I Tawila har katastrofen varit vardag länge

När den svenske läkaren Peter Moberger får meddelandet från triageområdet att ”det behövs en kirurg” börjar han sakta att gå ner mot de vita tälten.  

Han har inte bråttom.  

De patienter som kommer till Tawila nu har ofta gått sex mil i den 40-gradiga hettan, från al-Fashir och ”kommer inte plötsligt att falla ihop”.  

Väl framme ligger en kvinna på britsen, med bara ett ben. Explosionen slet med sig det andra. De som hittade henne har lagt ett åtsnörande förband ovanför knät.  

Peter Moberger ser att det är infekterat och att avsnörningen suttit på länge. Han beslutar sig för att amputera högt upp. Högre än normalt – för att få bort all död vävnad.  

Eftersom kvinnan precis som alla andra som kommer är undernärd vet han att sår läker långsammare och tenderar att bli mer infekterade. 

Därför syr han inte heller ihop huden direkt, utan låter det vara öppet i fyra dagar först, så han är helt säker på att det inte uppstår någon infektion.  

Först när allt är klart inser han att kvinnan också är gravid, i tredje månaden.  

– Den här krisen är det värsta jag har sett i mänskligt lidande, säger Peter Moberger på telefon kort efteråt och förklarar att det dels är skalan, omfattningen och urskiljningslösheten, men också de svåra skador som människorna har vandrat länge med: skottskador, svårt infekterade sår, skjutna barn.  

För omvärlden finns ett före och ett efter al-Fashir, för läkarna i Tawila är det ännu en dag i samma krig.  

För organisationernas larmsystem spelar nyhetslogiken ingen större roll. När en katastrof nalkas följer hjälpinsatserna, oavsett tidningsrubriker eller inte.  

Tawila är en sådan plats där Läkare Utan Gränser har gett vård, långt före satellitbilderna på blodet i sanden.  

Trots den begränsade internationella uppmärksamheten som konflikten i Sudan fått – särskilt jämfört med kriser som Ukraina och Gaza – har det dagliga arbetet på sjukhuset fortsatt.  

När det kom en rapport 2023, fylld av vittnesmål, minns Peter Moberger hur han tänkte att nu borde det ändå bli större uppmärksamhet. Men reaktionen uteblev. 

– Det var lika tyst efter rapporten.  

Peter har de senaste veckorna känt både glädje över att Sudan äntligen fått viss uppmärksamhet, men också frustration över att det dröjt så länge. 

– Vi har försökt kommunicera. Det är klart att det har varit frustrerande med tanke på att vi vet vad som har hänt – och att det redan då kallades världens största humanitära katastrof, långt innan uppmärksamheten kom. 

Förklaringen tror han har att göra med närhetsprincipen. Ukraina berör oss mer. Kriget där påverkar Sverige. Gaza likaså. 

– Sedan är det kanske som någon journalist uttryckte det: ”Världen orkar inte mer”. 

Inom Läkare Utan Gränser har det länge funnits en återkommande och ibland smärtsam diskussion: ska man prioritera att hjälpa – eller att larma? I Sudan står de två uppdragen för tillfället inte i konflikt med varandra, säger han, men så har det inte alltid varit. 

– Det är en jätterelevant fråga. Vi diskuterar den ofta: vad är mest värdefullt? Vår förmåga att arbeta operativt på plats, eller den påverkan vi kan skapa genom att kommunicera om det vi ser? 

Det finns exempel då organisationen tvingats välja, där offentlig kritik riskerat att stänga dörrar för organisationen och där tystnad varit priset för fortsatt närvaro.  

Men just nu är det inte så i Sudan. 

– I bästa av världar är vi på plats, vi kan arbeta och samtidigt rapportera om det vi bevittnar. Att vara där och berätta ger en påverkan i sig, tror Peter Moberger. 

Under de senaste trettio dagarna har han dag som natt opererat på människans alla kroppsdelar. Barnen glömmer han inte. Senast en ett-åring: skjuten genom benet.  

När han beskriver de praktiska förutsättningarna för vården låter han förvånansvärt lugn, logistik är inget mirakel, utan erfarenhet och hårt arbete.  

– Jag är imponerad av alla här, men logistiken hos Läkare Utan Gränser… den är helt avgörande. Det är den som möjliggör allt. 

Trots att kriget rasar sex mil bort har de tillgång till både vatten och el. Stora generatorer driver hela sjukhuset, och vattenförsörjningen har – åtminstone hittills – varit tillräcklig. På pappret låter det enkelt. I verkligheten är det ett massivt maskineri i ständig rörelse. 

Men mycket saknas. 

– Vi saknar röntgen. Det är tung och känslig utrustning, och vägarna går knappt att ta sig fram på.  

Att behandla frakturer utan röntgen kändes märkligt i början, säger han. Fel, nästan. Men det är verkligheten. Lika lite finns den ortopediska specialutrustning som egentligen krävs för de svåraste skadorna. 

Bortom skadorna och operationerna finns också något annat i Tawila. När han på marknaden råkade betala för mycket, sprang försäljaren ikapp honom med tusen dinarer fladdrande i händerna.  

Han har sett samma typ av skador men också samma resiliens – motståndskraft – som han bar med sig från sitt första uppdrag i landet 2004: att den sudanesiska befolkningen bär på en form av inre styrka som inte låter sig beskrivas med siffror eller modeller. 

– Den högsta formen av resiliens är ju att man behåller sina humanitära värderingar, säger han: vänligheten, generositeten, och på många sätt också ärligheten. 

I ett samhälle sönderslaget av urskillningslöst våld borde det vara tvärtom. Bitterhet, misstänksamhet, moraliskt förfall. Men han ser något annat: sociala fibrer som ännu håller. 

– Det är i det, säger han, som möjligheten till en framtida fred faktiskt ligger. 

Efter fyra dagar syr Peter Moberger ihop benet på kvinnan. Kort därefter börjar hon lära sig gå på kryckor.  

Men hennes prövningar är långt ifrån över.  Som gravid och nyamputerad behöver hon ett säkert ställe att återhämta sig på och i en stad där de flesta flyktingarna lever i provisoriska hus gjorda av gräs, sly och plast, där bristen på rent vatten, mat och värme är påtaglig, verkade framtiden mörk.  

– Men så plötsligt dök det upp avlägsna bekanta utanför kliniken, som hade hört om situationen och ordnat med en åsnetransport. Jag var precis nere och tog farväl av henne, säger Peter Moberger.