• 05 juli 2017
• 0
• AV: Malin Gavelin

Det kan handla om liv eller död för en patient – ändå saknas både kunskap och riktlinjer om hur vården ska hantera hedersrelaterat våld och förtryck på många håll. Det ville en enig panel bestående av bland andra Sjukhusläkarnas Elin Karlsson ändra på i Almedalen.

”En 16-årig flicka hade nyligen fött sitt första barn och när hon sökte vård hos oss på grund av diverse medicinska besvär följde flera släktingar med henne till sjukhuset, satt vid hennes sida och ville ta del av hennes journal. Min handledare visste inte riktigt vad han skulle göra och jag fick intrycket av att det enda vi kunde göra i situationen var att skicka hem henne till den påtvingade maken efter att man hade botat det medicinska”

Brevet kom till föreningen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime, från en läkarstudent som upplevde svårigheter och bristande kunskap inom vården, när det kom till just hedersrelaterat våld och förtryck. Och detta brev tog moderatorn Carolin Dahlman, till vardags politisk redaktör på Kristianstadsbladet, avstamp i när hon inledde paneldiskussionen i Almedalen. Bilden som läkarstudenten gav i brevet var något som flera av paneldeltagarna kunde känna igen.

– Vi har märkt väldigt tydligt att det är slumpen som avgör om man blir upptäckt, stöttad och lyssnad på. På vissa håll vet man mycket och på andra ställen tycker man inte att det här är något som berör dem. På Akademiska sjukhuset fick vi ett svar från ledningen, när vi ställde frågan vad de gjorde på det här området, att hedersvåld och förtryck mest förekommer bland patienterna inom psykiatrin och kvinnosjukvården. Men det stämmer inte. De här patienterna finns överallt, säger Lina Nordquist, regionråd i Uppsala läns landsting.

Elin Karlsson, andre vice ordförande i Sjukhusläkarna, kände också igen bilden av att kunskapen på det här området varierar stort inom läkarkåren.

– Jag tror att det finns ett intresse hos många men inom läkarkåren finns det också en stor grupp människor som inte tänker tanken – som inte har det här som en del av sin världsbild. Vi måste få till en uppmärksamhet om hur stort problemet är och få fram data som visar detta. Även läkarnas fortbildning har sjunkit de senaste åren inom alla områden. Det är också ett stort problem. För de här kvinnorna finns inte bara inom psykiatrin och kvinnosjukvården – de finns överallt, säger hon.

Den bilden bekräftades även av Sara Mohammad, ordförande i GAPF. Hon berättade hur man inom föreningen dagligen möter flickor som har stora hälsokonsekvenser efter könsstympning men inte vågar ta kontakt med vården.

– Det kan handa om unga gravida flickor, flickor med påtvingad slöja och d-vitaminbrist, flickor som har gjorts oskuldsoperation eller letar efter en pålitlig sjukvårdsavdelning där de kan göra det. Sjukvården har stora brister när det gäller att se signaler. Det finns inte rutiner, man kan inte läsa av alla dessa mekanismer. Vi har exempel på patienter som har blivit avslöjade av sin tolk och vi chattar med flickor som är på väg att begå självmord på grund av rädslan för journalföringen av deras kontakt med sjukvården.

Bitte Fritzon, enhetschef på Socialstyrelsen, menade att man jobbar för fullt med att ta fram informationsmaterial på området och beskrev det som något av en kulturresa för vården.

– Det finns regler kring det här – om att man ska ta in patienter i ett enskilt rum om det finns en misstanke om att någon är utsatt. Men en viktig uppgift är att komma ut med informationen ordentligt och att vårdgivarna tar sitt ansvar för detta.

Varför finns det då ett sådant motstånd inom vården för att ta till sig kunskap om dessa viktiga frågor? Camilla Starck, ST-läkare inom psykiatrin hade några teorier:

– Det är svåra frågor och vi inom vården har ingen vana av att fråga om det här. Man är rädd att trampa någon på tårna – rädd att förlora förtroendet. Men det handlar om att lägga fram det på ett bra och respektfullt sätt. Jag skulle önska att det fanns en obligatorisk utbildning till samtlig vårdpersonal kring hedersförtryck. Dels det, men också regler och riktlinjer kring oskuldskontroller, hymenoperationer och så vidare.

Sara Mohammad berättade mer om bland annat oskuldskontroller där hon beskrev hur unga tjejer utsattes för att Imamer kontrollerade med fingrarna om de var oskulder eller ej – något som fick Elin Karlsson att reagera starkt:

– Det är oerhört beklämmande det du berättar Sara. Vår uppgift som läkare är att stå upp och hjälpa patienten framför oss. Vi ska ha patientens bästa för ögonen. Jag jobbar själv på en akutmottagning och där är det ju rutin att vi bränner av ett graviditetstest, om en ung kvinna söker med magsmärtor. Att ett sådant resultat sedan läggs ut på nätet det kan få ödesdigra konsekvenser. Vi måste se över dessa rutiner! Vi måste också ha tillgång till tolkar – ibland är det bättre med en telefontolk någon annanstans ifrån som inte har några beröringspunkter med patienten. Mitt i natten kanske man annars inte har något annat val än att låta en anhörig tolka. Men vi måste alltid sträva efter att begära enskilda möten med våra patienter. Så jobbar vi redan på min arbetsplats, det är standard. Men det är något som vi i sjukvården generellt kan bli bättre på.