Inspektioner visar sanningen om de storslagna regionprojekten
Helsingborgs ortopedklinik blev 2002 granskad och uppnådde då 17 av maximalt 21 poäng. Detta var ett gott betyg åt en välskött klinik med stor konkurrens om utbildningsplatserna.
Kliniken har därefter fallit offer för omfattande politiska beslut om omstruktureringar. Besluten har haft stora negativa effekter på såväl arbetsmiljön och den medicinska kvaliteten som utbildningsklimatet.
Läkarföreningen har i sitt fackliga arbete fortlöpande varnat för denna utveckling. Tre revisionsrapporter har under åren dokumenterat regionbeslutens negativa konsekvenser för verksamheten men inget har kunnat hindra koncernledningens destruktiva beslut.
När ortopedkliniken nyligen åter SPUR-inspekterades blev resultatet därför en poäng över miniminivå! Det innebär dels att utbildningsklimatet nu är så dåligt att läkare måste avrådas från att utbilda sig till ortopeder i Helsingborg/Ängelholm, men också att såväl vårdens kvalitet som kvantitet är hotad på bekostnad av säkerhet och service till patienterna.
Skall sjukvården verkligen styras politiskt?
Idag styr folkvalda politiker medicinska processer via detaljerade beslut t.ex. hur många patienter som skall sjukhusvårdas med en närsjukvårdsdiagnos, vilka diagnoser som skall behandlas på det ena eller andra sjukhuset, eller på vilket sätt läkare skall bedriva prehospitalt omhändertagande.
Detta är fel nivå för politiska beslut.
Demokratiskt valda region- och landstingspolitiker kan möjligen klara att bestämma om vilken och var sjukvård ska bedrivas men inte om, hur och när den skall utföras.
Politikerna bemästrar inte frågornas komplexitet utan låter sig förledas av ekonomiska och industriella begrepp som fördelar av stordrift och högspecialiserade underleverantörer.
De grundar sina beslut på tjänstemannaunderlag där läkare ömsom betraktas som superspecialiserade medicinska konsulter, vilka lojalt tjänar livet ut i den förvaltning de utbildats i och ömsom som omnipotenta generalister vilka, i kraft av sin läkarexamen, klarar att handlägga svårt sjuka patienter, inom alla specialiteter, dygnet runt.
Vanligt förekommande är också önsketänkandet om läkaren som en enhetlig kugge vilken kan införskaffas, inpassas, flyttas runt eller lånas ut, när eller där det behövs.
Grundat på dessa missuppfattningar om läkarrollens innehåll har politikerna i Skåne fattat beslut att läkarna bör vara anställda i regionen snarare än på sjukhusen. Fördelarna ur koncernledningssynpunkt är att de då kan genomföra omorganisationer och flytta runt verksamheter utan att vare sig behöva förankra besluten hos den befintliga personalen för att få dem med sig eller behöva göra villkoren tillräckligt lockande för att kunna nyanställa personal.
Nackdelarna för personalen är uppenbara. Monolpolarbetsgivare som region Skåne vill begränsa sina anställdas inflytande över sitt arbete och vill erbjuda färre möjligheter att byta arbetsplats för ett bättre arbetsliv.
Regionen minskar medvetet möjligheterna för de anställda att kritisera ledningens beslut och att förhandla lön och arbets- villkor vid arbetsbyte.
Detta centralistiska, monopolistiska tillvägagångssätt präglar sjukvården i Västra Götaland och Skåne och när vi läkare och förtroendevalda i regionerna hör politiker och självutnämnda experter ange sjukvårdens väl och ve som skäl för fortsatt regionalisering av Sverige blir vi upprörda.
Påståendet att sjukvården fungerar väl tack vare regionerna är osant och regionförsökens verkliga effekter på sjukvården behöver utvärderas och sammanfattas av oberoende kompetens innan sjukvården tas till gisslan i diskussionen om fortsatt regionbildning.
Påståendet att Sverige behöver regionkommunaliseras för sjukvårdens skull är också falskt!
Regionalisera och synkronisera gärna tågtrafiken och näringslivsutvecklingen, men låt inte sjukvården styras och dimensioneras av regioner. Sjukvården borde istället finansieras och planeras utifrån ett nationellt perspektiv så att vård på lika villkor kunde prägla prioriteringarna.
PS. Vi är mycket stolta och glada att vår nordiska resolution om patientsäkerhet och nattarbete antagits av AEMH, den europeiska sjukhusläkarföreningen (se Sjukhusläkaren 6/07). Vårt arbete har därmed inletts med att göra innehållet och innebörden känd i den europeiska sjukvården och att få den antagen som europeisk norm.
Läs hela resolutionen
