Hur kan vården bli human?
Nyheter
Mycket handlade om äldre och multisjuka under Sjukhusläkarnas andra seminarium i Almedalen. Human vård, som också är Sjukhusläkarnas ledord under det pågående arbetsåret var rubriken för panelsamtalet.
Med ”Human vård- Back to Basics” ville Sjukhusläkarna sätta fokus på hur vården kan organiseras för att bättre möta behoven från äldre och multisjuka, till exempel vad gäller behov av kontinuitet. I paneldiskussionen deltog Mona Andersson, Andreas Fischer, Eva Nilsson Bågenholm, Nasim Bergman Farrkhnia, Anna-Lena Sörensson (S) och Cecilia Widegren (M) och moderator var Sjukhusläkarnas andra vice ordförande Elin Karlsson.
Mona Andersson, som stod för patient- och anhörigperspektivet inledde paneldiskussionen med att berätta om sin Parkinsonsjuke bror, som efter ett benbrott bollades runt i vården innan han till slut gick bort. I hans journal kunde hon sedan läsa att han som äldre multisjuk varit i kontakt med ett 70-tal olika läkare. En situation som tyvärr inte är unik.
– Idag är jag i kontakt med en kvinna med liknande problem. Hon har kontakt med tio olika vårdinstanser, det kan inte vara rimligt att äldre multisjuka ska ha det på det här sättet, det måste ske en förändring.
Andreas Fischer, styrelsemedlem i Sjukhusläkarna berättade också om sin verklighet som kirurg på Södersjukhuset, där han ser ett för stort fokus på utskrivningar framför den faktiska vården.
– Jag tycker fokus i arbetet inte är på patienter, utan andra faktorer. Det är andra nyckeltal som värderas. Utskrivningarna är så viktigt, vi pratar inte om vård utan diskuterar hur många som blivit utskrivna.
Vad är då lösningen för att få till en human vård? Svaret är knappast enkelt eller lätt att hitta. Regeringens tidigare äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm tror dock inte lösningen är att äldre förvirrade patienter får ligga kvar på sjukhus längre.
– Vi måste se till att personer får vård på rätt ställe och jag tror inte att akutsjukhuset är bästa stället för äldre förvirrade personer. Jag tror vi kan göra otroligt mycket mer om vi bara kan få till samverkan. Det finns mycket kommunerna kan göra.
Cecilia Widegren (M) som sitter i socialutskottet menade att en del förändringar behöver tas i ett större perspektiv för att lösa vårdens utmaningar.
– Jag tror att det behövs ett nationellt grepp för att säkra rekryteringen av sjuksköterskor och läkare i framtiden. Vi har många kroniker som lever längre, de behöver en annan typ av sjukvård än vad vi haft tidigare.
Cecilia Widegren gav också en liten känga mot sittande regering om att det behöver läggas skarpa förslag i riksdagen snabbt. Anna-Lena Sörenson (S), som även hon sitter i socialutskottet, påpekade att det pågår ett arbete.
– Nu har vi Stiernstedts utredning där remissvaren nyss kommit in till departementen, vi måste också göra rätt och våga skynda lite långsamt.
Hej! Jag är sjuksköterska med specialistutbildning till distriktssköterska och barnmorska. Jag har jobbat inom vården till och från sedan 1979 och sett förändringen med egna ögon. Min upplevelse är att beslutsfattarna inte är verklighetsförankrade och kan därför inte komma med konkreta bra lösningar för att förbättra vården. De är med på massor med seminarier och allehanda kongresser men är inte själv kliniska. HUR ska man då kunna veta?! Det blir, i mina ögon, en massa tyckande! För att förbättra måste alla ni ut i klinisk verklighet och prata med oss som jobbar på ”golvet”. Gör fältstudier eller kanske t.o.m jobba med oss en tid, sida vid sida för att se och känna hur vi faktiskt sliter och många gånger slår knut på oss själva för att få verksamheten att gå runt och för att kunna ge patienten det hen behöver. Vi behöver entusiaster och eldsjälar som kan driva vården framåt, inte en massa halvlama kostymnissar. Med vänlig hälsning Eva Kling