Hur säkert satt du på ordförandestolen?
Gav mest adrenalin? Det var nog motståndet i CS till att Sjukhusläkarföreningen efter tio år med samma medlemsavgift ville höja den. Dessbättre visade sig chocken helt onödig.
Råkade ut för förtvining? Min idé om frivilliga jourer för alla. Men idén kommer igen, var så säker.
Bullrigast? Dagens Medicin.
Utlöste empatisk reaktion? Allt slitet för många av läkarna på våra akutsjukhus med brist på både vårdplatser och medarbetare. Det är vårt viktigaste arbetsmiljöproblem. Här måste radikala ändringar till.
Bästa kirurgiska ingreppet? Namnbytet till Sjukhusläkarföreningen.
Krävde en Panodil? Rondenartiklarna i Sjukhusläkaren. De var skickligt gjorda men sanningen är inte alltid bekväm.
Högst? Det är väl Kaknästornet?
Mest grumligt? Navelskåderiet om Framtidens förbund.
Gav mest ”förhoppningshormon”? De yngre och äldre kollegor som satsar på att jobba för Sjukhusläkarföreningen. De är ovärderliga för våra medlemmar på och utanför sjukhusen.
Gav mest ”lust och glädjehormon”? Jobbet tillsammans med kamraterna i styrelsen. Det har nästan alltid varit konstruktivt och roligt. Det kommer jag att sakna.
Mest urvattnat? Arbetsgivarens reaktioner när läkarna gör allt bättre ifrån sig i arbetsmiljöfrågorna. Fast ibland drar arbetsgivare och läkare åt samma håll. Hoppas det blir vanligare.
Bästa diagnosen? Kunskapsstyrd sjukvård.
Gav mest ”lugnande hormon”? Leif och Gunilla och sista året Gunilla och Cickie på kansliet.
Kompetenta, pålästa och med på noterna. Men också konstruktivt ifrågasättande.
Mest smärtsamt? Rondensatsningen.
Mest inflammerat? En period var det namnfrågan.
Fick pulsen att stiga? Kanske ledaren jag fick en timma på mig att skriva. Jag hade glömt alltihop. Den blev dock inte den sämsta.
Bästa receptorn? Lokalavdelningarna, ibland förbundet och någon gång politikerna.
Gladde organum gustus? Köket på Villagatan.
Bästa synapsen? Kontakterna med lokalavdelningarna.
Aktiverade T-lymfocyterna? Hustruns påpekanden om att huset blev dränkt i papper kunde få mig i försvarsställning – oftast helt omotiverat. Nu slänger jag allt.
Beskast? ”Fakiren” (första planet eller tåget) till Stockholm på mornarna.
Sötast? Mina barnbarn.
Gav bäst bouquet? När vi fick sjukvårdens resursfråga att lyfta i förbundet.
Gav sämst bouquet? Att ragga vårdplatser som bakjour i Mölndal efter en tuff arbetsvecka i Stockholm.
Rödast? En del siffror i föreningens budgetuppföljning, fast nu går det åt rätt håll.
Saltast? Min hustru som stått ut.
Tydligast? Budskapet i programskriften Kunskapsstyrd sjukvård.
Tystast? Lönnhöjden, Värmland.
Hårdast? När ingen förstår och stödet i Centralstyrelsen sviktar.
Skönast? En lugn seglats med segelbåten ”Sola” av Hönö lyssnande till havets skvalp.
