kan man vara division som är underordnat en sektion. Som exempel på detta kan nämnas att sektionen för kirurgi har en rad divisioner under sig som colorektaldivisionen, endokrindivisionen, traumadivisionen, HPB-divisionen (lever och gallvägarnas kirurgiska sjukdomar) med flera.
Det lägsta ståndet är de så kallade Multidisciplinary Joint Committees (MJC). Hit räknas ämnen som onkologi, handkirurgi och akutmedicin m.fl. som anses ha multidisciplinär natur. Så försöker man väva samman alla särintressen i ett nätverk med syfte att harmonisera europeisk sjukvård.
Vägen dit går via arbetet med att ta fram europeiska målbeskrivningar för övergripande europeiska specialiteter som givetvis skall godkännas av de nationella förbunden i fullmäktige.
Processen kan vara långvarig då det inte alltid är så lätt att uppnå majoritet och får man avslag får man vänta ett år med att komma tillbaks och göra ett nytt försök.
Annat arbete är att jobba med specialist – examen och att ackreditera fortbildnings – event för ACCME som kurser och kongresser. Det senare kan ge lite klirr i kassan.
Stort grattis till Ulf Kristoffersson från Lund som efter tio års enträget arbete kunde föra sin specialitet Klinisk genetik från MJC direkt till den 41:a UEMS-sektionen. Något som antogs så gott som enhälligt av fullmäktige och knappast var kontroversiellt.
Vad som är mer kontroversiellt var att professor emeritus Toni Lerut från Leuven i Belgien lyckades bryta ut thoraxkirurgin som division ur kirurg sektionen och bilda en egen sektion och därmed bli en helt ny fristående specialitet.
Varför är då detta så känsligt?
Mycket av arbetet i sektioner och divisioner sker genom enskilda entusiaster som brinner för sitt kall. Så är det även med Toni Lerut som bidragit stort till utvecklingen av modern esofaguskirurgi men med bas och fokus från den egna verksamheten på den egna kliniken.
Men hur överensstämmer Leruts målbeskrivningar i allmänthoraxkirurgi och specialistexamina med svenska förhållanden där thoraxkirurgin även innehåller hjärtkirurgin?
Problemet är att esofagus-sjukdomar, där organet visserligen anatomiskt till större delen är beläget i thorax, behandlas inom en rad olika specialiteter. Så vill medicinska gastroenterologer gärna se patienter med gastroesophageal reflux och dess följdverkningar.
Öron-, näsa-, halsspecialister ser gärna patienter med esofagusdivertiklar. Och esofagus-cancerbehandling har i Sverige helt lämnat thoraxkirurgin för att behandlas av övre gastrokirurger vid alla svenska universitetssjukhus.
Med detta exempel vill jag belysa den enorma komplexitet som råder då man försöker systematisera och reglera sjukvård på en överstatlig nivå.
Vad jag saknade i Bryssel var en framställan från Sveriges läkarförbund om att introducera svensk AT ute i Europa.
Engelsmännen hade säkert nappat på den kroken. Detta hade kunnat skapa en debatt kring hur man når rätt klinisk kompetens i yrket istället för en slutskrivning med inlåsningseffekter i enlighet med gammal tysk ”Statsexamen”.