Hur ofta ljuger du på jobbet?

Frågan får de flesta att rycka till: Inte ljuger vi väl på jobbet!?

Men visst gör vi det. Och inte bara där, de flesta av oss ljuger faktiskt lite från och till. I genomsnitt cirka en till två gånger per dag, om man ska tro lögnforskarna. Kvinnor tycks ljuga lite mer än män, fast det beror inte på att ”på rullande hjul deras hjärta är skapat” (som det heter i Eddan) utan helt enkelt på att kvinnor har fler interaktioner per dag än män. Fördelat på antalet interaktioner så är det, om uttrycket tillåts, jämnt skägg.

Men lögnerna är ändå inte lika fördelade. Det tycks till exempel vara så att vi når något slags ”peak lying” i tonåren, för att sedan successivt bli mer sanningstrogna igen. Små barn är däremot inte alls särskilt lögnbenägna utan det är en färdighet vi övar upp.

Sedan är det ju förstås så att den individuella variationen är stor. Vissa ljuger mer än andra (och det är ju lite frestande att hänvisa till världspolitiken härvidlag); i en studie baserad på självrapportering påstod sex av tio att de inte alls ljugit en given dag, vilket förstås betyder att de övriga fyra får jobba lite på att hålla snittet uppe.

Att ljuga är något som ses som moraliskt belastat och vi får tidigt lära oss att ljuga, det ska man inte. (Fast det verkar som sagt dröja ett tag innan den insikten riktigt tar.) Vissa tänkare menar att vi bör upprätthålla ett absolut lögnförbud, då lögner underminerar hela det förtroende som språklig kommunikation bygger på. Ett berömt exempel från Immanuel Kant är följande. Tänk dig att grannen kommer springande med panik i blicken. Hen är jagad av en galen yxmördare! Du släpper förstås in vederbörande. Strax därpå knackar det på dörren igen. Nu är det mördaren som står där med vild blick och en av blod drypande yxa i handen. ”Är det här hen gömmer sig?” frågar mördaren.

Om principen att inte ljuga gäller måste vi svara ”ja” på frågan. Och enligt Kant är detta det moraliskt korrekta. Det är här någonstans jag inte riktigt vill hålla med Kant. (Men hans resonemang är värt att läsa, finns i uppsatsen ”On a supposed right to lie from philanthropy” i hans Practical Philosophy). Jag tänker att det nog finns en rad sammanhang där lögner är helt i sin ordning, och på samma sätt en lång rad sammanhang där de inte är det.

För de flesta lögner är små och vita. Det kan rent av vara omsorgsfullt att ljuga: ”Vad tycker du om min nya tröja?” är kanske inte en fråga där man alla gånger bör utgjuta sitt hjärtas innersta mening. Det är inte heller orimligt att tänka sig att vi på jobbet ljuger lite då och då, till exempel får jag väl erkänna att det ”möte” jag påstått att jag suttit i varit ett möte mellan mig och mitt Worddokument … Lögner utgör, på gott och ont, ett slags socialt smörjmedel som kan ta bort en del friktion i vardagen och där ingen egentligen skadas. Jag tror heller inte att det på allvar underminerar språkets status. Lögner har väl funnits typ lika länge som språk och än har det inte havererat.

När jag intervjuade affärsjurister till min doktorsavhandling för en herrans massa år sedan erkände – nej, ”erkände” är fel ord, ”skröt” är närmare sanningen – de att de ofta ljög om antalet timmar de spenderat på en uppgift när de skulle skicka fakturan till klienterna. I en studie av läkare i USA medgav en av tio läkare att de hade ljugit för patienter minst en gång under det senaste året, och tre av tio höll inte helt med om att det fanns ett behov av att informera patienter om allvarliga medicinska fel. Här någonstans börjar det bränna till och vi måste ställa ganska allvarliga frågor. För detta är förstås sammanhang där språkets robusthet, den sociala överenskommelsen om att vi inte far med osanning, är lika central som skör.

Själv tycker jag kanske att några av de allra intressantaste fallen av lögn är just när vi hamnar i lögnens gränsland. När chefen är ålagd att både presentera och representera den nya värdegrunden – hur ska vi förhålla oss till det? Är chefen i fråga en kappvändare som idag tror på en ny värdegrund, som vederbörande inte trodde på igår? Eller ser vi det som en del av chefens jobb att representera den nya värdegrunden, oavsett vad chefen själv tycker i frågan? I så fall, är det en lögn som vi accepterar, ett slags institutionaliserad osanning som vi rent av förväntar oss? Om det rör sig om det senare, där chefen med väl mobiliserad övertygelse levererar ett budskap – vad säger det om andra saker som chefen säger? Var går gränsen mellan de institutionaliserade osanningarna, allmänt tomt prat och rena lögner?

Om man börjar tänka lite för mycket på sådana här frågor är det lätt att världen börjar skaka lite under fötterna. Så det bästa är förstås att hålla kvar i sargen och tänka att de flesta av oss, vi ljuger ju inte. I alla fall inte på jobbet. Och paradoxalt nog är det ju det som gör att lögnerna fungerar …

PS

Har du själv ljugit på jobbet? Eller blivit utsatt för lögn, desinformation eller osanning? Dela gärna din berättelse!