• 07 april 2017
• 2
• AV: Malin Gavelin

Kan en omorganisation till en enda stor nationell sjukhusorganisation lösa delar av sjukvårdens problem med vårdplatsbrist och resursbrist? Ja, anser forskaren och hälsoekonomen Björn Ekman som tror att bakomliggande intressekrockar många gånger är den stora boven i dramat.

– Generellt kan man säga att sjukvården består av tre parter med väldigt motstridiga intressen: patienterna, vårdgivarna och politikerna. Patienterna vill ha den bästa vården, vårdgivaren vill ha betalt så mycket som möjligt för det de gör och de som betalar vill betala så lite som möjligt, säger Björn Ekman, som är docent i hälsoekonomi vid Lunds Universitet.

Förhållandet mellan de tre parterna på dagens svenska ”vårdmarknad” är med andra ord komplicerat – och det på flera sätt, menar han. Till exempel har de inte alls tillgång till samma information om vården och dess effekter och därför inte samma förutsättningar att sätta sig in i alla sidor av ett problem.

– Därför skulle en lösning där man lägger ansvaret på alla tre parter samtidigt i ett gemensamt bolag där de sitter sida vid sida kunna vara en betyd­ligt bättre lösning. Då menar jag att det inte finns så mycket utrymme kvar för rent politiska beslut kring hur vi fördelar resurserna.

Som exempel på hur politiken i dag spelar en alltför avgörande roll för vården i landet nämner Björn Ekman en studie han har gjort där han tittade på vilka landsting  som har genomfört LOV, lagen om valfrihetssystem, i störst utsträckning. Han kunde då se en väldigt tydlig korrelation mellan graden av införande och den politiska majoriteten i det aktuella landstinget.

– Det är en politisk driven utveckling av systemen där den politiska ideologin­­ hela tiden driver i en viss riktning i vissa landsting kontra i en annan riktning i andra landsting. Det är bara ytterligare en aspekt som visar bristerna i dagens sjukvårdssystem, säger Björn Ekman.

En annan tydlig indikation på att allt inte fungerar som det ska inom vården i dag är den vårdplatsbrist och resursbrist som har uppmärksammats mycket i media den senaste tiden, menar han. Inte minst i Sjukhusläkarens gransk­ning av Lex Maria-anmälda dödsfall som visade att så mycket som vart fjärde dödsfall hade kopplingar till olika former av resursbrist inom vården.

– Jag trodde inte att det gick att visa en så tydlig koppling mellan vårdplatsbrist, personalbrist och dödsfall. Men ni har visat att det gick. Många har påpekat att det är ett pressat läge på många håll och det här visar att det faktiskt stämmer och att det får allvarliga konsekvenser. Med de resurser vi har inom svensk sjukvård i dag borde vi inte befinna oss i det här läget. Och det är bland annat därför jag menar att det är själva organisationen som brister. Vi har inte den strukturen och organisationen av vårt system som jag tror att vi behöver.

I en stor nationell organisation skulle exempelvis personalresurserna kunna utnyttjas betydligt bättre, menar Björn Ekman.

– Det är en av de absolut viktigaste springande punkterna. Det är inte lätt att se en lösning på det och det är en utmaning som alla länder står inför mer eller mindre. Vi måste få fler studenter in i våra program och fler personer att vilja arbeta kvar inom vården. Jag såg en siffra på 5000 utbildade sjuksköterskor som överhuvudtaget inte jobbar i sjukvården i dag. Det leder naturligtvis till en ännu högre belastning för de som är kvar.

Ett gemensamt bolag skulle ge en mer enhetlig överblick över sjukhusen och det som ska göras där, anser Björn Ekman. Även om det givetvis är en massa detaljfrågor som måste lösas och besvaras innan ett sådant förslag skulle kunna bli verklighet.

– Men på det stora hela så tror jag att vi har ett för splittrat system idag som är orsaken till många av de problem som sjukhusvården dras med. Det är helt enkelt inte hållbart med 21 olika system i ett land med 10 miljoner invånare.

Argumentet man ofta hör mot den här typen av större, nationell vård­organisation som Björn Ekman förespråkar, är att det skulle gå på tvärs mot det kommunala självstyret. Något som han inte alls håller med om.

– Jag tycker inte att det är ett hållbart argument. Det är ingenting som säger att det kommunala självstyret ska vara styrt av politiska organ. Det ligger i det kommunala självstyret att makten ska föras nedåt och den principen håller jag till hundra procent med om. Men låt oss säga att det också kan handla om enskilda organisationer till exempel patientorganisationer i stället för politiska partier.

För det är just att ge patientorganisationerna större inflytande över vården som är en av de stora poängerna med att låta dem ingå som en av tre parter i ett gemensamt bolag, menar Björn Ekman.

– I Sverige har vi relativt bra och starka patientorganisationer inom exempelvis cancer och diabetesområdet som är duktiga på att företräda patienterna och ha deras bästa för ögonen. Jag anser att dessa organisationer bör spela en ännu större roll i framtiden.

Det kommer mycket larm nu om vårplatsbrist och personalbrist med mera – är det verkligen så illa ställt med svensk sjukvård att en omorganisation är enda vägen framåt?

– Hur väl media speglar den faktiska situationen är svårt att säga, men det är klart att på alltför många ställen så är det en dålig och ohållbar situation. Det är inte bara media som påstår det utan de pratar ju de facto med vårdorganisationerna som har sagt det här i många år utan att få gehör. Det är inte bra och under alla omständigheter borde vi ha det bättre med tanke på hur mycket resurser vi lägger på vår hälso- och sjukvård i dag jämfört med andra länder.

Hur skulle ett införande av en helt ny vårdorganisation egentligen gå till?

– Någonstans måste regeringen kliva in och ta den här diskussionen med SKL – att dagens system inte håller längre och föreslå en annan modell.  Sedan måste det givetvis utredas ordentligt och det är en mångårig process. Men jag tror inte att skillnaden under själva genomförandet måste vara så uppenbar ur patienternas perspektiv. Sjukhusen och personalen ska ju finnas kvar. Skillnaden är vem som styr och leder sjukhusvården. Och det är ju en nivå som patienterna egentligen inte berörs av. Därför behöver det egentligen inte innebära en stor jobbig reform för gemene man.

Om du skulle försöka sia in i framtiden – kommer det att ske en omorganisation av det här slaget?

– Ja, jag tror att det kommer att ske en förändring åt det här hållet men frågan är vad som driver fram den. Är det en bra process där regeringen har tittat på ordentliga lösningar eller kommer vi att tvingas till det för att systemet brister och vi måste tänka om? Jag tror inte på någon systemkollaps – det är för mycket sagt. Att folk skulle ligga på gatan och dö är inte realistiskt, men det är inte det som är ribban heller. Vi vill ha ett bra system som fungerar för patienterna och vårdpersonalen och det finns helt enkelt bättre lösningar ur ett fördelningsperspektiv. Det är det det handlar om för mig.

Björn Ekman är Sjukhusläkarens nya krönikör, läs hans första krönika här.