Årets visslare

Helena Strevens är Årets Visslare

Sjukhusläkarnas pris Årets Visslare går i år till överläkaren och docenten Helena Strevens för hennes engagemang och mod i kampen mot missförhållanden på kvinnokliniken vid Skånes Universitetssjukhus i Lund.

För över 25 år sedan nu klev Helena Strevens för första gången in på Kvinnokliniken i Lund. Ett möte med ”en fantastisk klinik som var väldigt angelägen om att utveckla hela obstetriken”. Det var forskningsintensivt; kollegor och personal uppmuntrades att åka på konferenser, ta med nya kunskaper tillbaka till verksamheten att implementera i kliniken.

– När man kommer till en sådan klinik som ung doktor blir man förälskad i blandningen av forskning och undervisning, klinik och utveckling, och vill ge sitt allt, säger Helena Strevens som idag är överläkare i obstetrik och gynekologi och forskare vid Lunds universitet.

Men sedan dess har mycket förändrats, enligt Helena Strevens. När Skånes Universitetssjukhus bildades för drygt tio år sedan och klinikerna i Malmö och Lund slogs samman skulle de gamla enskilda klinikernas kultur och struktur med sina inarbetade team och arbetssätt brytas ner.

När Helena Strevens tillträdde som sektionschef för öppenvårdsobstetriken på kliniken 2013 innebar det också att hon då ingick i verksamhetsledningsgruppen. Där upplevde hon ledningsarbetet som gammaldags och hierarkiskt; att beslut kring arbetssätt skulle ”följa linjen” och lydas utan invändningar. Hon upplevde också hur en splittrad chefstruktur splittrade också arbetslag – där medarbetarna i laget hade flera olika chefer – vilket gjorde det svårt för verksamheterna att utvecklas.

– Detta gick tvärsemot vad jag precis lärt mig i ledarskapsutbildningar om komplexa verksamheter, så jag protesterade, och efterlyste mer lyhördhet mot personalen och möjlighet till delaktighet i verksamhetsnära beslut, säger hon och fortsätter:

– I vissa verksamheter kan säkert administrativa beslut på långt håll baserade på förenklade sifferrapporter fungera, men att ta ett sådant koncept till komplexa verksamheter som inte så enkelt kan beskrivas i siffror får återverkningar på samarbetsformer, kompetensöverföring, forskning, undervisning, utbildning och utveckling – och i slutändan arbetsglädjen hos personalen och kvaliteten på vården av den enskilde patienten.

Efter fyra år som sektionschef lämnade hon chefsleden, men fortsatte som enhetsansvarig läkare för specialistmödravården i Lund att på olika sätt försöka påtala problem och brister i verksamheten. Problem och brister som hon menar har sin grund i ledningens bristande tillit till verksamhetens egen vilja och förmåga till ständig självförbättring och kompetensutveckling, kombinerat med en övertro på ledningens förmåga att själv kunna ”producera vård”. Hon beskriver hur hon med sorg och oro såg hur välfungerande verksamheter föll isär och hur kompetent och erfaren personal lämnade. Men istället för att få gehör för sin oro har reaktionerna snarast blivit de motsatta.

Hon berättar att hon har kallats till ”uppsträckningar” med kort varsel med rekommendation om facklig representants närvaro, uppmanats att skriva under på att hon var illojal och införstådd med att ett upprepat agerande skulle få ”konsekvenser”, att hon har fått hot om avsked, hot om skriftlig varning, som blev en muntlig tillsägelse och till slut ingenting alls.

– Det kändes som att en omsorg om patienterna – sådant som jag lärt mig prioritera under hela mitt yrkesliv – var ovidkommande och förbjudet och att jag kunde straffas för det.

Hon beskriver det som motstridiga budskap inom sjukvårdens struktur:

– Man säger till oss sjukhusläkare att vi ska utbilda oss, disputera, gå på konferenser, skaffa oss uppdaterad kunskap om nya forskningsresultat, implementera dessa och bygga upp arbete i team, stärka professioner och jobba sömlöst mot andra verksamheter. Samtidigt vill vissa chefer ”vara chefer” och ta sina beslut utan hänsyn till den stora sammanlagda kunskap och erfarenhet som verksamheten byggt upp under många år. Plötsligt är budskapet att vår kunskap och erfarenhet minsann inte är så märkvärdig, vi ska mest fylla en rad eller en mottagning för resultatsiffrorna.

– Det första budskapet förstår vi, och vi har en passion att följa det, men det andra ser vi inte vitsen med när det inte leder till bättre vård för patienterna. Vi tror då att om vi bara kan förklara hur vårt sätt att jobba gagnar patienterna, förbättrar arbetsmiljön, blir effektivt och mer ekonomiskt, så kommer ledningen att förstå och vara villiga att låta oss skapa den goda vård som vi vet att vi kan. Vi stångar pannan blodig för det här och det kommer nya generationer också att göra. Innan vi långt om länge förstår att det första budskapet egentligen inte var så prioriterat. Så länge de här dubbla budskapen basuneras ut och inte ifrågasätts kommer det att vara ett säkert recept på att bränna ut en generation i taget.

För två år sedan fick Helena Strevens en utmattningsdiagnos. Sedan dess har hon tidvis varit sjukskriven och jobbar idag 50 procent. Uppdraget som enhetsansvarig läkare för specialistmödravården i Lund har hon klivit av.

– Jag har tyckt att det har varit lite nesligt, pinsamt och tufft att få diagnosen utmattningssyndrom. Hur kunde jag hamna här? Jag är ju doktor och borde veta hur viktigt det är med återhämtning och hur man ser till att få den. Men nu har jag insett att det nog inte alls handlar om att jag haft otillräckliga återhämtningstrategier. Snarare att de har fungerat alldeles för bra alldeles för länge och att jag då tillåtit mig att utsättas för en allt större börda av etisk stress varje dag som till slut blivit ohanterbar. Då finns inga timmar på dygnet kvar för ökad återhämtning. Jag tror det är jätteviktigt för yngre generationer att vara uppmärksamma på när balansen mellan perioder av stress och återhämtning börjar bli skev.

Hur känns det att ta emot priset som årets visselblåsare?

Karin Båtelson, ordförande Sjukhusläkarna, och Helena Strevens, överläkare och docent i obstetrik och gynekologi.FOTO: Jannis Politidis

– Jag tycker att detta är fantastiskt och jag är oerhört hedrad. I jämförelse med de som tidigare har tagit emot priset kan man tycka att jag inte visat på så spektaktulära brister. Men just därför känner jag en varm glädje över att de här mer vardagliga oegentligheterna uppmärksammas och att konsekvenserna värderas, att man ”sätter en flagga” på dem.

– Jag hör också många liknande berättelser på andra håll från sjukvården och andra offentliga verksamheter, så på sitt sätt är problemen omfattande och behöver visselblåsas.

I ett pressmeddelande säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna:

– Årets visslare är den tråkigaste utmärkelsen att dela ut. Men Sjukhusläkarnas grundpelare är att verka för att vården styrs av professionell drivkraft och engagemang till gagn för patienter och utveckling. Därför måste vi få bort tystnadskultur och på olika sätt stötta medarbetare som råkat illa ut när de engagerat sig. Det är också farligt när information bara få ”gå i linjen”, både uppåt och nedåt, det skapar en patientfarlig visklek. Visslare behövs helt enkelt och vi vill uppmärksamma dem.

Sjukhusläkarna har delat ut Årets visslare sedan år 2008. Priset – i form av en ”Oscarsstatyett” i guld försedd med munkavle – går till en person som stått upp för demokrati och yttrandefrihet i vården till gagn för patienter och läkare.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-04

Ledaren: "Låt patienterna styra resurserna rätt" / Sjukhusläkaren granskar: Skräckväntetider i Sverige / Krönika: "Det går att förbättra tillgängligheten för hälso- och sjukvården!" / Specialistbristen del 3

Prenumerera