Hotet mot akuten
De senaste 18 åren har personalen på Ljungby lasarett gång på gång tvingats arbeta sida vid sida med en osäkerhet om hur sjukhusets framtid ser ut. Under våren väntar ett beslut som avgör om man fortsättningsvis kommer att kunna kallas akutsjukhus.
För 20 år sedan förändrade Gudrun landskapet runt Ljungby radikalt med sina orkanvindar. Idag vajar grantopparna stillsamt bredvid pittoreska gårdar, små sjöar och skyltar med ortnamn som slutar på hult. Utanför bussfönstret längs väg 25 från Halmstad närmar sig den lilla staden i Region Kronobergs västra del.
För den som aldrig varit på lasarettet i Ljungby är det svårt att vid en första anblick förstå att det faktiskt döljer sig ett sjukhus innanför den gula väggen. Bredvid kyrkan, ett stenkast från torget, ser huset snarare ut som ett av alla andra tegelhus från 50-talet som finns i städer runt om i Sverige.
I sjukhusrestaurangen Ljungrätten serveras spenatsoppa med ägghalvor till lunch. Niklas Holmlöv, läkarchef på kirurgkliniken, balanserar den välfyllda sopptallriken med sex ägghalvor som öar mot ”kirurgbordet” – längst in i matsalen, i ett hörn där den ena glasväggen möter den andra. Där sitter Ramzi Badran. Han är inne på sin åttonde månad som ST-läkare i kirurgi och hamnade, precis som många andra på sjukhuset, här av en slump under AT. Bredden och att snabbt få ta ett större ansvar än på större sjukhus var däremot det som fick honom att stanna.
– Jag trivs väldigt bra med att få göra mycket olika. Och man får ta ett stort ansvar om man visar framfötterna, samtidigt som man får stöd.
Samma väg gick Niklas Holmlöv, som är inne på sitt elfte år på sjukhuset. Fördelarna med att jobba på ett litet sjukhus är många, menar han.
– Vår storhet är vår litenhet. Alla känner alla och det finns en smidighet. Vi kan prata med medicinarna i matsalen för att se vad det finns för tillgänglighet för ett akuteko idag till exempel.
Men parallellt med den goda stämningen och de korta beslutsvägarna vandrar också ett störningsmoment. Ett nedläggningshot, eller omställningshot om man så vill, som med jämna mellanrum blossat upp de senaste 20 åren.
– När jag började här hade vi en stabil personalsituation och inga svårigheter att rekrytera, men då kom omställningshoten vart fjärde år. Varje gång skapar det en oro i kollegiet och det hjälper inte rekryteringen om det i riksmedia gång på gång står att vår framtid är osäker som akutsjukhus, säger Niklas Holmlöv.
Han menar att den offentliga sjukvårdens två starka kort har varit anställningsstabiliteten och bredden i uppdraget.
– Det är klart att folk funderar ett varv extra när man inte vet vilka förutsättningar man har att kunna genomgå en hel ST eller jobba som specialist och kanske planera resten av sitt liv här.
Dagens ovisshet kring Ljungby lasaretts framtid bottnar delvis i beslutet om att sjukhusets två intensivvårdsplatser skulle flyttas till Växjö i fyra månader. Beslutet fattades i november i fjol av verksamheten och av en anledning som stavas kompetensbrist – IVA i Ljungby har länge kämpat med att kunna rekrytera personal.
– Kompetensbristen är nationell och inget unikt för oss, men den senaste tiden har vi haft ett hyrberoende på 50 procent på IVA och det är inte hållbart i längden. Och man har under flera år gjort många satsningar på att rekrytera iva-sjuksköterskor, både till Ljungby och Växjö, säger Susanne Magnusson, som sedan oktober är sjukhuschef för både Centrallasarettet Växjö och Ljungby lasarett.
Hon menar att båda sjukhusen behövs, men att det också finns ett behov av att se över de gemensamma resurserna i regionen.
– För mig är bilden inte så svart som den ibland målas upp, jag ser istället framåt där det finns en möjlighet att verkligen nyttja potentialen på båda våra sjukhus i länet. Jag känner mig hoppfull för att vi kommer att få till riktigt bra verksamheter både i Växjö och Ljungby, men vi kommer att behöva göra några justeringar för att få ihop det på helheten.
Beslutet att flytta intensivvårdsplatserna har mötts av spridda reaktioner, enligt Susanne Magnusson.
– Jag har mött de som tycker att det är rätt beslut, men också de som har varit arga och ledsna. Det finns hela spektrat av reaktioner, vilket är helt naturligt utifrån var man finns i detta. Det är inte svart eller vitt – det finns en gråskala hela tiden.
Hon säger också att hon har fullförståelse för att det skapas en oro när en definitiv riktning för framtiden saknas.
– Därför är det viktigt att vi får ett beslut i frågan så att vi kan jobba framåt utifrån beslutet, säger hon.
I ambulanshallen intill sjukhuskroppen har Per Bursell, ambulans- och anestesisjuksköterska, och Tobias Perzon, anestesisjuksköterska, precis kommit tillbaka från ett larm. De delar båda sin tid mellan ambulansen och operation på Ljungby lasarett och har enligt egen utsago ”världens bästa jobb”. Flytten av IVA till Växjö har däremot påverkat deras arbete påtagligt – inte minst eftersom perioden i bil med svårt sjuka patienter blir betydligt längre.
– Vi är två personer som hanterar de här patienterna. När man kommer in på sjukhuset är det åtta eller tio personer – då förstår man hur sjuka de är och att vi vill få in patienten fort till sjukhus, säger Per Bursell.
Osäkerheten som just nu svävar runt akutverksamheten på lasarettet och vad det skulle innebära för dem om den läggs ner vill de egentligen inte ens tänka på i nuläget.
– Det kommer att ställa väldigt höga krav på ambulanspersonalen. Om vi är i Markaryd så är det elva mil till Växjö och vi passerar Ljungby på vägen. Det kommer sluta med att vi kör patienten till Halmstad istället – vi gör det vi tror är bäst för patienten, säger Tobias Perzon.
Den där känslan av att inte riktigt veta vad som väntar sjukhuset beskriver Niklas Holmlöv har fört med sig en viss trötthet hos personalen.
– Jag tror att det landar i att man måste veta vad som ska hända, först då kan man ta ställning till om man vill vara en del av det. Då kan också verksamheterna börja jobba för att det ska bli så bra som möjligt utifrån givna förutsättningar, säger han och fortsätter:
– När man berättar för en patient att de är svårt sjuka så får man inte linda in det. Man måste berätta vad patienten lider av och det får inte finnas någon tveksamhet eller öppning för orimliga förväntningar. Först därefter får de möjlighet att hantera resten av sitt liv. I den här frågan blir det lite likadant. Den mänskliga fantasin och oron är mycket starkare om den får härja fritt.
När de utredningar som regionstyrelsen beslutat om under våren 2024 var klara i december förra året presenterades tre scenarier. Det första att akutmottagningens öppettider reducerades till 07:30-18:00. Det andra att samma reducering av öppettiderna görs, men att akutflödet för äldre och sköra bibehålls. Och det tredje att akutmottagningen stänger helt.
En av de som faktiskt ska fatta beslutet om Ljungby lasaretts framtid är Ida Eriksson (M). Hon är regionråd och ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Kronoberg och arbetar nu med att bereda ärendet.
– Vi avser att presentera en riktning från majoriteten, alltså Socialdemokraterna och Moderaterna, i mars månad och beslut fattas av fullmäktige den 8 april. Då handlar det både om intensivvården, akutsjukvården och de andra flödena – eftersom allting hänger ihop, säger hon.
Innan dess ska dock ytterligare fem utredningar, bland annat en risk- och konsekvensanalys som Ljungby kommun gör och en utredning som näringslivet själva genomför, presenteras för hälso- och sjukvårdsnämnden. I det paketet finns också frågan om hur sjukhusens ledning ska organiseras – om det fortfarande ska vara ett sjukhus på två orter, eller om verksamheterna ska delas upp två på separata sjukhus. Hur diskussionerna går är för tidigt att säga, menar Ida Eriksson.
– Jag vill inte säga mer än att det är en svår situation och vi vill kunna säkerställa tillgången till den akuta sjukvården för alla invånare i Kronobergs län, men också tillgången till den planerade sjukvården. Den elektiva vården är jätteviktig och vi kan inte tillåta att våra invånare hamnar i vårdköer.
Ambitionen är enligt henne att kunna ge ett så snabbt beslut som möjligt, samtidigt som det är viktigt att ha alla fakta på bordet. Däremot har hon full förståelse för den oro som skapas i mellanrummet mellan att utredningarna presenterats och att beslut har fattats.
– Varje dag i det utrymmet är skadligt för verksamheterna. Man vill veta åt vilken riktning man ska gå och därför vill vi så fort som möjligt leverera en plan framåt.
Att det inte heller är gynnsamt för rekryteringen när det med jämna mellanrum har blossat upp osäkerhet kring Ljungby lasaretts framtid håller hon med om.
– Jag kan inte ta fullt ansvar för all historisk ledning, men det finns en problematik i att man under en lång tid har känt sig lite hotad och utmanad. Det är därför vi vill ge en tydlig riktning. Nu har vi en stabil politisk majoritet och oavsett hur styret ser ut i framtiden så kan man tänka sig att något av de stora partierna kommer att ingå. Det bådar för att vi ska kunna bibehålla den riktningen även framåt.
I april 2023 sa du till SVT Nyheter Småland att det inte finns några andra planer än att Ljungby lasarett ska fortsätta som akutsjukhus. Vad tänker du om det idag?
– Min och Moderaternas ambition har varit att vi ska ha två akutsjukhus i vårt län. Men sen är verkligheten utmanande och tuff – med den akuta bemanningsproblematiken och demografin som gör att vi måste tänka om. Riktningen i mars är jag övertygad om kommer landa in i den som är bäst för alla kronobergare och som säkerställer att man både kommer att kunna få akut sjukvård och sin planerade operation när man behöver den.
Var befinner sig då Ljungby lasarett på den här nästintill förutbestämda väg som Kjell Asplund beskriver i sin genomgång av nedläggningar av akutsjukhus? De två frekvent återkommande argumenten bemanningsproblematik och bristande ekonomi finns där. I den utredning som gjordes om hur de akuta och elektiva verksamheterna ska organiseras omnämns tre förslag – vilka alla innebär någon form av stängning av akutverksamheten på Ljungby lasarett. BB lades ner redan 2007. Och de folkliga protesterna har gått i vågor. Senast väcktes de på nytt till liv i samband med beslutet om att flytta IVA-platserna.
Och det är väl ungefär här som det lilla sjukhuset i Kronobergs västra del hamnar.
Kvar på den något dystra vägen finns ”Beslut om nedläggning som akutsjukhus/andra varianter av akutsjukvård införs som kompromiss” och till sist ”Nedläggning a sjukhusansluten akutorganisation slutförs”.
Niklas Holmlöv beskriver att det gick ett sus genom hela kåren när Kjell Asplunds genomgång publicerades i Läkartidningen i höstas.
– Då kände vi ”det är det här vi har sagt hela tiden”. Det finns en playbook. Sen är det svårt att värdera det utifrån vår situation.
Han menar att man måste ha i åtanke att det finns olika perspektiv på frågan. Politiken har ett, regionledningen ett annat och personalen ett tredje. Och att man måste ha ett öppet sinne för vad som faktiskt blir bäst för befolkningen.
– Komplexa frågor har sällan enkla svar och vi är en ganska konservativ bransch – vi tycker om att göra som vi har gjort för att vi vet att det funkar och att vi kan ta hand om våra patienter.
Själv ser han på akutsjukvård som ett beredskapsyrke. Har man valt att arbeta på ett akutsjukhus så vill man också arbeta med det akuta.
– Det är därför jag stannar här, jag tycker om att göra lite av varje. Jag kan ha operationsdagar där jag börjar dagen med att göra en koloskopi, sen gör jag ett laparoskopiskt bråck och sen en galla. Jag hoppar omkring mellan de olika grenspecialiteterna varje dag. Det är bara i stort sett de små sjukhusen som har kvar den klassiska allmänkirurgen.
