• 26 juni 2006
• 0
• AV: Christer Bark

Här bedrivs idag en bred forskningsverksamhet på allt från nervskador och cellulära mekanismer till utveckling av nya reparationsmetoder, rehabilitering och hälsoekonomiska aspekter.

På kliniken arbetar 13 specialister. 11 är disputerade, inklusive verksamhetschefen. De två icke disputerade specialisterna är forskarregistrerade och halvvägs genom sina forskarutbildningar.

Här finns också två disputerade ST-läkare. På Rehabavdelningen är flera anställda (sjukgymnaster och arbetsterapeuter) aktivt forskande, varav två är disputerade. Ytterligare två läkare som forskar inom handkirurgi är associerade till kliniken.

Klinikens forskande läkare har också byggt upp ett omfattande nätverk med prekliniker och lab utanför kliniken.

I dag har cirka hälften av läkarna valt att forska på arbetstid.
Sjukhusläkaren har talat med en av dem, överläkaren Lars Dahlin. Han arbetar 50 procent kliniskt, har en 20-procentig adjungerad professur och forskar på resterande 30 procent av tiden, vilket finansieras av olika anslag, huvudsakligen ALF-medel. Lars Dahlin har preklinisk forskningsbakgrund på anatomiska institutionen i Göteborg hos Per Ingvar Brånemark och har också forskat i England.

Vilka är framgångsfaktorerna? Hur kommer det sig att handkirurgiska kliniken i Malmö lyckats åstadkomma ett så sjudande forskningsklimat?

– Vi har organiserat kliniken enligt en modell från en ortopedklinik i USA, där professor Göran Lundborg arbetade för många år sedan, som innebär att vi målmedvetet rekryterar läkare med olika bakgrund för att få en kreativ mix, samtidigt som vi söker folk med forskarbakgrund, säger Lars Dahlin.

– Alla ska vara så kompetenta som möjligt, men kanske lite superkompetenta på vissa saker.

Men det allra viktigaste menar Lars Dahlin är att klinikledningen är intresserad av forskning.
– Många gånger är det inte pengarna som avgör utan att det finns en verksamhetschef som förstår vad som krävs och ser till att de forskningsintresserade läkarna blir frikopplade från det direkta patientarbetet och kan utnyttja beviljad tid att forska.

– Idag är det mycket produktionstänkande inom sjukvården. Tiden är vanligen det stora problemet. Som kliniker ”sitter du fast i en schemaruta” och det kan vara svårt att utnyttja erhållen forskningstid, menar Lars Dahlin.

– Landstingsledningar delegerar oftast problemet till verksamhetsnivå. Då är verksamhetschefens inställning helt avgörande, menar Lars Dahlin.

Lars Dahlin tycker ändå att forskningsklimatet har förbättrats på många håll under senare tid.
– Vår nuvarande verksamhetschef, Sven Abrahamsson, är överläkare och disputerad på kliniken på experimentell forskning, så han har känsla för att forskning är en viktig del för ett långsiktigt bra patientomhändertagande.

En annan avgörande framgångsfaktor är att få till stånd ett samarbete mellan kliniker och prekliniker, menar Lars Dahlin.
– Vi har ett omfattande nätverk med prekliniker, bland annat samarbetar kliniken mycket med Martin Kanje, professor i zoofysiologi med lab i Lund, och docent Nils Danielsen som är heltidsforskare och lärare i Lund.

– Vi kliniker kan se problem som drabbar patienterna, medan preklinikerna behärskar en oerhörd massa experimentellt användbara metoder som kan användas i våra sjukdomsrelaterade studier, säger Lars Dahlin.

– Jag är väldigt intresserad av hur man reparerar nervstammar, vad som händer på cellnivå med en rad olika substanser och då har preklinikerna metoder där det går att mäta faktorer vars produktion ökar eller minskar i samband med olika typer av skador, vilket kan hjälpa mig i min forskning.

Det kanske största hotet mot den kliniska forskningen idag är att det är så väldigt få läkare som forskarregistrerar sig för att disputera på prekliniska institutioner, menar Lars Dahlin.

– Det måste man göra något åt, för jag tror att det måste finnas personer med kombinerad preklinisk och klinisk bakgrund för att kunna bygga ihop den kliniska och den prekliniska forskningen.

Om den prekliniska forskningen bedrivs uteslutande av andra yrkeskategorier än den kliniska forskningen tror jag att det blir svårt att få samarbetet att flyta effektivt mellan de olika grupperna.

Redan idag finns det mycket prestige och misstro mellan de olika konstellationerna, något som är väldigt olyckligt, menar Lars Dahlin. Ett bättre uttryck än klinisk forskning är egentligen ”forskning för kliniskt verksamma”, vilket inkluderar samarbetet med preklinik men också andra yrkeskategorier, menar han.

En till två gånger i veckan arbetar Lars Dahlin på labbet tillsammans med prekliniska forskare.

– Jag tror att det är viktigt att även kliniskt verksamma läkare får möjlighet att jobba med biologiska problem och långsiktig djurexperimentell verksamhet. Idag är samarbetet så etablerat att handkirurgen och preklinikerna har gemensamma doktorander.

Lars Dahlin påpekar vikten av personliga initiativ.
– Medicinska fakulteten har gjort satsningar på att få ihop programområden där man ger pengar för att flera forskargrupper ska slå sig ihop och skapa nätverk. Det är på sätt och vis vällovligt, men risken är att det blir väldigt formellt. Jag tycker att det fungerar bättre med informella nätverk där ett direkt forskningssamarbete främjas.

När det gäller nyrekryteringen av unga forskare skulle Lars Dahlin vilja att det satsades mer pengar på att skapa fler tjänster för de unga.
Det tar tid att bygga upp bra forskningsverksamhet. Idag finns problem med långsiktigheten, det finns alldeles för många unga forskare som saknar tjänster. Alla hade säkert tjänat på en bättre framförhållning därför att det tar lång tid att bygga upp forsknings- och kunskapsbanker. Vi har haft blivande handkirurger med sk forskar-AT och det har fungerat bra.

Men det rådande ekonomiska läget är en komplicerande faktor, menar Lars Dahlin.
– Tyvärr lönar det sig inte för de yngre läkarna att satsa på forskning idag. I många fall kan de få en överläkartjänst utan att ha disputerat även på en universitetsklinik. Den nya specialistindelningen gör också att det i vissa fall blir väldigt långa utbildningar. Handkirurgin blir nu en grenspecialitet till ortopedin, vilket innebär att en ung läkare först måste bli ortoped, sedan handkirurg, för att slutligen lägga på en forskarutbildning.

Lars Dahlin arbetar i dag i ett stort projekt kring handskador och nervskador med Göran Lundborg, professor i handkirurgi. De har hittills varit lyckosamma med att få tilldelade medel till sina forskningsprojekt.

Lars Dahlin tycker att det är nödvändigt att ALF-medlen konkurrensutsätts så att pengarna hamnar hos de som bedriver forskning, men att det är fel att ha fullständigt fri konkurrensutsättning.
– Då finns det en fara att systemet havererar. Risken är att de stora forskargrupperna ”äter upp de mindre” på grund av de begränsade resurserna.

– När jag arbetade med forskning i England bedrevs en politik som gick ut på att pressa ihop forskare i stora grupper även om de inte hade så mycket med varandra att göra. Pengarna gick nästan uteslutande till dessa grupper och inte till individuella mindre forskargrupper, vilket slutligen ledde till att många små grupper med bra forskning slogs ut. En sådan utveckling vill jag inte ha i Sverige.

– Det går inte att bara satsa på ”landslag eller allsvenska fotbollslag” och strunta i småklubbarna. Det måste finnas plats även för andra forskare och idéer och ibland är det nog ingen dum idé att satsa pengar på ”avdelningen vansinniga projekt” eftersom många stora upptäckter också görs slumpartat, menar Lars Dahlin.
– Man måste ha mångfald.

En sak som Lars Dahlin skulle vilja importera från USA är systemet att knyta en biologiskt skolad person till kliniken som tillsammans med de forskande kliniskt verksamma kollegerna sköter labverksamheten.
– Det hade varit optimalt.