Hon vill bredda diskussionen om nätjournalerna
![](https://www.sjukhuslakaren.se/wp-content/uploads/2016/01/hagglund-e1452766251621.jpg)
I julhelgen twittrade Maria Hägglund, som hon själv beskriver det, i affekt. En nära anhörig väntade på svar från en lungröntgen i ett landsting som ännu inte infört nätjournaler. Maria och hennes anhöriga fick därför ett upprivande besked på ”det gamla sättet”.
– Vi fick ett samtal från läkaren som uppmanade oss att komma till sjukhuset för att delta när hon skulle lämna beskedet. ”det är bra om ni är med, men berätta inte för patienten”. Då förstod vi allihop att de värsta farhågorna infriats, och då ska man hoppa in i bilen och köra två mil till sjukhuset. Det finns kanske inte något bättre sätt att göra det på, men det är ändå inte så mycket bättre än att läsa det själv i journalen, säger Maria Hägglund.
På twitter skrev hon senare ( i fri översättning):
”Jag inser att vi alla hanterar kriser på olika sätt. Jag vill ha all fakta. Detaljerna. Samma information som läkaren har. Genast. Ingen standardinformation.”
Ja, Maria Hägglund är positiv till journaler på nätet. Att patienten som loggat in ska kunna läsa all information som läkaren skrivit. Den åsikten gäller både i rollen som forskare på Centrum för Hälsoinformatik vid Karolinska Institutet och som privatperson och anhörig. Att ta emot ett cancerbesked är svårt i alla lägen, och Maria Hägglund är av samma åsikt som Britt-Marie Ahrnell, om att beskeden inte alltid ges på ett optimalt sätt inne hos läkaren heller.
– Jag håller med, det är ju inte alltid så att beskedet ges på ett idealt sätt, säger Maria Hägglund.
Men kring nätjournalerna finns många åsikter och känslor. Ska journalen kunna läsas osignerad? Och ska cancerbesked i så fall undantas? Debatten är en nödvändig del av processen, poängterar Maria Hägglund, men menar att många använder sina egna farhågor som slagträ.
– Man utnyttjar inte den forskning som är gjord på vad som händer när en patient får tillgång till journalen. För det finns forskning, både internationell och svensk, men ofta titta man inte på det, utan man tittar på de farhågor man har. Samtidigt finns ett stort behov av att fortsätta utvärdera införandet av journal via nätet i Sverige, för att kunna tydligare beskriva och identifiera de fördelar och de problem finns.
Att försöka skydda patienten är en del av vårdrollen. Men Maria Hägglund understryker att tillgång till journalen är en patienträttighetsfråga och ytterst en demokratifråga. Hon tycker att patienten ska kunna läsa allt som står i sin journal.
– Det finns också forskning som visar på att välinformerade patienter klarar sig bättre, att skydda människor från farliga besked blir sällan bra i längden, säger hon.
I de flesta landsting tror hon det kanske hade varit bra att tänkta ett varv till redan i införandeskedet.
– I ganska stor utsträckning har vi sett det som en teknisk lösning snarare än en organisatorisk. Man har inte lagt tillräckligt mycket fokus på hur det rent praktiskt påverkar vårdpersonalens arbetsrutiner, eller hur man ska diskutera det med sina patienter. Det är inte bara en teknisk lösning, det påverkar hela organisationen.
Behövs det en nationell strategi för införandet av nätjournaler?
– Ja verkligen! Det tror jag alla som arbetar med det här ser. Patienter far hela tiden över länsgränserna, och det blir svårt att förstå varför det ser olika ut i olika landsting. Det måste vi komma förbi.
För många är stötestenen när det gäller nätjournalerna de riktigt tuffa beskedet, som en cancerdiagnos. Att det vid fler än ett tillfälle hänt att patienter kunnat läsa sin cancerdiagnos i sin journal innan de pratat med läkare har upprört många. Maria Hägglund vill gärna bredda diskussionen.
– Vi pratar ofta om hur det går för patienterna som får svåra besked via journalen, krissituationerna. Men man diskuterar sällan nyttan i vardagen. När man inte har en kronisk sjukdom eller något annat allvarligt och inte besöker läkare ofta. Får du då en bihåleinflammation kan det vara bra att kunna logga in och kolla när jag senast hade bihåleinflammation, vilken penicillin jag fick och vilken läkare jag träffade. Då har man den informationen sen hos läkaren, eller i samtal med sjukvårdsrådgivningen.
Hur lång tid tror du det tar innan journaler på nätet är något helt okontroversiellt i Sverige?
– Jag hade hoppats vi kunde vara där redan. Men det är en ganska stor förändring som görs, det är klart att det kan ta ett tag. Men det vore skönt att kunna släppa lite på diskussionerna om hur farligt det är, och istället fundera på var vi kan justera för att göra det så bra som möjligt. Det är ju ett verktyg för kommunikation och jag skulle önska att vi gemensamt kan ta steget dit vidare, där det ses som en möjlighet för förbättrad kommunikation mellan vårdpersonal och patient, istället för att fokusera på problemen.