• 07 november 2016
• 0
• AV: Christer Bark

Otydligheterna i patientdatalagen har gjort att landsting och sjukhus känt sig tvungna att införa egna riktlinjer och rutiner. Men hur lagliga är de? Kan ett landsting eller ett sjukhus med riktlinjer och rutiner begränsa sjukvårds­personalens rätt att utan inskränkningar ta del av journa­l­uppgifter om det sker i gott syfte för att utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten?

I patientdatalagen ges möjlighet för myndigheter att komma med föreskrifter om hur lagen ska tolkas. Men i Socialstyrelsens föreskrift (2008:14) om informationshantering inom hälso- och sjukvården finns inte ett ord om hur formuleringen ”av annat skäl” ska tolkas. Mycket annat regleras, men inte den omstridda formuleringen och inte heller lagens formulering att ”personuppgifter får behandlas inom hälso- och sjukvården om det behövs för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten”.

Men 2009 avgjordes ett intressant fall då en läkare i Varberg friades från dataintrång (se faktaruta).

Då svarade Pål Resare, jurist på Socialstyrelsen att ”det är inte meningen att man ska begränsa möjligheterna. Det ska dock alltid vara klart varför man gått in i en journal, om det till exempel är för vård och behandling eller om det är för att göra en avvikelse­rapport. Man ska i efterhand kunna förklara varför man gjort det ena eller det andra.

Men tanken på krav om tillstånd från verksamhetschefen hade väckts och chefläkaren i Varberg, Gösta Rüter, som inte godtog att kammar­åklagaren lagt ned målet försökte på egen hand införa en rutin som sade att en läkare måste söka tillstånd hos verksamhetschefen för att gå in i en journal för att avvikelserapportera om man inte var direkt delaktig i vården av patienten.

Läkarkåren protesterade och menade att det skulle göra avvikelserapporteringen så byråkratisk att så många skulle sluta att avvikelserapportera, att det skulle innebära ett hot mot patientsäkerheten och lagens syfte.

Gösta Rüters förslag genomfördes aldrig innan han avgick, men SKL deklarerade­­ att man inte tänkte lägga ned korten och att man var mycket angelägna att få till stånd en hårdare tolkning av paragrafen som friade läkaren i Varberg.

Britt Lagerlund, ledamot i SKL:s nationella grupp med uppgift att tolka patientdatalagen i praktiken uttalade sig i Sjukhusläkaren med orden:

– Kvalitetssäkring ska inte vara ad hoc och svarade att SKL tänkte försöka driva fram en annan tolkning av begreppet ”säkra kvaliteten”.

Läkarkåren hämtade stöd för argumentet att kvalitetssäkring är en individuell rättighet för professionen i Socialstyrelsens föreskrift (2008:14) där man i andra kapitlet 20 pragrafen riktar sig direkt till personalen och inte vårdgivaren då man skriver: ”Den hälso- och sjukvårdspersonal, entreprenör, uppdragstagare eller annan som arbetar för en vårdgivare ska endast ta del av patient­uppgifter, om han eller hon deltar i vården av patienten eller av något annat ändamål  behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården.

Läkare har också hävdat att det kan uppstå situationer då ledningen vill lägga locket på och menat att det därför är viktigt att kvalitetsgranskning är ett individuellt ansvar.