I ett treårigt projekt ska stressforskaren Emma Hagqvist och hennes kolleger försöka besvara frågorna om hur Sveriges läkare mår och hur deras arbetsmiljö ser ut. – Som en slutkläm har vi som mål att göra en samhällsekonomisk beräkning på de merkostnader det blir av att regionerna inte prioriterar läkares arbetsmiljö, säger hon.

• 03 november 2020
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Emma Hagqvist, forskare vid Arbetsmedicin på Karolinska Institutet, och den forskargrupp hon leder är mitt uppe i en studie som ska kartlägga läkares psykiska hälsa och om det finns arbetsmiljömässiga faktorer som kan relateras till ohälsa. Upprinnelsen till projektet finns att hitta hos Emma Hagqvist själv.

– Jag har många läkare omkring mig och jag såg att deras arbetsmiljö och arbetsförhållanden var ganska dåliga. Också hur många av läkarna själva försökte kompensera för det här genom att till exempel gå ner i tid – de fick själva ansvara för sin dåliga arbetsmiljö – vilket jag tyckte var helt orimligt.

Emma Hagqvist sökte efter forskning på området men kunde relativt snabbt konstatera att det finns ytterst få svenska studier om läkares arbetsförhållanden och hälsa. De projekt som finns handlar då enbart av en grupp läkare – så som allmänläkare, akutläkare eller läkare i akademin – och berör inte arbetsmiljö och hälsa i relation till varandra.

– Min analys är att läkare historiskt inte har setts som en prioriterad grupp. Det finns en bild av att de har det väldigt bra och att de ska kunna jobba på. Jag fick till och med veta av en finansiär att läkarna inte är en prioriterad grupp och att det var anledningen till att jag fick avslag.

Inom sjukvården har historiskt sett istället sjuksköterskor och undersköterskors arbetsmiljö studerats. De är också yrkeskategorier som under en längre tid haft hög sjukfrånvaro. Men enligt Emma Hagqvist har den bilden förändrats något de senaste åren.

– Läkares sjukfrånvaro ökar mest i Sverige idag och kvinnliga läkares är i samma nivå som sjuksköterskornas. Så det finns starka indikationer på att något inte är rätt, men vi behöver kartlägga vad det är för att kunna göra någonting åt det.

– Vår långsiktiga målsättning är att kunna göra fler upprepade datainsamlingar på individnivå för att på så sätt se vilka arbetsfaktorer som påverkar hälsan, istället som för nu när vi kan se hur olika faktorer relaterar till varandra.

I vårt grannland i väst har man en helt annan tradition av att studera läkares arbetsmiljö och hälsa. Legeforskningsinstituttet, LEFO, är en firstående forskningsenhet som finansieras av norska läkarföreningen. Där har man sedan 1990 samlat in data på individnivå från norska läkare om deras arbetssituation och sitter i diskussioner med den norska regeringen om läkares arbetsmiljö och hälsa.

– Det vi har sett är att det i Norge inte har skett samma stegring av sjukfrånvaron som här. Men eftersom vården är så kontextuell så är det svårt att göra jämförelser utan att ha siffror som kan jämföras. Vi samarbetar med LEFO för att kunna se om resultaten visar vad som är skillnaden, säger Emma Hagqvist.

I och med att covid-19 drog in över Sverige precis efter att projektet dragit igång har emma Hagqvist och hennes kolleger fått skruva en aning på originalplaneringen. En extra fråga om hur det är att arbeta under pandemin har lagts till och i slutet av oktober var man i full gång med de intervjuerna. Trots att alla data inte är insamlad eller någon analys inte utförd ser Emma Hagqvist ändå vissa tendenser i de svar som inkommit. Bland annat vittnar många om att det har varit en ”bottom-up-rörelse”, att det varit läkarna själva som tagit rodret och styrt upp pandemivården eller att det funnits en ledning som gett dem den rollen, som har upplevts som något positivt. Men också att det funnits en avsaknad av ett bra ledarskap under pandemin.

Många beskriver att det man har upplevt som något jättejobbigt och jättetufft – att minnena aldrig kommer att försvinna – men samtidigt att man inte skulle vilja ha varit utan erfarenheten nu när pandemin väl var här. Flera av de intervjuade läkarna säger också att de har upplevt en maktlöshet i det man har mött på sjukhusen – där många patienter dött och man inte har vetat hur man skulle motverka att det hände. På en del sjukhus har man varit tydlig i att ge stöd på olika sätt, till exempel genom samtalsterapi, medan man på andra håll inte har erbjudit någonting och låtit personalen själva söka eventuellt stöd.

Om det kommer en andra våg måste regionerna fundera på hur den omställningen ska ske utan att personalen bränner ut sig. Emma Hagqvist

– Jag har ju inte gjort analysen än, men i mitt huvud finns det en slutsats av att regionerna behöver kliva fram och ta ett ledarskap och ansvar för att hälso- och sjukvården ska bli hållbar. Och att göra det genom att skapa en god arbetsmiljö och en god hälsa, säger Emma Hagqvist och fortsätter:

– Om det kommer en andra våg så måste regionerna fundera på hur den omställningen ska ske utan att personalen helt bränner ut sig. Och jag tror att det behövs en större nationell samordning för det.

Fotnot: Den som vill delta i studien om upplevelserna av att arbeta under covid-19 är välkommen att kontakta Emma Hagqvist på Emma.Hagqvist@ki.se. Man behöver inte ha arbetat direkt med covid-patienter och enligt Emma Hagqvist saknas det fortfarande ST-läkares upplevelser i materialet.