Bristen på framförhållning är en viktig orsak till det katastrofala läget på IVA. "Vi klarar inte längre vårt uppdrag. Situationen måste lösas akut, samtidigt som sjukhusledning och politiker planerar för en framtid med patienter som är äldre och sjukare", säger Kai Knudsen, överläkare på Sahlgrenska.

• 24 september 2019
• 1
• AV: red

De senaste tio åren har vårdplats­situationen på både CIVA och den post-operativa enheten försämrats från år till år. Redan i vintras var Kai Knudsen en av de läkare som informerade sjukhusledningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) om den tuffa situationen­­.

– Vi fick gehör, de lyssnade, men inget hände. Nu har det gått över ett halvår och fortfarande har inget hänt! Några intermediärvårdsplatser har jag inte sett röken av än, säger han.

På SU finns i nuläget traumatologi, transplantation och akut kardiologi; tre tunga specialiteter som alla genererar ett stort intensivvårdsbehov.

– Vårt uppdrag är för stort. För många svårt sjuka patienter kommer hit, säger Kai Knudsen och jämför med Oslo, som har ett ungefär lika stort upptagnings­område. Där är verksamheten fördelad på två sjukhus. På Ullevål finns traumatologi och på Rikshospitalet utförs transplantationer.

Vårt uppdrag är för stort. För många svårt sjuka patienter kommer hit. Kai Knudsen, överläkare IVA Sahlgrenska

För 20 år sedan var Östra Sjukhuset ett väl fungerande traumasjukhus. Samtidigt som traumaenheten flyttades till SU, utvecklades transplantation och kardiologi i rask takt. De senaste åren har också nya verksamheter tillkommit, exempelvis Bild- och interventions­centrum. Centraliseringen, som inneburit att de mindre sjukhusen förlorat kompetens att ta hand om de allra svårast sjuka, skapar också problem.

– Ekvationen går inte ihop. Medelvårdtiden är tre dagar, men IVA-patienter blir inte friska på tre dagar. Det kanske tar tre månader. Vi har fått allt kortare vårdtider, samtidigt som vi vårdar allt sjukare patienter.
Transporterna är många och tidskrävande.

– Det var ”all time high” här i förra veckan. Åtta patienter skickades in eller ut på en dag! En patient ut till Borås, en patient ut till Lidköping, en patient in från NÄL, en patient ut till NÄL, en patient in från Kungälv, en patient ut till Kungälv, en patient ut till Östra – men inhiberad, en patient ut till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus.

I en intervju i Göteborgsposten berättar Kai Knudsen att man tidigare i augusti hade fem göteborgare som utlokaliserades till andra sjukhus och att han fått besked att två av dem gått bort.

– Allt detta skapar en väldigt svår situation, för det handlar ju om kritiskt sjuka människor, säger Kai Knudsen och spår att det blir än värre i framtiden.

Det var ”all time high” här förra veckan. Åtta patienter skickades in eller ut på en dag! Kai Knudsen

– Därför krävs det förutseende. Det vi ser nu är konsekvenserna av hur man planerade för tio år sedan. Sjukhusledningen och politikerna måste dels lösa den akuta situationen, dels planera tio år framåt i tiden. Med tanke på hur ålderspyramiden ser ut, har vi starka indikationer på att vi framöver kommer att ha många svårt sjuka äldre, vilket innebär att ännu mer resurser kommer att krävas.

Enligt Kai Knudsen skulle avlastningen bli enorm, ifall akut kardiologi flyttades­­ till Östra Sjukhuset och SU fick sköta trauman och transplantation.

– Men det kräver ett lab som fungerar dygnet runt och PSI-operatörer på plats. Det kan ta tio år att bygga upp en sådan verksamhet. Nu sitter vi här med Svarte Petter i hand, säger han och tillägger att svensk intensivvård ligger i nivå med Portugal beträffande det låga antalet intensivvårdsplatser per invånare.

– Vårdplatsbristen väcker obehagliga frågor som kräver eftertanke. Ska vi framöver säga till en 80-åring med cancer att ”du är för gammal för intensiv­vård”?

Självklart påverkas IVA-personalen av situationen. Den som har bakjour, arbetar mer med platsfrågor och transporter, än med medicinska spörsmål.

– Många som jobbar så, blir sänkta rakt ner i skoskaften. De upplever en enorm stress. Vi ser hur oroliga de anhöriga blir vid transporter, även om vi vet att intensivvården på hemorten är väl så bra som här. Särskilt yngre kolleger blir väldigt nertryckta av att behöva skicka iväg svårt sjuka patienter.

Vårdplatsbristen väcker obehagliga frågor som kräver eftertanke.Kai Knudsen

Själv har Kai Knudsen jobbat som läkare i 37 år och blir inte längre lika personligt berörd.

– Om vi hade 20 platser på CIVA skulle vi kunna vårda patienterna så länge att de överlever krisen. Vi skulle kunna se om våra insatser lyckats. När en patient lämnar, tappar vi kontakten, vilket skapar en inre otillfredsställelse. Vi vill hjälpa folk igenom svåra sjukdomar och det är viktigt för oss att veta att det gått bra. Som det är nu, får vi inte se utfallet, säger Kai Knudsen och citerar en kollega som snart ska pensioneras: ”Förr kunde man se hela vårdförloppet från början till slutet. Nu handlar det mer om mekanisk vård. Vi tappar feedback på det sätt som ger tillfredsställelse åt yrket.”

I en intervju med Göteborgs-Posten den 11 augusti 2019, pläderade du för att 60 intensivvårdssköterskor borde anställas. Hade du fog för det?

– Jag tog höjd för hur verkligheten ser ut. Vi har tre pass per dygn på IVA. Man måste avsätta tid för inskolning, folk ska gå på kurs, vabba eller vara sjukskrivna, ta semester. 30 – 40 procent av de anställda är borta hela tiden. Behoven på BIVA, CIVA, NIVA och post-op är stora! Vi tar tacksamt emot de utlovade 10 sköterskorna, men de räcker inte på långa vägar om vi ska kunna bedriva den verksamhet som sjukhusledningen planerar för.

Av: Ingemo Orstadius