• 18 april 2017
• 0
• AV: Malin Gavelin

Hon var själv nära att dö på grund av en förmodad överdos och en felinställd defibrillator på akuten – men trots upprepade påtryckningar har bara den ena händelsen blivit ett Lex Maria-ärende. Nu har Mia Berg vigt sitt liv åt att hjälpa och stötta andra vårdskadade patienter i ett system som hon beskriver som föråldrat och ansvarslöst.

Den siste maj 2015 kom hon in på akuten i Malmö med njurstensanfall. Efter medicinering med smärtstillande och kramplösande medicin spänns hennes kropp plötsligt i en vid båge och fingrarna spretar åt alla håll. Sekunderna efteråt rasar hon ihop på britsen och andningen upphör. Hennes pojkvän trycker förtvivlat på larmknappen utan respons och rusar sedan ut i korridoren och skriker desperat efter hjälp.

– Allt det här har jag fått återberättat för mig för jag minns såklart ingenting. Men jag är oändligt tacksam över att jag inte låg ensam där i det lilla rummet på akuten utan hade min pojkvän hos mig. Annars hade det dröjt 20 minuter innan någon tittade till mig nästa gång. Och då hade jag inte funnits mer, säger Mia Berg.

Pojkvännen får tag i en sjukvårds­klädd person  och tillsammans springer de in på rummet där Mia Berg ligger. Under tiden har hon trillat av britsen och slagit ansiktet i golvet. Näsan blöder och hon har bitit igenom både tungan och läppen samt fått en fraktur i ögonhålan. HLR påbörjas, bland annat med hjälp av en defibrillator som står inställd på manuellt läge. Men i uppståndelsen som råder kollas aldrig pulsen. Elchockerna – som lika gärna hade kunnat få motsatt effekt – rusar genom Mia Bergs kropp men lyckligtvis fortsätter hjärtat att slå. En kort stund senare är hon vid medvetande igen.

– Den här defibrillatorn skulle ha varit inställd på semiautomatiskt läge så den först kände av om jag faktiskt hade puls eller inte innan den aktiverades. Men trots det här uppenbara felet som riskerade mitt liv gjordes ingen avvikelserapport. När jag fick veta det blev jag topp tunnor rasande, säger Mia Berg.

Först långt senare uppdagades det att den felinställda defibrillatorn inte var det enda felet som begicks vid vårdtillfället, berättar Mia Berg. Även läkemedlet hon hade fått vid ankomsten hade förmodligen givits i för hög dos – och var troligtvis själva grundorsaken till att hon dråsade ihop där på britsen från första början.

– Jag trodde ju snarare att jag hade fått en reaktion på läkemedlet i sig och hade inte en tanke på att doseringen kunde vara fel. Men det fick jag bekräftat av överläkaren på urologen samt även av den professor som blev satt att gå igenom fallet under ett möte vid ett betydligt senare tillfälle. Någon avvikelse av den delen av historien har överhuvudtaget aldrig gjorts trots att jag har påtalat det vid flera tillfällen.

Hela sommaren efter händelsen var Mia Berg totalt utslagen, berättar hon. Men trots det lyckade hon uppbåda kraft att få iväg en anmälan om patientskada till IVO.

– Det slog mig redan då att någonting behöver göras på det här området. Att sitta och fylla i samma sak på ett detaljerat och begripligt sätt, gång på gång i flera olika blanketter är ingenting för en allvarligt skadad eller djupt sörjande människa.

Redan i juli månad började hon dra i de första trådarna som senare skulle bli PatientPerspektiv – en förening för patienter som på det ena eller andra sättet har farit illa i vården. Snart fick hon kontakt med ett par i Malmö där mannen hade råkat ut för exakt samma sak som hon själv på samma akutmottagning fast något tidigare.

– Det innebär att de har utsatt mig för livsfara trots att samma sak har hänt förut. Det tycker jag gör det hela ännu värre.

Under sommaren fick Mia Berg ett samtal från verksamhetschefen på akuten där hon beklagar det inträffade samtidigt som hon bekräftar det Mia Berg redan har anat – ingenting är fel på hennes hjärta eller hjärna. Kramp­anfallet hon fick berodde på medicineringen.

– Hon berättar att de har gjort en avvikelserapportering nu, men det är ju bara för att jag själv har anmält. Annars skulle händelsen ha passerat. Nu finns det ju slutligen en Lex Maria, men den behandlar varken läkemedlet eller överdosen som jag anser att jag har fått utan bara defibrilleringen.

Att Lex Marian trots allt har lett till att rutinerna har ändrats och samtliga defibrillatorer på akuten numera alltid ska vara inställda på semiautomatisk, är något som Mia Berg ser som något av en delseger.

– Det är jag jäkligt stolt över! Men jag är fortfarande arg över att den övriga delen i mitt ärende inte utreds ordentligt. Jag har varit i kontakt med både chefläkaren och patientsäkerhetsansvarig som har meddelat mig att de inte tänker lägga upp ett nytt ärende.

Men Mia Berg nöjer sig inte med det beskedet. För att inte andra patienter ska råka ut för samma sak har hon bestämt sig för att göra en polisanmälan och till det har hon tagit hjälp av de jurister hon har engagerat i sin förening.

– Jag gick in på polisstationen och sa att jag vill ha ett allmänt åtal med en särskild vårdåklagare. Brottsrubriceringen är oaktsamhet i vården eller grov oaktsamhet i vården. Det här handlar dels om en läkare som med största sanno­likhet administrerat en överdos och dels om en chefläkare som vägrar utreda den. Jag vill att SUS tar sitt ansvar och lär sig något av det. Det är det som hela systemet med Lex Maria går ut på och jag tänker inte ge mig.

För det är precis det som många patienter tvingas göra, menar Mia Berg. Dagens patientsäkerhetssystem är så fullt av byråkrati och hinder att någon som till exempel precis har förlorat sitt barn sällan orkar driva sitt ärende hela vägen.

– Det är där jag och föreningen kommer in i bilden. Jag är en person som av naturen inte ger upp i första taget. Jag kände att någon måste stå upp för alla dem som inte orkar själv. Det är inte alla som hör till ett landsting som inser att en anmälan är något positivt och en del av ett viktigt utvecklingsarbete.

Men trots små resurser och mycket ensamarbete har Mia Berg nyligen nått ett viktigt delmål, hennes förening har, precis som andra patientorganisationer, blivit lovad en länk på Region Skånes hemsida under sidan ”om du inte är nöjd med vården”.

– Det tog ett tag att få dem att gå med på det, men alla andra patient­föreningar finns ju där, menade jag. Drygt 100 000 blir vårdskadade varje år – klart att budskapet om att de har en egen patientförening måste nå ut. Ett av våra mål är också att patientersättningssystemet ska ses över. Människor blir handikappade för resten av livet och får ut 20 000 kronor. Det är en oerhört otidsenlig patientlag där inte mycket har hänt sedan 1975 då den patientförsäkring föddes som lagen grundas på.

Fotnot: Patientsäkerhetsansvarig på Skånes Universitetssjukhus har avböjt att kommentera fallet med hänvisning till att det pågår en dialog mellan sjukhuset och Mia Berg.