Hur Patientdatalagen ska fungera i sjukvårdens vardag måste klargöras
Det händer nog på flera ställen över landet av olika orsaker. När det gör det får vi inte
tveka att våga avvikelserapportera.
Konflikten inbegriper alla de viktiga frågor i den verklighet vi och våra patienter agerar i vardagen- patientsäkerhet, ekonomi, vårdplatser, jourlinjer, yttrandefrihet, tjänstemannanasvar och chefs- och ledarskap och medarbetarskap. Men den sätter också fingret på frågan om patientens integritet.
Lagen kom till för att både öka patientsäkerheten och integriteten
Patiendatalagen är ny och tillkom för att möjliggöra åtkomst till journalhandlingar även över sjukvårdshuvudmannagränser. Detta för att öka patientsäkerheten med att läkare och annan personal har tillgång till adekvat information. Samtidigt måste patientens intergritet skyddas så att inte uppgifterna intekommer i orätta händer. Dessa två syften är delvis motsatta, vilket har gjort utarbetandet av lagen svår. Uttolkningen av den pågår och prejudikat finns inte.
I kombination med otydliga lokala instruktioner kan dilemman av den här typen uppstå.
Det hade varit en bättre idé att ställa fakta i det aktuella fallet som en fråga till en samlad grupp experter och jurister från Socialstyrelsen, Datainspektionen och Socialdepartement, istället för att polisanmäla kollegan.
Eftersom landstingsledningen nu uppges stå fast vid sin åsikt trots friande tolkning blir det osäkert framöver hur man ska agera med avvikelserapportering. Det får inte råda oklarheter och inte rädsla för att göra fel, och det får inte heller uppkomma begränsningar i möjligheten och enkelheten att göra det.
I arbetet med Aktion Avvikelse, där vi rekommenderar kollegor att med friska ögon
verkligen rapportera de dagliga risker som uppstår, i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter, möts jag av och till av att kollegor säger – ”Nej, jag vill inte bråka” eller ”Vi vet ju att det ändå inte finns pengar…”
I det perspektivet förstår man att det förstås inte är facket som ska driva
avvikelsekampanjer utan chefläkarorganisationerna.
Och det är bråttom att det kommer från ledningen för att skapa större trovärdighet till patientsäkerhetssystemet.
Också Socialstyrelsen, eller annan instans, måste få resurser för att hjälpa och inventeraverksamheter att registrera problem med patientsäkerheten trots motstånd av olika anledningar från ledning och medarbetare. Att alla verksamheterna ska granska sig själva med någon större villighet om det befaras ökade kostnader är nog en utopi.
Ansvarsfrågan ett problem
Det känns också som att det finns ett problem med fullt personligt ansvar på golvet, men högre upp finns inget ansvar alls.
Vi har inte obegränsat med resurser utan vi måste hushålla med det vi har. Läkarnas arbete har direkt inverkan på ekonomin – vårdtider, vilken typ av utredning och behandling som ska göras, medicinera eller inte, med vilket läkemedel. Dessa prioriteringar måste våga diskuteras och förankras.
En nyligen genomförd undersökning bland läkare i Sverige visade att en stor del inte alls efterlyser mer kunskap inom det medicinska som man skulle kunna tro utan istället kunskap i hälsoekonomi.
Detta kan tolkas som en frustration över en organisation där man med felaktiga eller överdrivna sparåtgärder många gånger orsakar både sämre vård och högre kostnader i slutändan.
Man vill ha ett språk för att argumentera för en säkrare och mer ekonomisk vård när vanlig svenska inte räcker.
Karin Båtelson, vice ordförande, i Sjukhusläkarföreningen.
