Hur står det till med svensk intensivvård?
För den som vill ha kalla fakta blir svaret att ingen riktigt vet.
För två år sedan gjorde Socialstyrelsen i samarbete med Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård den första rikstäckande kartläggningen av intensivvården. Hittills har Socialstyrelsen bara publicerat en mindre delrapport, vid en konferens på Huddinge sjukhus.
De verksamhetsansvariga för landets samtliga intensivvårdsenheter fick under två veckor, den 15-21 oktober år 2001 och 22-28 april år 2002 svara på frågor om intensivvårdens förhållanden under de aktuella veckorna.
Kartläggningen visade att det under veckan 15-21 oktober saknades mer än 100 läkare, omkring 200 sköterskor och cirka 75 undersköterskor på de 83 enheter som svarade på enkäten.
I enkäten ingick både allmän och specialiserad intensivvård.
Samtliga enheter uppgav att de hade färre vårdplatser öppna än planerat eller budgeterat.
I genomsnitt hade enheterna reducerat antalet vårdplatser med 20-35 procent.
Trots bristen på personal och platser redovisades endast ett mindre antal inställda operationer eller andra avvikelser.
Undersökningen gjordes under en normal vecka i oktober. Trots det var bristen på läkare, sköterskor och vårdplatser stor. Hade frågorna ställts under sommartid eller under en långhelg hade bristen på personal och platser med största säkerhet varit ännu värre.
Den första enkäten följdes sedan upp med en ny under veckan 22-28 april år 2002.
Frågorna som ställdes var bland annat:
Hur många platser finns? Hur många ska vara öppna enligt gällande budget eller verksamhetsplanering? Hur många platser är i själva verket öppna och tillgängliga? Mäter intensivvårdsavdelningen vårdtyngd? Mäts sjukdomarnas svårighetsgrad? Registreras avvikelser som har betydelse för patientsäkerheten, som till exempel om patienter avvisas för att det inte finns plats? Registreras patienter som skrivs ut till annan vårdnivå och kommer tillbaka? Måste planerade operationer ställas in på grund av brist på vårdplatser? Skrivs patienter ut i förtid?
Frågorna ställdes för två år sedan, men svaren är ännu inte publicerade. Beskedet från Socialstyrelsen är att det är oklart när publiceringen blir av.
Vill man ha svart på vitt om svensk intensivvård kan man idag vända sig till Svenska Intensivvårdsregistret (SIR). Det är det nationella kvalitetsregistret för sjuklighet, vårdåtgärder, arbetsmängd och vårdresultat inom svensk intensivvård. Registret drivs som en ideell förening under Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård (SFAI).
Problemet är att långt ifrån alla intensivvårdsenheter rapporterar till registret. Förhoppningen är att det i framtiden ska kunna byggas upp till ett nationellt kvalitetsregister för intensivvården, men idag kan registret inte ge en samlad bild.
Sjukhusläkaren har därför i brist på rikstäckande hårdfakta ringt runt till regionsjukhus och universitetssjukhus för att få en bild av tillståndet för svensk intensivvård.
Vi har intervjuat IVA-chefer, anestesiologer, kirurger och intensivvårdssköterskor på 12 sjukhus och frågat hur stort problemet med platsbrist är både för vården och arbetsmiljön.
På frågan om det blivit bättre eller sämre de senaste tio åren svarar en stor majoritet av sjukhusen att det blivit sämre. Några få sjukhus tycker att det inte förändrats eller till och med blivit bättre. I Uppsala har intensivvårdsavdelningen mot alla odds kunnat utöka antalet platser under senare år, framförallt tack vare en populär arbetstidsmodell.
Värst är situationen på de största sjukhusen i de större städerna; Karolinska och Huddinge i Stockholm, Sahlgrenska i Göteborg och Universitetssjukhuset i Lund, där det bedrivs omfattande traumaverksamhet eller högspecialiserad kirurgi och trycket på intensivvårdsavdelningarna är stort.
I Malmö är beläggningen 100 procent på den blandade intensivvårdsavdelningen. När en patient skrivs ut tas en annan omedelbart in på samma plats.
Trots detta är chefen för den kärlkirurgiska verksamheten, Anders Lundell, nöjd eftersom elektiv kirurgi är högprioriterad.
I Linköping är platsbristen så stor att anestesiologen Bror Gårdelöf ofta ber en bön när han går på jouren att det inte ska komma in någon svårt sjuk människa eftersom han inte vet var han ska lägga personen.
I Stockholm görs det ingen hemlighet av att det händer att patienter dör på grund av brist på intensivvårdsplatser.
På Karolinska sjukhuset är situationen så allvarlig att chefen på IVA, Claes-Roland Martling, sätter en sexa när vi ber honom värdera problemet med intensivvårdsplatser på en skala 1-5.
Men bilden av svensk intensivvård är inte bara mörker. Det räddas fler liv än någonsin tidigare.
De medicinska och medicintekniska framstegen har varit enorma de senaste 20 åren.
Kompetensen bland läkare och sköterskor ökar för vart år som går.
En som varit med under lång tid är intensivvårdssköterskan Ansti Mangel i Malmö:
– Utvecklingen har gått med rasande fart. Det är en enorm skillnad mot när jag började för 20 år sedan, då fanns det en typ av respirator och en slags infusionspump. I dag är det ett väldigt högteknologiskt yrke.
En annan som har djup och långvarig erfarenhet är Elisabet Wennberg, vårdenhetsöverläkare på centralintensiven/postop på Sahlgrenska, där trycket på intensivvårdsavdelningarna är mycket hårt:
– Vi kan mycket mer nu. Det har förbättrats oerhört mycket. För tio år sedan dog en del patienter när de fick svår njursvikt, nu är det en bedömning hur långt man ska behandla njursvikt och multipel organsvikt. Patienter som fick ligga flera dagar för sju-åtta år sedan behöver numera bara ligga en dag.
Den tekniska utvecklingen och den ökade kompetensen har gjort att de som arbetar inom intensivvården nu dagligen ställs inför etiska problem. Är det till exempel etiskt försvarbart att rädda livet på multisjuka äldre människor, där slutresultatet inte blir ett värdigt liv när patienten lämnar intensivvården?
Intensivvårdens stora problem har varit den stora bristen på intensivvårdssjuksköterskor och att resurserna skurits ner inte bara på den egna avdelningen utan även på vanliga vårdavdelningar.
De nyligen tagna besluten i landstingen att anlita bemanningsföretag i mindre utsträckning har gjort att personalsituationen är på väg att förbättras. Allt fler sköterskor återvänder nu till fasta jobb på sjukhusen.
– Tyvärr är det nog bara temporärt, säger Pia Essén ansvarig för en nyligen släppt rapport om intensivvården i Stockholm. När det blir högkonjunktur är risken stor att många lämnar igen.
Men det är inte bara den tekniska och medicinska utvecklingen som förändras. Nya behandlingsformer kan också betyda mycket för den framtida vården.
Efter australisk modell tittar nu intensivvårds-Sverige på möjligheten att införa mobila intensivvårdsgrupper – MIG-grupper – eller som de kallas utomlands – MET-grupper (medical emergency team).
Tanken är att personalen på vanliga vårdavdelningar ska utbildas och lära sig att se tecknen på organsvikt innan katastrofen inträffar genom att mäta och registrera ett fåtal kritiska världen.
Visar värdena att patienten är på väg mot ett kritiskt skede ska avdelningens vårdpersonal kalla på ett IVA-team.
I Lund pågår ett pilotprojekt på en akutavdelning, som ska utvidgas under våren och på Karolinska sjukhuset har det pågått ett Mig-projekt under två år, som väntar på resurser för att kunna köra igång.
Claes-Roland Martling, chef på IVA på KS:
– Ett hjärtstillestånd kommer inte som en blixt från klar himmel. Det har ofta föregåtts av att hjärtat slår snabbare eller långsammare, eller att andningen blir försvårad, eller att blodtrycket sjunker. Kan man registrera dessa tecken och slå larm i tid, kan man förhindra hjärtstoppet och minska behovet av intensivvård. Idag har vi hjärtgrupper som rycker ut vid hjärtstillestånd, men då är det i regel för sent.
En undersökning vid universitetet ”Austin and Repartiation Medical Center” i Melbourne visar att antalet hjärtstillestånd minskade med 50 procent efter det att man infört mobila intensivvårdsgrupper.
