Trots att Linköpings universitet idag har fler professorer med förenad tjänst än 2018 då man gjorde en genomgång är Lena Jonasson, dekan på den medicinska fakulteten, är trots det orolig för utvecklingen.

• 22 december 2021
• 0
• AV: Ulrika Fjällborg

Linköpings universitet har 27 professorer/överläkare eller specialistläkare med förenad tjänst. Det är fem fler än 2018, när det gjordes en genomgång inför övergången till den 6-åriga läkarutbildningen. Då skedde också en decentralisering som inneburit att man de senaste åren tillsatts förenade tjänster – både professorer, biträdande professorer, adjungerade professorer och lektorer – med placering i Norrköping, Kalmar och Jönköping.

Men Lena Jonasson, dekan på den medicinska fakulteten, är trots det orolig för utvecklingen:

– Hela landet brottas med en bristande återväxt, många professorer är äldre och går i pension snart, säger hon.

Därför är det avgörande för läkarutbildningen att få yngre läkare att forska. I Linköping har de bland annat satsat på ”forskarlinjen” att få studenter att börja doktorera redan under läkarutbildningen.

Ett annat problem hon ser i sammanhanget är hård produktionspress i sjukvården:

– Sjukvården är så slimmad idag så den kliniska forskningen generellt kommer på undantag, och fokus ligger istället på sjukvårdsproduktion. Det akademiska ledarskapet försvagas, de akademiska mötespunkterna blir färre, säger hon.

Det har heller inte varit särskilt meriterande att vara forskarutbildad läkare. I över tio år har den utvecklingen gått åt fel håll. Lena Jonasson refererar till en rapport från Läkarförbundet som visar att andelen forskarutbildade läkare minskat med en femtedel sedan 2015 samt att SCB-statistik tyder på att den negativa trenden fortsätter.

– Samtidigt ökar andelen läkare över 65 år med forskarutbildning. Det är alltså i huvudsak de äldre som är forskarutbildade. Det är oroväckande, säger hon.

Men medvetenheten om problemet finns.

– Vi vill satsa på de yngre. Men förenade tjänster är tunga tjänster som generellt innebär arbetsveckor på 50-60 snarare än 40 timmar, särskilt om man som forskare ska kunna hålla sig kvar i den nationella och internationella konkurrensen, menar Lena Jonasson.

– Jag tror att det idag är fler yngre som väjer för en sådan arbetsbörda.

Och den här tiden, när man både ska etablera sig i sitt yrke och då börja forska sammanfaller som regel med den familjebildande fasen i livet.

Därför måste man göra det värt allt slit, både status och lön måste höjas, anser Lena Jonasson. Enligt Läkarförbundets undersökning som nämndes är läkare den enda yrkesgrupp inom Saco som förlorar i livslön på att genomgå en forskarutbildning.

Men frågan är större än läkarnas villkor. Enligt Lena Jonasson är utvecklingen i sjukvården beroende av forskarutbildade läkare som kritiskt kan utvärdera nya rön, allt från läkemedel till teknik och behandlingsmetoder som företag lanserar. Det gör, menar hon, att bristen på kliniska forskare faktiskt på sikt kan innebära en fara för patienter.

Hon menar att det är avgörande att också läkare, inte bara biologer och kemister, forskar inom det medicinska området.

– Det är endast läkaren som kan bedöma den kliniska relevansen.

Men att forska har också blivit administrativt tyngre. Lena Jonasson efterlyser en utbyggd infrastruktur med mer administrativ och juridisk hjälp.

– För 30 år sedan var det mycket enklare att sätta i gång en klinisk studie, nu är det en stor administrativ apparat med mycket regleringar som upplevs som hinder.

Ändå ser hon hoppet i att många studenter och yngre kollegor vill forska:

– Det måste vi ta tillvara. Vi äldre måste vara förebilder och entusiasmera de yngre.