Cancersatsning får skarp kritik från professionen

Statsbidragen duggar tätt, särskilt i samband med valår.

Ambitionen och resursförstärkningen till cancervården är god, menar flera specialitetsföreningar, som samtidigt riktar hård kritik mot den särskilda satsningen på förbättringsprojekt i årets nationella canceröverenskommelse. Ett återkommande problem är de korta tidsramarna. Projektmedel ska sökas, beslutas, startas, genomföras och redovisas inom loppet av mindre än ett år.

– Det är orealistiskt och helt vansinnigt att sprida ut pengar på det här sättet. Förra utlysningen visade att flera projekt knappt hann starta innan det var dags att rapportera. En stor del av pengarna gick också till inköp av maskiner som egentligen borde rymmas inom ordinarie budget. Jag är också starkt kritisk till att dela ut så pass mycket pengar utan en seriös och systematisk utvärderingsprocess. Normalt brukar det finnas en transparent, oberoende vetenskaplig bedömningskommitté, säger Johan Hartman, professor i patologi vid Karolinska institutet.

I årets cancersatsning är patologi ett av fyra fokusområden, tillsammans med radiologi, palliativ medicin och primärvård.

– Regionalt cancercentrum delar ut miljoner till kortlivade projekt, men vi behöver strukturella satsningar som verkligen gör skillnad på lång sikt. Svensk patologi står redo för en nationell kraftsamling och implementering av AI som verkligen skulle kunna förändra diagnostiken på allvar. Men idag har vi 21 regioner som utvecklar lösningar parallellt. Här borde Regionalt cancercentrum i samverkan ta på sig ledartröjan och ta ett nationellt ansvar, samordna, prioritera och skala upp, säger Johan Hartman.

Verksamheterna i sjukvården är redan hårt pressade; att parallellt skriva ansökningar och administrera projekt kräver resurser som ofta saknas i klinisk vardag, menar han.

Risken är att medlen går till åtgärder som resulterar i snabba med kortvariga lösningar, snarare än till de strukturella förändringar som verkligen behövs, menar Johan Hartman, som efterlyser skarpa, nationella investeringar i stället för satsningar på en ”salig blandning” av projektpengar utan tydlig riktning och en seriös och transparent utvärderingsprocess.

I flera europeiska länder pågår samtidigt stora satsningar för implementering av AI och storskalig datahantering och dataanalys. Här bör Sverige ta inspiration, menar Johan Hartman.

– Det krävs en kraftsamling och ett mycket närmare samarbete med professionerna, annars är risken stor att man inte satsar på rätt saker. Att verksamhetschefer involveras räcker inte. De som dagligen arbetar med diagnostiken måste finnas med när prioriteringar görs, särskilt när stora tekniksprång står för dörren.

Styrelsen för Svensk förening för medicinsk radiologi, SFMR, lyfter fram den nationella genomlysningen av patologi som gjordes 2024 av Regionalt cancercentrum i samverkan.

– Den pekar exakt ut de förbättringar och behov som är högst prioriterade, exempelvis ett nationellt kodverk för bilddiagnostik, interoperabla bildarkiv och en samordnad upphandling av AI-plattformar där samlad volym ger bättre avtal och likvärdig tillgång oavsett region. Att canceröverenskommelsens medel fördelas via lokala regionala cancercentrum, försämrar möjligheterna till nationella initiativ och innebär att pengarna hamnar lokalt trots att problemen är gemensamma. Dessutom hamnar viktiga struktursatsningar i skuggan. Vi efterlyser bättre dialog och samordning som gagnar en över hela landet jämlik och patientsäker vård säger Sara Sehlstedt, ordförande för SFMR.

Radiologin, menar hon, är en nyckelinfrastruktur i svensk sjukvård. Bild- och funktionsmedicinska bedömningar ingår i nästan alla vårdflöden och standardiserade vårdförlopp, SVF. Och behovet växer.

– Det akuta remissinflödet till datortomografi utgör idag 40 till 60 procent av det totala flödet, medan standardiserade vårdförlopp för cancer utgör mindre än 10 procent. En satsning som enbart riktas mot cancerflödet riskerar därför att missa helheten. Radiologi är en flaskhals på många sjukhus och det krävs långsiktiga genomtänkta satsningar. Vi ser också ett problem med att regeringen samråder med RCC, men inte med berörda specialitetsföreningar som har helhetsbilden, vi skulle kunna bidra till en mer träffsäker prioritering, säger Sara Sehlstedt.

Sofia Dettman, överläkare, specialist i palliativ medicin, lungmedicin och internmedicin samt ordförande för Svensk förening för palliativ medicin, anser också att tidsramarna är “otroligt problematiska”.

– Tiden att tänka ut ett riktigt bra projekt är väldigt kort och innan vi vet om vi fått pengar har halva året gått. Sedan måste pengarna användas inom samma år. Konsekvensen blir ofta att verksamheter söker pengar för sådant de redan har planerat att genomföra. Bristen på framförhållning gör det också svårt att rekrytera personal, planera insatser och bygga hållbara förbättringar.”

Trots att satsningen lyfts fram som ett verktyg för innovation och utveckling uteblir ofta effekten, menar Sofia Dettman.

– Medlen används ofta till sådant man skulle ha gjort ändå. Det blir lite bättre ekonomi, men ingen verklig skillnad i vad som utförs. Jag tror inte att det får någon stor betydelse för vare sig ökad effektivitet eller jämlikhet i palliativ vård. I stället för att driva strukturell utveckling riskerar pengarna att fragmenteras i tillfälliga initiativ. Man skulle verkligen behöva satsa på att få bort stuprören i vården, men sådana förändringar kräver kontinuitet, planering och långsiktig styrning, inte tillfälliga projektmedel och osäker finansiering.

Per Karlsson och Henrik Lindman, ordförande respektive vice ordförande för Svensk onkologisk förening, pekar även de på behovet av mer långsiktiga satsningar.

– I förhållande till den 20-procentiga ökningen av cancerfall som beräknas fram till 2040 är satsningen ändå förhållandevis liten. Varje krona är förstås bra, men en åldrande befolkning, fler som lever längre med sin cancersjukdom och ökade behandlingsmöjligheter innebär att både incidens och prevalens stiger. Det ställer stora krav på cancervårdens kapacitet”, säger Per Karlsson, professor i onkologi och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

En betydande del av regeringens cancersatsning hanteras via RCC som fördelar de ettåriga projektmedlen med stor risk för att resurserna sprids över många korta och mindre projekt. Det blir ”duttigt” och kortsiktigt, menar han.

– Vi behöver kraftsamla och bygga strukturer för stabila flöden over tid och långsiktigt hållbara lösningar i vården.

En lösning vore, enligt Per Karlsson, att övergå från ettåriga till fleråriga och mer stabila finansieringsperioder.

– Treåriga medel skulle ge större trygghet och mindre ryckighet. Då kan man planera, bygga upp verksamheter och genomföra större projekt ändå hinna rapportera resultat under tiden.

Henrik Lindman, tidigare verksamhetschef för blod- och tumörsjukdomar vid Akademiska sjukhuset i Uppsala samt adjungerad professor i onkologi, anser även han att tidsramarna är ett grundproblem. För kliniskt verksamma läkare och forskare, redan pressade av hög arbetsbelastning, innebär det ytterligare administration.

– Vi är schemalagda långt i förväg. Att då med kort varsel hitta tid för att skriva en genomarbetad ansökan kräver möten och planering, och att vi kan frigöra personal och. Det är väldigt svårt.

Samtidigt råder ingen tvekan om var de stora problemen finns, menar Henrik Lindman. Välkända flaskhalsar är bristen på patologer, operationsköer och onkologiska behandlingstider.

– Många av de här problemen kan egentligen bara lösas genom att utbilda fler specialister. Men det kräver fleråriga perspektiv, och den långsiktigheten saknas tyvärr ofta.

Henrik Lindman är också kritisk till att staten i hög grad styr vad medlen ska användas till, snarare än vilka resultat som ska uppnås.

Han nämner att senaste utlysningen är tydligt öronmärkt för exempelvis prevention, palliativ vård, patologi och bilddiagnostik. Men problemen inom exempelvis patologin är enligt honom ”avgrundsdjupa” med brist på specialister och otillräcklig planering för framtidens behov.

– Målet är kortare väntetider och en mer jämlik cancervård. Då borde det kanske räcka att styra mot det, i stället för att peka ut exakt vilka områden pengarna ska gå till.

En möjlig väg framåt vore att ge RCC en mer central roll i styrningen av medlen, i stället för att fördela projektpengar jämnt mellan regioner. Sammanfattningsvis efterlyser han färre, större och mer långsiktiga satsningar, tydligare fokus på vårdens verkliga flaskhalsar och mindre administrativ börda för kliniskt verksamma läkare.

– Vi behöver personer som faktiskt har tid att driva de här projekten. Annars riskerar miljarderna att inte ge den effekt som var tänkt, säger Henrik Lindman.