Nyhetsarkiv

Här möts kirurgen och patienten – 46 år efter njurtransplantationen

För 46 år sedan genomförde kirurgen Lars Frödin en njurtransplantation på patienten Åke Östberg. I samband med ett jubileumsfirande, som uppmärksammade att njurtransplantationer har genomförts i 50 år på Akademiska sjukhuset, träffades de igen.

– Om jag inte hade fått njuren hade jag inte suttit här i dag, säger Åke Östberg.

Åke Östberg, som bor i Skogsby utanför Avesta, var på torsdagen på årskontroll på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Överlag var värdena bra, men blodvärdena hade dock sjunkit något.

– Jag mår utmärkt. Jag lever ett aktivt liv och håller på med allt mellan himmel och jord. Jag har en gammal Mercedes och en Pontiac – bilar är ett stort intresse – och jag fixar med huset, där jag bor tillsammans med min fru. Det finns alltid saker att göra, säger han.

Annat var det för 46 år sedan. Åke Östberg, som lider av den ärftliga njursjukdomen Alport syndrom, har haft sjukdomsbesvär så länge han kan minnas. Vid tre, fyra års ålder drabbades han återkommande av förkylningar och halsinfektioner, och fick äggvita och blod i urinen. Vid åtta, nio års ålder vistades han på Falu lasarett under långa perioder. Vårdpersonalen gjorde flera insatser, bland annat tog den bort hans halsmandlar, vilket fick till följd att han med tiden började att må bättre. Han minns sina tonår som förhållandevis friska år.

När han var 20 år ändrades dock situationen drastiskt. ”Det small till”, som Åke Östberg beskriver det. Han fick akut njursvikt, vilket följdes av dialys under tre år.

– Jag mådde inte bra. Det var en tuff situation på många sätt. Hela tillvaron påverkas när man är svårt sjuk.

Det skulle emellertid bli bättre. I april 1973 fick Åke Östberg genomgå en njurtransplantation på Akademiska sjukhuset, som fyra år tidigare hade börjat arbeta med denna form av transplantationer.

Det är fantastiskt att träffas så här många år senare. Lars Frödin, kirurg

Kirurg Lars Frödin, numera pensionerad sedan många år, var den som sydde in njuren.

– Det är fantastiskt att träffas så här många år senare. Jag känner inte till någon som har haft en njure så länge. Det är mycket, mycket ovanligt – i synnerhet med tanke på Åkes bakgrund, säger han.

Hur hade Åkes utsikter sett ut om han inte hade fått en ny njure?

– Det beror helt på kvaliteten i dialysen. Överlevnaden i kronisk dialys var ju annorlunda på den tiden. Men det hade nog inte gått särskilt bra, säger Lars Frödin.

Åke Östberg fyller i:

– Om jag inte hade fått njuren hade jag inte suttit här i dag. Det är jag övertygad om.

Vi sitter i kafeterian i närheten av ingång 70, huvudentrén, på Akademiska sjukhuset. Intill lunchar grupper med vårdpersonal i vita dräkter. De småpratar.

I Grönwallsalen en kort promenad från lunchrestaurangen avlöser kortare föreläsningar, som på olika sätt är kopplade till transplantationer, varandra i ett välplanerat schema. Det är på dagen 50 år sedan njurtransplantationer började genomföras på sjukhuset.

Åke Östberg och Lars Frödin berättar att Åkes situation var allvarlig före njurtransplantationen. Foto: Adam Öhman

Lars Frödin, som har träffat Åke Östberg en gång sedan 1973, beskriver utvecklingen sedan starten som omvälvande, vilket knappast är speciellt förvånande. Statens, befolkningens och sjukvårdens syn på transplantationer har under perioden förändrats markant.

– Det har varit en fantastisk resa. Vi jobbade hårt och entusiastiskt. När man var mitt i det såg man det kanske inte, men när man ser tillbaka på det… Det var en otrolig resa, säger han.

– Samtidigt som den medicinska utvecklingen har varit helt fantastisk på så många områden upplever jag dock att klimatet har blivit kallare. Patienter har svårt att komma i kontakt med vården, de har svårt att komma fram i telefon, och det ställs stora krav på att man ska hänga med i den digitala utvecklingen. Om man går för fort fram riskerar man att många hamnar i kläm.

I dag betraktas njurtransplantation som det mest fördelaktiga behandlingsalternativet för patienter med njursvikt i slutstadiet. Donationsviljan i Sverige är hög, men den medför däremot inte tillräckligt många donationer. För många patienter blir väntan lång. För vissa hinner döden före.

I början av året väntade 666 personer på en njure i Sverige. På det hela taget transplaneras endast ungefär 450 njurar per år på de fyra sjukhus, där sådana ingrepp görs. Hundra av dessa operationer genomförs på Akademiska.

Det är viktigt att upprätthålla bra resultat. Bengt von Zur-Mühlen, Sjukhusläkarna

En allt större grupp patienter får njurar från levande donatorer, och i takt med att den tekniska utvecklingen går framåt har komplikationer för mottagaren minskat.

Bengt von Zur-Mühlen, förste vice ordförande i Sjukhusläkarna och överläkare inom transplantation på Akademiska sjukhuset, framhåller att fler levande donatorer och tillgång till effektivare immunhämmande behandling haft stor betydelse för allvarligt njursjuka. I dag görs knappt 40 procent av transplantationerna med njurar från levande donatorer – utan dem skulle väntetiden öka väsentligt.

– Det är viktigt att upprätthålla bra resultat, att vi i transplantationsändan har ett bra samarbete mellan patienterna och sjukvården, att vi visar allmänhet och omgivning att behandlingen som sådan är framgångsrik, att transplantation behövs och fungerar, säger han.

Regeringens utredare Sten Heckscher lämnade i början av juni sitt betänkande ”Organbevarande behandling för donation” till regeringen. Huvudsyftet har varit att lämna förslag till vilka medicinska insatser som ska kunna sättas in på en patient för att det ska bli möjligt för personen att donera organ efter döden.

Det måste finnas tydligare regelverk för intensivvården och akutsjukvården. Bengt von Zur-Mühlen, Sjukhusläkarna

I dagsläget varierar praxis mellan olika sjukhus, och planen är att utredningens förslag ska göra detta tydligt. Lagstiftningen ska klargöra när och under vilka förutsättningar organbevarande behandling får ges och vad behandlingen ska innehålla. Främst handlar det om insatser inom intensivvården, exempelvis medicinering och respiratorvård.

– Det behövs ett tydligt regelverk för hur man hanterar patienter i livets slutskede. Det måste finnas tydligare regelverk för intensivvården och akutsjukvården, som sköter patienterna som kan bli avlidna donatorer, säger Bengt von Zur-Mühlen, som också var ansvarig för 50-årsfirandet på Akademiska.

Du är Åke Östbergs nuvarande läkare. Hur tänker du kring hans historia?

– Det var oerhört bekymmersamt den första tiden. Men att man lyckas att behålla sitt transplantat under så många år hänger oerhört mycket på patienten själv, att man följer den immunhämmande behandlingen, att man hör av sig när man mår dåligt, så att man får hjälp tidigt. Det är en viktig framgångsfaktor. Åke är ett typexempel på det – han har tydligt markerat när något har verkat att vara på tok, säger han.

– Det här är en livräddande behandlingsform, och vi pratar ju om lång kontinuitet. Vi släpper ju inte patienterna, utan man håller samman. Det handlar om årtionden.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera