Nyheter
Hon vill att saker ska hända på riktigt
Läkaren Anna Nergårdh befinner sig just nu mitt i arbetet med att utreda hur den svenska hälso- och sjukvården ska ställa om. Ett uppdrag av modell större, men framförallt ett oemotståndligt dito för någon med ett genuint intresse för människor.
Planeringen i Anna Nergårdhs kalender är just nu nere på timnivå. När Sjukhusläkaren träffar henne i en lucka mellan möten på Socialdepartementet och den yngsta dotterns födelsedagsplanering stundar påskhelgen. Hela hösten befann hon sig mer eller mindre på resande fot runt om i landet och nu ska otaliga möten och dialoger med sjukvårdssystemets olika aktörer analyseras och sammanställas. Om drygt två månader ska nämligen den andra delredovisningen av utredningen ”Samordnad utveckling för god och nära vård” presenteras för ansvarig minister.
Och just att inkludera så många perspektiv som möjligt i arbetsprocessen är något hon brinner för. Också för att saker ”ska hända på riktigt”.
– För mig är det en stark drivkraft att förbättra och göra bra saker för andra människor – både när det gäller patientperspektivet och medarbetarperspektivet – och jag är noga med att saker sak göras på ett väl genomtänkt och respektfullt sätt. En del tycker säkert att jag är väl bra på att problematisera utifrån olika perspektiv och det kanske är lite påfrestande för omgivningen, men jag tror att det är bra. Inte minst när man jobbar med hälso- och sjukvården eller mellanmänskliga relationer där det ju väldigt sällan är etta eller nolla, säger hon och fortsätter:
– Om man verkligen ska få saker att hända på riktigt behöver man ha analyserat dem ur olika perspektiv – att först lägga förslagen, sen vrida och vända på det och då upptäcka att man helt har gömt bort ett perspektiv ser inte jag som något framgångsrikt arbetssätt. Ibland kan man höra argumentet om att det bara blir urvattnade kompromissförslag om man lyssnar på alla, men så ser inte jag det alls. Min uppfattning är att man absolut kan ta hänsyn till olika perspektiv och att det finns en poäng i att först ha den diskussionen. Men sen betyder ju inte det att alla förslag passar alla. Jag tror ändå att det ökar förståelsen för förslagen, och det är viktigt.
Om man verkligen ska få saker att hända på riktigt behöver man ha analyserat dem ur olika perspektiv. Anna Nergårdh
För många olika delar måste falla på plats för att utredningen och förslagen inte enbart ska förbli just en utredning och ett antal förslag.
– Om man tillåter sig att titta på en fråga ur bara ett perspektiv tänker jag att det skulle kännas jättebra att som utredare kunna komma med ett tydligt statement i just den frågan. Men om effekten blir att den ståndpunkten inte fungerar ur alla de perspektiv som måste beaktas – alltså patientperspektivet, medarbetarperspektivet, forskning och utveckling, ekonomi, det juridiska perspektivet – och att de orden som man skrivit på ett papper inte händer i verkligheten har man ju faktiskt inte bidragit på det sätt man skulle kunna. Jag tänker mycket på just den här översättningen mellan olika logiker.
Det är tydligt att många vill vara med och säga sitt när chansen att påverka framtidens hälso- och sjukvårdssystem ges. Och Anna Nergårdh berättar att just engagemanget är en av de delar som varit extra roliga i arbetet med utredningen. Även om det ibland också yttrar sig efter arbetstid.
– Det är såklart att det kan hända i mataffären och på middagar, men det har jag inte så mycket emot. Jag har aldrig varit sådan att det finns en yrkesperson och en privat person – jag är på riktigt intresserad av de här frågorna och då gör det mig inget att folk vill diskutera. Ibland markerar jag att det räcker. Då brukar det också respekteras.
Utgångspunkten för arbetet är det som finns nedtecknat i utredningen ”Effektiv vård”, vilken i mångt och mycket handlar om hur många aktörer ser på behovet av utveckling av den svenska hälso- och sjukvården. Att de förslagen nu ska få en form för att sen bli till verklighet är ett uppdrag av modell större, minst sagt. Men för Anna Nergårdh behövdes inte mycket funderande innan hon bestämde sig för att det var rätt för henne.
– Det var ett oemotståndligt uppdrag. Jag har alltid varit intresserad av organisation och förbättringsarbete, vilket har gjort att jag har valt att ägna mig åt den typen av uppdrag. På senare år, när jag har arbetat i tjänstemannaledningen i Stockholms läns landsting, har det också gett en möjlighet att vara med i en rad olika nationella sammanhang. Där blev det tydligt för mig att det pågick många olika initiativ och utredningar som i grunden hade samma syfte: en förändring av hälso- och sjukvårdssystemets struktur mot en mer modern sjukvård som motsvarar befolkningens behov och förväntningar idag. Däremot kunde jag inte riktigt se hur de här olika initiativen hängde ihop.
Utan den tydligheten blir svårt för både invånarna och vårdens medarbetare att förstå vad det är för förändring och varför den behöver genomföras, menar hon och beskriver det som fantastiskt att nu få möjligheten att ta ett helhetsgrepp istället för en fråga åt gången.
– Utifrån de sammanhang som jag har befunnit mig i har jag haft en god kunskap om svensk hälso- och sjukvård ur olika perspektiv. Men det är klart att det senaste året har gett en ytterligare ”på riktigt nivå” därför att vi verkligen har varit ute i så många verksamheter i hela landet. Även om de goda exemplen och berättelserna kanske inte har överraskat mig, för man har ju vetat att de finns där, har man tidigare hanterat en fråga åt gången. Att mer kunna tänka hur man skulle kunna förändra i strukturerna för att förbättra många av de här frågeställningarna på samma gång, det är en skillnad från tidigare uppdrag.
Man måste förstå att när dagens hälso- och sjukvårdssystem kom till såg behoven helt annorlunda ut. Anna Nergårdh
Utredningens arbete har också stärkt henne i behovet av att samordning av olika instanser måste förbättras och att insatserna måste utgå från den individ det handlar om – patienten.
– Också behovet av att faktiskt förändra föråldrade strukturer för att möjliggöra goda arbetsmiljöer. Jag pratade redan tidigt i utredningen, och den uppfattningen har nu stärkts, om att väldigt många situationer som vi sätter enskilda medarbetare i att hantera i sin vardag egentligen handlar om att vi inte har löst det i strukturen. Man måste förstå att när dagens hälso- och sjukvårdssystem kom till såg behoven helt annorlunda ut. Då var de av akut kortvarig karaktär, medan det mesta vi har att hantera idag är av långvarig och kronisk karaktär. Och då måste sjukvårdsstrukturen anpassas till det.
Under ganska många år har Anna Nergårdh haft uppdrag som inneburit både hög arbetsbelastning och periodvis hög intensitet. Det har gjort att hon tidigt lärde sig öva på strategier för att hantera det och hitta balansen i det man ger och det man får tillbaka. Något som hon beskriver som ett aktivt arbete varje person måste göra själv och utifrån sina förutsättningar.
– Sådana frågor funderar jag mycket på och har alltid gjort. Ett sätt för mig att koppla av är genom musik och läsning. Ett annat sätt är förstås att röra på sig. Det är självklara saker som alla vet, men det är viktigt att man själv hittar formerna för det här, säger hon och fortsätter:
– Jag tror också att en viktig del i det är att aktivt fundera över hur omgivningens förväntningar ser ut – inte minst när man ska kombinera yrkesliv, karriär och familjeliv – och hur mycket man ska låta sig påverkas av det. Jag tror att det har varit en styrka för mig att ha människor runt mig som jag kan tänka tillsammans med i den här typen av frågor. Ha stöd av varandra. Men jag har också ett stort behov av att vara själv, kunna se inåt och känna balans. Reflektera. Ett av mina bästa andningshål finns i stillheten och tystnaden på södra Gotland, där jag tillbringar en del av min tid.
Intresset för kultur har funnits med henne hela livet – hon gick både musikklasser i grundskola och gymnasium på Adolf Fredrik och länge trodde hon att hon skulle arbeta med ord och skrivande.
– Men vilken musik det blir beror på dagsform och sinnesstämning, det kan lika gärna vara klassisk musik som det senaste från Frank Ocean. Däremot är det inget slumpmässigt val – det är väldigt viktigt att det känns rätt för dagen, även om det ser väldigt olika ut.
Ett av mina bästa andningshål finns i stillheten och tystnaden på södra Gotland, där jag tillbringar en del av min tid. Anna Nergårdh
Det var längesedan Anna Nergårdh kunde beskriva ”en vanlig arbetsdag”. Och just variationen menar hon är något som driver henne framåt.
– Att det är omväxlande är en viktig del för mig och det är nog så att jag söker mig till uppdrag som innehåller variation. Jag är nog generellt rätt dålig på att göra saker som jag tycker är tråkiga, och jag förstår att det inte är någon som tycker om att göra sånt man tycker är tråkigt, men jag jobbar bäst när jag verkligen känner att det finns ett engagemang.
Hon tvekade länge på om det var just läkare hon skulle bli, men lockades till slut av de breda möjligheterna som yrket för med sig. En sak har hon dock varit säker på redan från dag ett – hon vill ägna sig åt ledarskap.
Redan som tolvåring ledde hon sina första barngrupper i föreningslivet och har alltid intresserat sig för grupper och gruppdynamik.
– Jag har ett genuint intresse för människor och hur människor fungerar. Det här fantastiska som kan hända när man arbetar mot samma mål eller arbetar många tillsammans och bidrar med sina olika kompetenser och synsätt. Jag gillar den grejen överhuvudtaget. Och då blir det i nästa steg rätt naturligt att ta det vidare till ett mer formellt chefskap och ledarskap. Det hade jag nog gjort oavsett yrkesinriktning.
Hon påpekar också att hon inte har svårt att inordna sig i en annan roll än ledaren.
– Däremot jag ser nog gärna till att det finns en struktur och en ordning i sammanhanget. Det är intressant att många säger att det blir rörigt och oordnat när man arbetar många tillsammans eller i team, men jag ser inte alls att det skulle vara något motsattsförhållande. Så länge rollerna är tydliga, säger hon och fortsätter:
– För mig är det inte så svårt att se att man kan arbeta med både en hög grad av samarbete och involvering, och ändå kunna lägga förslag som faktiskt innehåller förändringar på riktigt. Precis som att det för mig inte finns någon motsättning i att ha ett inkluderande arbetssätt och att vara tydlig. Eller att ha en genuint respektfull inställning till de man arbetar med. Att vara snäll betyder inte att man är mesig.
