Antalet organdonatorer har ökat på senare tid och donationsviljan i Sverige är hög. Men den räcker ändå inte för att täcka behoven och många som väntar på organtransplantation hinner avlida före transplantationen. Men att ta bort anhörigas vetorätt är fel väg att gå, anser Stefan Ström, donationsansvarig läkare, Västmanland. Anhörigas nej rör ofta inte själva organdonationen, utan sammanhanget, menar han.

• 05 juli 2018
• 0
• AV: Ebba Blume

I år inrättades ett nytt Nationellt donationscentrum, vars syfte bland annat är att få fler att donera organ. För trots att antalet organdonatorer blir allt fler och i fjol låg på 188, täcker de inte det befintliga behov som finns i landet, med patienter i kö för över 800 organ, de flesta i väntan på njurdonation. Och trots att donationsviljan i Sverige är hög när man frågar befolkningen, är endast 16 procent anmälda till donationsregister, som behörig vårdpersonal får ta del av.

Vad ska man då göra åt organbristen? Den frågan ställdes till panelen vid ett seminarium arrangerat av Sjukhusläkarna, Svensk transplantationsförening och Njurförbundet i Almedalen.

Medan Frankrike för några år sedan tog bort vetorätten – alltså rätten för anhöriga att invända mot att en avlidens organ doneras såvida den avlidne inte själv uttryckt det före sin död- har vi i Sverige kvar den närstående anhörigkretsens vetorätt.

Och enligt Kristina Hambraeus Jonzon, donationsansvarig läkare, Storstockholm och Gotland, kan det bli väldigt komplicerat när man börjar fråga vad närstående tycker.

– Vetorätten utnyttjas till en grad som inte alls stämmer överens med den donationsvilja som i mätningar visat sig hos befolkningen generellt och som landar på 80-85 procent, uppger hon, och anser att det vore ärligare om den som avlider automatiskt blir donator såvida hen inte tidigare uttryckt att hen inte vill.

– Då vet alla vad som gäller, säger Kristina Hambraeus Jonzon.

För tre år sedan presenterades ett utredningsförslag om att man ska kunna fråga anhöriga i de fall en döende patient inte själv kan svara ja eller nej på frågan om organdonation.
Men utredningens förslag gick stick i stäv med den grundlag som garanterar rätten för enskilda att samtycka om vård och ledde alltså aldrig till någon lagrådsremiss.

Nu leder domare Sten Heckscher en utredning, som ska gå vidare med denna fråga och reda ut om det verkligen handlar om ett brott mot grundlagen.

En av dem som sitter med i denna utredning är Stefan Ström, donationsansvarig läkare, Region Västmanland. Han är också verksam i ett projekt som utgår från SKL, där man tittar på möjligheten att komplettera vården i livets slutskede med en donationsprocess.

Men att följa Frankrikes modell och ta bort vetorätten för anhöriga tror han inte är rätt väg att gå. Vetorätten används många gånger av anhöriga när man ställer frågan om donation för tidigt, menar han.

– Jag tror inte att ett borttagande av vetorätten är det viktiga här.
Många gånger är anhörigas nej i ett visst skede inte ett nej till donation utan ett nej till hela sammanhanget, säger Stefan Ström till Sjukhusläkaren.

Och i just detta sammanhang måste det också finnas utrymme för ett etiskt språk, framhåller i sin tur ärkebiskop Antje Jackelén.

I frågan om organdonation är ömsesidig tillit minst lika viktig som lagstiftning, betonar hon.

En tillit hon menar riskerar att gå förlorad när människor hör hur patienter dör i köer för cancerbehandling och om en sjukvård, där fokus ibland tycks vara att ”samla pinnar” och där risken finns att en patient får livsuppehållande bara för att organ ska kunna användas.

Antje Jackelén efterlyser ett existentiellt perspektiv i sammanhanget.

– Det måste det finnas rum för att ställa de djupa frågorna om liv och död, säger hon.