Het debatt om individuella löner
– Det är en grupp som ständigt missgynnas för att de alltid är lojala, stannar kvar och jobbar och sliter, men som får ut väldigt lite av det nya individuella lönesystemet, menade Roger Edin. Att gå tillbaka till det gamla ”stalinistiska” systemet med löneplaner och tariffer är dock inget alternativ.
– Det kanske passar om man har ett överskott på läkare. I dag känns det som vi aldrig kommer tillbaka till det systemet igen. Men vi måste ändå vara öppna i sinnet och flexibla för här kan hända saker mycket snabbt, som att vi till exempel börjar få in mer utländsk arbetskraft.
Roger Edin hävdade att den modell som passar bäst för dagen är att man förhandlar individuellt långt ut i verksamheten, men behåller möjligheten att sluta lokala kollektivavtal.
– För det är bara i den stunden facket har kontroll på hela situationen och kan rätta till de fel och brister som alltid uppkommer, menade Roger Edin.
Under flera år har man arbetat med en lägstanivå för att kunna lyfta just de trogna ”vingårdsarbetarnas” löner, men det förutsätter att det hela tiden förs in pengar i systemet.
I år har dock situationen radikalt förändrats. Landstingen brottas med stora ekonomiska problem och garantisumman som finns till förfogande ligger bara kring två procent.
– I det läget kan man inte lyfta några ”vingårdsarbetare”. Och då måste man fråga sig om vi ska ha något garantiutrymme eller inte, undrade Roger Edin.
Lars Nevander, Lund, ville lyfta ytterligare en fråga till debatt:
– Hur individuellt ska systemet egentligen vara, undrade han, eftersom de flesta arbetsgivare redan från början arbetar med bestämt kostnadsutrymme vid förhandlingarna om läkarnas löner.
– Det här är ett stort dilemma, för om man har ett helt individuellt system så är det definitivt de starka som kommer ut bäst. Och då får man verkligen svårigheter med ”vingårdsarbetarna” och de som inte är så populära hos sina chefer, menade Lars Nevander, som föreslog att om individen och chefen inte kommer överens så måste det finnas någon möjlighet till överprövning eller regler för hur man ska agera.
Sven Holmer, Kronoberg, pekade på den orättvisa lönesättningen i hans landsting.
Att redan nu bestämma sig för en lägsta procent i kommande förhandlingar tyckte Gunnar Green, Jämtland, var lite för tidigt.
– Jag tycker att man ska vänta och ta beslut när man sett utfallet om några år. Då kan man avgöra om det är bra eller dåligt att ha en procentsats.
Han trodde heller inte på ett helt individuellt lönesystem med tanke på den ekonomi som råder i landstingen. Gunnar Green varnade för att ett sådant system också skulle skapa större löneskillnader mellan män och kvinnor.
Inte heller Per Nellgård, Göteborg, hade några högre tankar om ett renodlat individuellt lönesystem och menade att det fanns två vägar att gå.
– Man kan välja ett kortvarigt avtal, ett till två år och då tycker jag att man kan ha en nivå på x procent. Om man istället väljer en längre avtalsperiod måste man lägga in någon kontrollstation där man har rätt att säga upp avtalet och kanske starta en ny förhandling.
Att binda sig för ett procenttal som kanske stannar på noll är en skräck för många som inte är så fackligt aktiva menade Karin Båtelsson, Göteborg.
– Det var många som var jätterädda när avtalet skrevs på, sa hon. Så kan man få upp nivån till ett par, tre procent är det en väldig hjälp när marknadskrafterna sätts ur spel på till exempel universitetssjukhusen eller centralsjukhusen.
Några beslut kring löneavtalet fattades inte på fullmäktigemötet.
– Vi har ett löpande avtal fram till år 2005, men det är bra om vi redan nu börjar fundera lite i de här banorna, sade Roger Edin.
