”I särklass den viktigaste frågan just nu”
Nyheter
I Örebro kunde man för fem år sedan beskriva sitt sjukhus som välfungerande, med en bättre vårdplatssituation än på många andra ställen. Nu är läget ett helt annat – så pressat att läkarföreningen kallat ledningen till krismöte om vårdplatsfrågan.
Det avlånga sjukhusområdet följer Svartåns mjuka krökningar. Den bleka vårsolen har precis försvunnit och lämnat kvar en envis kyla runt Universitetssjukhuset Örebro. I Wilandersalen, en klassiskt utformad aula med röda mjuka stolar och en scen med parkettgolv, sätter sig läkare efter läkare till rätta. Det möte som stundar har den senaste tiden varit centrum för otaliga diskussioner i sjukhusets korridorer. Och nu är gränsen nådd.
– Vårdplatsbristen är i särklass den viktigaste frågan just nu, både för oss som kolleger och i läkarföreningen, och det hela kokar ner till förtroende och lojalitet. Vi har stor lojalitet gentemot varandra och patienterna, men lojaliteten mot organisationen och regionen riskerar att tunnas ut. Vi behöver höra att ledningen ser och bekräftar konsekvenserna av den rådande situationen – att vi bedriver en vård som inte är fullt ut patientsäker, säger Lars Edling, infektionsläkare och andre vice ordförande Örebro läns läkarförening, från scenen.
Inlägget möts av ivriga applåder. Uppmaningen är riktad till de som sitter bredvid honom – Ingrid Östlund, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör, Inger Nordin Olsson, chefläkare, Andreas Svahn, regionstyrelsens ordförande och Rickard Simonsson, regiondirektör – men när ytterkläderna åter kläs på knappt tre timmar senare mumlas det missnöjt bland publiken. De tydliga svar och snabba lösningar man hoppats på uteblev ännu en gång.
Jämfört med övriga Sverige var man i Örebro länge förskonade mot vårdplatsbristens onda spiral. Men nu, efter de första varven, har den fortsatt att snurra allt snabbare och djupare. Situationen bottnar, likt på många andra sjukhus runt om i landet, i sjuksköterskeflykten.
Överläkarna Hampus Klockhoff och Malin Wickbom har de senaste tre åren bevittnat hur kirurgkliniken reducerats bit för bit – och det i takt med att en ständigt ökande kurva för akutuppdraget.
– Varje morgon vet man att rapporten säger ”fullbelagt plus överbeläggningar” – det är grundläget. Sen har vi alla satellitpatienter, en bra dag handlar det bara om fyra eller fem, säger Hampus Klockhoff.
– Vi hade över 1 200 satellitpatienter förra året. Vi kan ha patienter på sex olika avdelningar utöver våra egna och som mest har vi haft 21 satelliter under en dag. Men vi doktorer ökar inte i antal, trots att det i princip är en hel vårdavdelning till som ska skötas med sjuksköterskor som inte är vana med den här patientgruppen, fortsätter Malin Wickbom
Det som tidigare var undantag är nu normaltillstånd. Patienter ”valsas runt på olika undersökningar” i hopp om att kunna skickas hem istället för att läggas in och svårt sjuka hamnar i nödlösningens tecken som satellitpatienter.
– Det är en skamlig hantering av människor. På akuten fördröjs ett från början uppenbart inläggningsbehov genom att patienten valsas runt på olika undersökningar och sedan blir liggande i väntan på okänd avdelningsplacering, säger Hampus Klockhoff.
– Det tar elva samtal för att lägga in en patient – elva samtal som en specialistläkare ofta måste sitta och ringa. Och sen hamnar patienterna ändå på öron-näsa-hals med en akut buk. Det är helt galet, fyller Malin Wickbom i.
De berättar om den cancersjuke äldre mannen med kraftigt tarmvred som, på vägen till en kirurgisk vårdplats, passerade både en överfull infektionsklinik och en ansträngd ortopedklinik. Och om hur vårdplatsbristen samma vecka ledde till allvarliga brister i den medicinska hanteringen av en dubbelamputerad åldring med stopp i gallvägen.
De tycker att begreppet patientsäkerhet inte enbart borde handla om huruvida hjärtat stannar eller inte, utan istället om patientomhändertagandekvalitet.
Malin Wickbom och Hampus Klockhoff berättar också om frustrationen bland kollegerna – slitningarna som skapas, både inom kliniken och mellan kliniker, i den pressade situationen. Om hur framtidens rekrytering av kirurger kommer att halta om ingenting görs. Och framförallt om frustrationen från att inte få gehör från ledningen.
– Vi vänder oss till högsta ledningen för att få hjälp med den här svåra situationen, men så säger de att vi måste lösa vår vårdplatsbrist själva. Men hur ska vi lösa det på egen hand?, säger Malin Wickbom.
Från att ha haft över 500 disponibla vårdplatser på sjukhuset 2015 kan man idag bara hålla 386 öppna – färre än tidigare års sommarstängningar. Överläkaren Erik Schvarcz har arbetat på sjukhusets medicinklinik i snart 32 år och ”trivs ganska bra när jag får arbeta som diabetesdoktor”. Annat är det på akuten.
– De första 30 åren cyklade jag till jobbet med ett leende på läpparna varje dag, det gör jag inte längre. Jag har många gånger funderat på att göra något annat, men kan inte komma på vad som skulle vara roligare. Bristen på vårdplatser är ett så stort patientsäkerhets- och arbetsmiljöproblem att mycket av glädjen i jobbet försvunnit, säger han.
Ett tydligt tecken på den förändring som skett är vårdplatsmötena – de som tidigare var en extraordinär åtgärd har blivit en nära daglig rutin.
– Vi lägger enormt mycket tid på att sitta på möten, men det skapar ju egentligen inga vårdplatser. I slutändan, framåt kvällen när det kör ihop sig, är det ändå vi som är jourer som står där med besluten, säger Erik Schvarcz och fortsätter:
– Som tur är har vi ett antal vårdplatskoordinatorer och de är guld värda. Utan dem skulle det vara totalt kaos och vi doktorer skulle behöva ägna ännu mer tid åt att leta platser.
Vårdplatsbrister är ett annat ord för sjuksköterskebrist , för det är väl inte sängar och rum som saknas. Höj lönerna rejält så kommer sjuksköterskorna och då löses även arbetsmiljön för många.