Hög tid att bli tuffare mot maktfullkomliga arbetsgivare
Innan de stora sjukhusfusionernas tid var det lättare både för individ och även för Läkarförbundet att agera då arbetsgivaren ville trycka ut någon.
Ofta kunde man hitta en lösning där kollegan i fråga blev mottagen med öppna famnen på grannsjukhuset. I och med de stora sjukhusfusionernas tid så har problemet med uppsägningar av personliga skäl blivit allt större, för nu är arbetsgivaren ofta densamma vid grannsjukhuset.
För några veckor sedan blev jag kontaktad av en kollega som hamnat i trångmål på sjukhusets akutmottagning under en jour. En stökig ung kvinna hade kommit in med buksmärtor. En akutläkare hade ordinerat stora doser diklofenak, morfin och slutligen stesolid, men ingenting tycktes hjälpa.
Personalen på akuten vill då att det ska ordineras något mer för att få patienten lugn. Vår kollega säger dock nej till att ordinera något ytterligare utan att patienten lagts in för monitorering, då patienten är svårkontaktbar. För att få någon bild av orsaken till smärtan undersöktes buken och det dunkas i sidan efter stensmärta. Slutligen läggs patienten in för att skrivas ut i sitt normaltillstånd nästkommande dag.
Anmäls för misshandel
Där kunde historien slutat om inte en sjuksköterska på akuten skrivit en avvikelserapport och hävdat att vår kollega misshandlat patienten vid undersökningen av buken.
Nu startar en process som har stora likheter med det Orwell´s romanfigur Winston Smith får genomlida under tortyr hos Sanningsministeriet. Vår kollega kallas till möte med närmaste cheferna där han får besked om varsel om avsked och omedelbar avstängning från arbetsplatsen utan lön.
Ärendet hanteras av en biträdande verksamhetschef, som är sjuksköterska, som först hävdar att ärendet skall polisanmälas. Kollegan ifråga vill att ärendet skall anmälas till Socialstyrelsen enligt Lex Maria, men då ingen patient kommit till skada avstår arbetsgivaren från detta.
Så går tiden och det kallas till nya möten och råden vår kollega får varierar i högsta grad. Lokalföreningen ger rådet; Säg upp dig själv så du slipper bli avskedad för då är det lättare för dig att få nytt jobb. Kollegor i omgivningen, medvetna om att nästa gång kan det vara deras tur, ger rådet att kontakta Stockholm för här behövs det hjälp av jurister. Men nu blir den här frågan känslig. Det är lokalföreningen som har partsställning och då blir det ofta de lokalfackliga som företräder. I många fall bra, men i vissa fall blir det katastrof för kollegan de ska företräda. Kunskapen och kompetensen varierar stort bland våra fackliga företrädare, som i bästa fall gått förbundets halvdagskurs i ämnet.
Hot om polisanmälan används som utpressning
I det aktuella fallet har processen blivit långdragen och arbetsgivarens hot om polisanmälan har inte effektuerats, utan används nu som ett hot med formuleringen:
– Säger du upp dig själv så får du lön fram tills idag och då avstår vi från polisanmälan.
Det finns en rad problem med hanteringen av ärendet såväl från arbetsgivarhåll som från den fackliga organisationens. Några direkta skäl till avstängningen och varslet om avsked har aldrig givits utöver avvikelserapporten från sjuksköterskan på akutmottagningen.
Tyvärr vill inte heller Socialstyrelsen träda in och göra extern granskning vilket hade varit rimligt då de doser analgetika patienten erhöll innan den nu avstängda kollegan kallades till akuten sannolikt utsatt patienten för en riskfylld situation. Om nu arbetsgivaren finner skäl för olämpligt uppträdande så bör man i första hand ge ut en varning till arbetstagaren. I andra hand försöka omplacera personen med stöd i LAS 7-paragrafen, innan uppsägning blir aktuell.
Det nu pågående fallet är på intet sätt unikt. Under mina år som facklig företrädare har jag upplevt många liknande fall. Ibland har icke medlemmar som sökt hjälp hos jurist på stan lyckats bättre än de som litat på lokalföreningen. Här finns av och till starka band mellan arbetsgivaren och den lokala fackliga representanten som inte alltid gagnar den enskilde drabbades sak.
Olika besked skapar förvirring
Under ett yrkesliv betalar vi en ansenlig slant till Läkarförbundet och vi förväntar oss nog att då vi hamnar i trångmål så vill vi ha högsta juridiska kompetens med styrka och pondus som kan företräda oss.
Här saknas idag en beredskap på alla plan hos förbundet, vilket innebär att den enskilde ofta hamnar mellan stolar och får ringa än hit och än dit för att ofta få olika besked, vilket gör kollegan än mer förvirrad.
Erfarenheten visar att skyddet för anställda är svagt och att det finns lite hjälp att vänta hos Arbetsdomstolen. Kanske borde vi ha en inkomstbortfallsförsäkring via förbundet att tillgripa och kanske borde förbundet ha en akutlinje till en på området kunnig jurist för att undvika nu ofta uppträdande rundgång.
Blir illa berödrd av att en ssk tror att läkaren misshandlar patienten! (Jag är uska och ssk-stud)
Tycker det är dubbelt tråkigt, först är det ju tragiskt för den enskilda personen som blir drabbat.
För det andra är det ju inte direkt ägnat att skapa bra samarbete i vårdteamen, mellan olika personalkategorier.
Hoppas verkligen att det löser sig för läkaren!
Så här får det inte gå till!
Så som det beskrivs i artikeln får det ju bara inte gå till varken från arbetsgivarens eller det lokala fackets sida!!! Vid sådana här uppenbara missbruk av hot om polisanmälan borde facket hota tillbaka med anmälan om falsk tilllvitelse. Det kan även i ringa fall ge fängelse i högst sex månader. det har gått några månadersedan artikeln publicerades nu och jag hoppas verkligen att det hänt positiva förändringar efter det inträffade och att kollegan har fått behålla jobbet och fått full upprättelse på sin arbetsplats!
Edvard Lekås, Kronoberg
Den som låter sig bli mobbad….blir mobbad.Handen på hjärtat är det inte så det fungerar i både fär ungdomar och vuxna?
Läkarförbundet bör snarast(inom 6 månader) skaffa rättsförsäkring som ger rätt till bästa hjälp i sådana här situationer.
Jag tror inte att försöken till övergrepp i frågor som t ex yttrandefrihet och meddelarfrihet kommer att försvinna.
Läkaryrket är speciellt och utsatt.Har alltid varit det ock det verkar bli mer av det i nära framtid.
Läkarförbundet är en facklig organisation och bör i första hand arbeta för att stödja sina medlemmars rätt och intressen.
Rent praktiskt kan det inte vara så svårt att få till ett avtal med en bättre advokatfirma.
Vad är problemet med att ordna det?
Låter som den elake chefen igen. Som pratar om god arbetsmiljö samtidigt som han allvarligt trakasserar utvalda offer. Verkar var förtjust i olika typer av bestraffning. Arbetar med lögner i form vilseledande förtal, ryktesspridning, ingen precisering av vad man står anklagad för, dimridåer, hot om avsked på lösa boliner, polisanmälningar m.m..
En blandning av den obehagliga overklighet som skildras både i Orwells ”1984” och i Kafkas ”Processen”. Sådana här personer vågar facket inte agera mot och man gör heller ingenting – varken på lokal eller central nivå. Den enda nytta man möjligen kan ha av fackföreningen är att lättare kunna få ekonomisk ersättning, men först efter avsked. Det är så dags då. En inkomstförsäkring som Zilling skisserar och riktig juristhjälp är nog ingen dum idé.
Viktigast måste det ändå vara att ha någonting att sätta emot den tyranni som uppstår när denna typ av chefer missbrukar sin makt på det här viset. Just nu verkar det inte finnas mycket mer att göra än att gå ut i media med de värsta skandalerna. Annars är det helt tyst, ingen vill veta något eller prata om detta.
Mycket viktig fråga! Lokalföreningen gör så gott de kan men hämmas bl.a. av behovet av att ha sjukhusledningens förtroende inför avtalsförhandlingar och liknand. En fristående hjälpgrupp behövs för kollegor som råkar illa ut.
Mycket bra och viktig ledarartikel. Pekar på ett grundläggande problem m vårt förbund. Varför är inte hjälp åt enskilda medlemmar som råkar så här illa ut, ett av Läkarförbundet prioriterat arbetsområde? Varför är SOLIDARITET inte ett honnörsord i läkarfackligt arbete?
Läkare måste kunna få agera i kraft av sin yrkesroll, utan att behöva riskera trakasserier. Men i en tid där evidensbaserad kritik av kortsiktiga lekmannabeslut kallas för ”illojalitet” har dock rakryggade läkare blivit ”sitting ducks”, eftersom arbetsgivarna räknar med att Läkarförbundet kommer att förhålla sig passiva.
Zilling nämner en ibland komplicerande faktor: ”… av och till starka band mellan arbetsgivaren och den lokala fackliga representanten som inte alltid gagnar den enskilde drabbades sak.” Men det lokala fackombudet kan även hämmas av andra skäl och hänsynstaganden. Därför borde det inte i första hand vara det lokala fackombudet som ska driva så här känsliga ärenden. Istället borde det på nationell och regional förbundsnivå skapas arbetsgrupper som specifikt arbetar med dessa principiellt mycket viktiga frågor, och som kan försvara den enskilde medlemmen utan att hämmas av lokala hänsynstaganden.
Saknas det resurser? I så fall får väl andra av förbundets arbetsuppgifter prioriteras bort. För om förbundet, dvs den samlade läkarkåren, fortsätter tillåta att enskilda kolleger behandlas illa, utan att med fokuserad kraft försvara denne, blir ju alla vi andra tänkbara byten nästa gång. Det är dags att förbundet centralt nu fokuserar på detta problemområde och lägger upp en distinkt strategi, som i det enskilda fallet tillåts kosta. Det blir en investering som på sikt kommer att gynna oss alla.