Hon fick cancerbesked via nätjournal – trots rådrum i Jönköping
En osignerad läkaranteckning ska inte vara tillgänglig för patienter via nätjournalen i Jönköpings läns landsting. Trots det fick Birgitte Holmbom veta att hon hade lymfom hemma framför datorn – och överläkaren Sören Dam Larsen fick intet ont anande ta emot en förtvivlad patient två dagar senare.
Hon skulle bara gå in och läsa en detalj om sin diabetes i journalen på fredagskvällen. Men i stället fick hon läsa att hon hade lymfom – trots att hennes läkare Sören Dam Larsen medvetet hade lämnat anteckningen osignerad för att kunna ge sin patient det tuffa beskedet under lugna former och öga mot öga måndagen därefter.
– Det var hemskt att läsa det. Jag hann tänka många dystra tankar under helgen och hade ingen möjlighet att få tag på någon läkare eller sjuksköterska, säger Birgitte Holmbom som vill berätta sin historia och även låta Sören Dam Larsen kommentera fallet för att andra patienter i landstinget inte ska råka ut för samma sak.
När hon klev in på läkarexpeditionen på måndagen kom tårarna direkt och Sören Dam Larsen förstod snart att journalanteckningen som innehöll både diagnos och förslag på lämpliga behandlingsalternativ hade funnits tillgänglig för patienten under hela helgen.
– Jag blev extremt chockad. Vi läkare hade fått information om att det vi lämnade osignerat inte skulle gå att läsa förrän efter 14 dagar. Jag hade medvetet låtit bli att signera under fredagseftermiddagen för att kunna ta hand om min patient på bästa tänkbara sätt. I journalen hade jag sammanfattat situationen för mig själv och skrivit hur jag tänkte agera. Nu visste hon allt detta redan och hade fått veta det hemma framför datorn. Det var vedervärdigt! säger Sören Dam Larsen.
För något så känsligt som ett cancerbesked ska lämnas mellan fyra ögon – det är oerhört viktigt, betonar Sören Dam Larsen.
– Cancer är cancer. Ibland kan det behandlas – ibland inte. Det finns personer som går direkt in i en krisreaktion och behöver omhändertas av en kurator efter den här typen av besked. Vi ser också gärna att man har en anhörig med sig och det finns så oerhört många mellanmänskliga aspekter som man som läkare måste fånga upp i det här läget. Ingen ska behöva vara ensam i det här.
Och Birgitte Holmbom håller med. Ett cancerbesked vill hon definitivt inte ha framför en dator och hon önskar ingen annan patient något liknande.
– Jag tror att man kan bli väldigt deprimerad av att utsättas för något sånt här. Att diskutera min situation med Sören och få möjlighet att hålla sköterskans hand och ha min man med mig betydde mycket och jag önskar att det hade varit så redan från början.
Men den tråkiga händelsen med cancerbeskedet undantaget är både Birgitte Holmbom och Sören Dam Larsen positivt inställda till journal på nätet.
– För mig har det varit väldigt bra och betryggande att kunna gå in och läsa ända fram till nu. Tidigare har jag fått veta att jag har gråstarr och även diabetes och det har varit bra att kunna läsa det som inte fastnar direkt vid träffarna och behandlingen i nätjournalen. Men sånt här tråkigt vill jag att de ska ta bort, säger Birgitte Holmbom.
– Jag har inget principiellt emot nätjournaler, men trodde inte att sånt här skulle kunna hända – att ett cancerbesked går rakt ut till patienten trots att det är osignerat. Det är farhågor jag har läst och hört om under tiden Uppsala var pilot på det här. Men jag trodde att riskerna var undanröjda vid det här laget. Händer det en gång på tusen är det tillräckligt för att det här inte ska vara ett bra system för patienterna. Och är det så att de som har infört nätjournalerna i Jönköping inte ens har varit medvetna om att det här kan hända blir jag faktiskt rädd på riktigt, säger Sören Dam Larsen som även har fått tillgång till osignerat material från sin egen journal inom fjorton dagar efter att ha gjort en röntgenundersökning hos en kollega.
Det är en fullständigt idiotisk idé med nätjournaler. Vad det egentligen handlar om är att ge patienter tillgång till information som de i de flesta fall inte har förmåga att tyda eller objektivt analysera.
Kommunikation till patienten skall ske via en ”översatt” version, t.ex. en brevkommunikation.
Vad det egentligen handlar om är att respektera läkarens yrkesintegritet och därmed auktoritet.
Patienter måste i många fall kunna acceptera den undergivenhet som situationen i sig innebär, och det är en stor del av läkaryrket att hantera denna undergivenhet på ett värdigt sätt.
Patientens ”rätt” har inget med att erbjuda nätjournaler att göra.
Teknisk utveckling är tydligen inte alltid framsteg.
Detta illustrerar bara en av de avigsidor som sk nätjournaler innebär. Rena missförstånd ökar arbetsbelastningen för redan belastade läkare då man använder tiden till att reda ut dessa och mindre tid till behandlingar. De flesta skulle nog diskutera varför man skrev si eller så och vad det ena eller andra betyder. Journalen är skriven för de behandlande, inte för patienten. Information ska ges direkt till patienten från vårdgivaren. Resultatet blir en så magert hållen journal att den inte blir användbar. I tillägg måste jag reflektera på visheten att om man väl begått detta i mitt tycke stora misstag, att lägga lök på laxen genom att tillåta icke signerade anteckningar i nätjournalen – de kan ju innehålla rena fel!!
Där har du tyvärr fel. Journalen är till för både sjukhuspersonalen som behandlar patienten men också för patienten själv. Det är därför det alltid ska övervägas vilka ord som används och på vilket sätt det dikteras.
Att en läkare som Lars sitter och tycker att journalen främst är en arbetshandling för honom och att ingen annan bör få tillgång till den är väldigt olyckligt. Återigen är den till för BÅDE personal och patient och jag som patient har rätt att få ut min journal inom 24h. Det tillämpas knappast på de flesta ställen, själv fick jag vänta närmare 2 veckor. Bättre om jag kunde gå in via nätet istället för att belasta vårdadministratörerna med detta.
Enligt min mening är journalen en arbetshandling för mig som läkare.
Inom statlig och landstings och kommunal förvaltning är arbetshandlingar normalt sett inte offentliga handlingar. De behöver inte lämnas ut till någon, överhuvudtaget. Varför skall läkarens arbetshandling behöva behandlas annorlunda? Det kunde räcka om vissa intygshandlingar och ett fåtal andra särskilt definierade delar av journalen, t ex sådana anteckningar som innefattar någon form av beslut, vore att betrakta som allmän handling (sekretessbelagd naturligtvis, utom för den berörda patienten).
Att IVO skall kunna ta del av en enskilt vårdepisod är rimlig, och då bör även arbetshandlingarna kunna lämnas ut, på samma sätt som JO eller JK eller konstitutionsutskottet kan begära ut alla handlingar för granskning i något förvaltningsärende.