Hundraårig förening med mycket kvar att uträtta
Nyheter
Mycket har förändrats för kvinnliga läkare på ett sekel. Men när Kvinnliga Läkares Förening i helgen firar 100-årsjubileum är det tre frågor som är lika aktuella nu som när föreningen grundades; lön, specialitet och karriärgång.
Kvinnliga läkares förening bildades 1916 av nio kvinnliga läkare med Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare, i spetsen. Vid den tiden fanns inte ens kvinnlig rösträtt, så för Kvinnliga Läkares Kommitté som föreningen då hette, gällde det att konkret kämpa för att förändra den rådande lagstiftningen. Kvinnor hade inte frihet att specialisera sig inte heller tillträde till statliga tjänster och kunde därmed inte göra karriär på samma villkor som männen.
– De jobbade privat hela tiden, de kom inte in på klinikerna, det var inte förrän på 1920-talet som lagstiftningen förändrades, berättar föreningens nuvarande ordförande Ingela Heimann.
Idag ser lagstiftningen annorlunda ut, dagens kamp handlar snarare om att komma åt den dolda diskrimineringen och de strukturer som möjliggör dem. Till exempel finns en underrepresentation av kvinnor inom vissa specialiteter.
– Om man tittar på antalet kvinnliga läkare inom kirurgi, neurokirurgi och ortopedi finns det inte en jämställdhet i det. Det finns fortfarande kollegor som upplever att när man söker utbildningstjänster på en klinik kan få höra att det är ingenting för dej som kvinna, säger Ingela Heimann.
Även lönenivåerna är en viktig indikator på att allt inte står jämställt till.
– Jag tror löneskillnaden ligger på 4000-5000 kronor mellan män och kvinnor, på en livstid blir det mycket pengar. Vi driver den frågan fortfarande, det blir fortfarande de här glidningarna som jag tror att många chefer inte ser själva.
Också under studietiden är det många kvinnliga läkare som känner att de blir behandlade på ett annat sätt än sina manliga kollegor. Ingela Heimann refererar till läkarstudenten Hanna Lekedals insändare i Läkartidningen nyligen som ett exempel på det. Hanna Lekedal beskriver hur hennes manliga klasskamrat fick svara på alla medicinska frågor när de sommarjobbade som undersköterskor på en vårdavdelning, trots att hon besatt samma kompetens. Men det är heller inte alla som vill se de osynliga strukturerna, säger Ingela Heimann.
– Som ung kvinnlig läkare vill man inte gärna ta till sig att det här sker. Jag tror att det viktiga är att se till att man har nätverk och är några stycken som hjälps åt att se på vad som händer. Så att det inte blir att de här handlar om mig, utan att det är en struktur. Jag brukar rekommendera att man inte ska kämpa ensam.
Kvinnliga läkares förening ser också till jämställdheten mellan män och kvinnor ur ett patientperspektiv. Ingela Heimann nämner även en annan insändare som nyligen publicerades i DN, där en kvinnlig patients arytmi avfärdats som ett psykiskt problem.
– Där ser man att män och kvinnor med samma symptombild får olika behandling. Det handlar om att man måste bli medveten om det, vården i sig tror nog att alla patienter behandlas lika.
Föreningen skriver också på remissvar på olika politiska frågor. Bland annat angående surrogatmödraskap som föreningen motsätter sig, eftersom man anser att det kan legalisera handel med kvinnors kroppar och för med sig andra etiska problem.
– Det har varit mycket diskussioner kring det, och det handlar ju om synen på kvinnors kroppar. Vi är inte alltid överens, men vi diskuterar och går även via läkarförbundet med våra remissvar.
100-årsjubileet firas nu i helgen, lördagen den 23:e april, i Svenska läkaresällskapets hus med föreläsningar, årsmöte och middag. Bland föreläsarna finns Gun Heimer Professor i kvinnomedicin med särskild inriktning mot våld i nära relationer, journalisten och författaren Maria Sveland, Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och Yvonne Hirdman Genusforskare och professor emerita Stockholms universitet.
Frågan är vad grundaren Karolina Widerström sagt om hon fått delta?
– Jag tror hon skulle se framstegen men bli besviken över att vi inte kommit längre.
