Han har haft OS som bisyssla i 20 år
Bo Berglund har alltid trivts bäst inom akutmedicinen, är kardiologen som startade landets första MAVA och i mer än 20 år haft OS som bisyssla – och som dessutom själv var olympier -72.
När Sjukhusläkaren träffar Bo Berglund är det knappt en månad kvar till vinter-OS i Pyeongchang, Sydkorea. Med andra ord: den mest intensiva perioden för en SOK-läkare.
– När man har varit med ett tag inser man att det går i cykler och två månader innan ett OS börjar stressen bli väldigt hög. De aktiva är nervösa, ledarna är nervösa och det är allmänt lite darrigt. Då kan vi, som lite halvt utomstående medicinare, bidra med att skapa ett lugn då den medicinska biten är en väldigt viktig trygghetsskapande åtgärd.
För lejonparten av Bo Berglund och hans kollegers jobb görs långt innan OS-invigningar och tävlingsstarter – hela tiden med målsättningen att de aktiva ska vara friska och skadefria och kunna fokusera helt på den egna prestationen. Men just den biten är något som han menar har blivit svårare.
– Nu har flera mycket skadebenägna idrotter kommit med i OS, som slopestyle till exempel, och där vet man inte förrän precis innan om de aktiva är skadefria. De gamla klassiska grenarna var mer förutsägbara.
… två månader innan ett OS börjar stressen bli väldigt hög.
I takt med att idrotten blivit allt mer professionaliserad har också den medicinska organisationen växt. De ekonomiskt starkare idrotterna – som ishockey, fotboll och handboll – har vanligen eget kompetent medicinsk stöd, samtidigt som mindre ekonomiskt starka idrotter är helt avhängiga av SOK:s stöd.
Sedan Bo Berglund tog över som chefläkare 1995 för SOK har organisationen genomgått en stor förändring. Innan han tillträdde saknades just en fast och strukturerad medicinsk organisation. Men med ett allt ökande ansvar för SOK:s egna aktiva, det vill säga de i olika utvecklingsprogram, växte behovet av en organisation som finns tillgänglig året om även mellan OS.
Innan 1995 samlade SOK ihop en grupp läkare och sjukgymnaster från de olika specialförbunden ett par månader innan en olympiad och frågade om de kunde hjälpa till under OS. Därefter blev det en organisation som tog ansvar mellan olympiaderna och när man inom SOK byggde upp ett topp- och talangprogram ville man också ha medicinsk stöttning för dem.
Bo Berglund har varit en del av den svenska OS-truppen i samtliga olympiader mellan 1996 och 2012. Efter det var tanken att han skulle gå i pension. Men så kom dopingproblematiken i Sotji och därefter insåg SOK att den medicinska organisationen hade vuxit så mycket att den måste struktureras upp.
– Eftersom jag har jobbat med de frågorna tidigare – hur ansvaret, styrningen och dokumentationen ska se ut – fick jag sent 2014 rollen som medicinskt ansvarig läkare, MAL. Nu har jag sagt att jag är kvar över det här OS också, sen får vi se hur det blir.
Men egentligen har arbetet för SOK varit en bisyssla, något som främst skötts på ledig tid och kvällar. Det är arbetet på Karolinska Universitetssjukhuset som tagit både mest av Bo Berglunds tid och legat honom närmast hjärtat. ”Hela min sjukhusläkarkarriär har jag varit på Karolinska” – från utbildning, via disputation, till docentur och överläkartjänst.
– Variationen på ett universitetssjukhus har varit fantastisk för mig och att inte bara stå på ett ben. Att ha både den kliniska forskningen, patientkontakten och lärarrollen har varit fantastiskt kul. Jag tycker det är en fördel att tillåta att man undervisar mer i vissa perioder och har mer patienter i andra, och samtidigt har möjlighet till klinisk forskning.
Men det var inte självklart att Bo Berglund skulle bli läkare. Under tidigt 70-tal var han helt uppe i en annan karriär. Under OS i München 1972 var han nämligen en av de svenska olympierna och tog sig till semifinal – även om ”tävlingarna där blev minst sagt avslagna efter det avskyvärda attentatet”. Den idrottsliga karriären fick dock läggas på hyllan tidigt då medicinterminen på läkarprogrammet drog igång – ”det gick inte att hinna med träning på elitnivå när man skulle vara på sjukhuset hela dagarna och dessutom plugga”.
På vilket sätt tror du att din idrottskarriär har påverkat dig som läkare?
– Idrotten har lärt mig att fokusera, att du måste förbereda dig och vara metodisk. Och att man inte kan vinna jämt. Dina patienter blir inte alltid friska och man måste inse vad man kan och inte kan. I mitt arbete i SOK tror jag också att det har varit bra att jag känner till hur den där anspänningen inför en tävling är och hur förberedelserna ser ut.
Redan som ung läkare insåg han att det var i akutmedicinen som han trivts som allra bäst.
– Jag tillhör den grupp doktorer som inte stressas av akutmottagningen – jag har inga problem med att koppla av när det är lugnt och inse att när det händer något så gäller det att jobba hårt och länge utan pauser. Man måste också inse vad man ska göra på en akutmottagning och i en akut situation – man kan inte lösa hela problemet, men man kan ta det en bit på vägen.
Jag tillhör den grupp doktorer som inte stressas av akutmottagningen…
Och det var just de egenskaperna som gjorde att han dels var med och förbättrade akutmedicinen på sjukhuset, dels startade landets första MAVA i början av 90-talet.
– Innan dess, på den traditionella medicinavdelningen, var det vanligen överläkarronder 2-3 gånger i veckan och till det hade vi några platser på själva akuten där man kunde lägga observationsfall över natten och som som bakjouren skulle komma ner och ronda. Men det fungerade inte bra, säger Bo Berglund och fortsätter:
– Så vi startade MAVA för att vi ville omsätta fler patienter – snabbt utreda och behandla det som kunde behandlas snabbt – så att patienterna antingen skulle gå hem eller läggas in. Vi ville bort från att man bara skrev in och att det sen tog det flera dagar innan det hände något. Istället införde vi överläkarronder varje dag vid 07:30 och fick till vårt förfogande ett antal permanenta platser på sjukhuset. Alla rondbeslut ska vara fattade innan klockan 10:00 och alla hemgångs-patienter skulle vara utskrivna före lunch.
Han ler när han berättar om hur beslutet var aldrig uppe i sjukhusledningen – Bo Berglund och hans kollegor gick helt enkelt till professorn i medicin (Göran Holm), och talade om att de ville testa att arbete på det nya sättet och fick sen sköterskorna med på tåget.
– Retrospektivt är det väldigt festligt med den här beslutsprocessen och inse att det inom två veckor var genomfört. Om professorn hade varit feg så hade det inte blivit någonting, men han var en dynamisk person och tyckte att vi skulle köra. Det kostade ju ingenting, istället omsatte vi betydligt fler patienter och minskade överbeläggningarna.
Även forskningen har varit en stor del i Bo Berglunds liv. Han var bland annat med och utvecklade de första metoderna för att upptäcka bloddoping och den metod som man idag använder för att upptäcka erythropoietin-doping.
– Det är jag väldigt stolt över. Vi började jobba med det runt -86 och höll på under en tioårsperiod. Mycket av vad som nu är dopingklassat har liten effekt, men just att öka mängden röda blodkroppar är jämte doping med anabola steroider de största hoten mot idrotten.
De senaste åren har en av historiens största och mest uppmärksammade dopingskandaler blottlagts. Och Bo Berglund var faktiskt på plats under OS i Sotji, då på uppdrag av Internationella olympiska kommittén (IOC) som en del av den medicinska organisationen.
WADA:s rapport (McLaren-rapporten) är som att läsa en deckare.
– Men eftersom de borrade hål i en vägg och bytte ut proverna var hela kontrollorganisationen utanför var helt åsidosatt. WADA:s rapport (McLaren-rapporten) är som att läsa en deckare. Målsättningen inom WADA har hela tiden varit att få bort den institutionaliserade dopingen – vare sig det handlar om en stat eller ett företag. Däremot tror jag tyvärr definitivt att det även i fortsättningen kommer att förekomma enskilda individer som dopar sig. Men man kommer inte att kunna göra det på samma sätt som till exempel Lance Armstrong gjorde, det går inte med de kontroller som finns nu. Istället är doping med låga doser och anpassade intervaller, så kallad mikrodoseringen, den stora utmaningen i anti-dopingarbetet just nu.
Kan du behålla ditt idrottsintresse på samma sätt när du arbetat med de här frågorna?
– Jadå, jag njuter av idrott och jag har mina favoritsporter. Självklart tycker jag att det är väldigt kul med kanot, cykel friidrott och längdåkning. Men också vattenpolo som jag själv spelade en gång i tiden. När jag har varit på sommar-OS har jag oftast som ensam svensk gått och tittat på vattenpolo – det är väldigt kul.
BO BERGLUND OM … 
… ATT (KANSKE) GÅ I PENSION:
”Officiellt gick jag i pension 2013, men jag har fortsatt att arbeta i FM även efter det. Nu är jag förbandsläkare på deltid, alltså jobbar som vanlig doktor, vilket är väldigt trevligt. Man går dit, tar hand om patienterna och går sen hem. Jag har haft många roller i min yrkeskarriär – allt från intensivt sjukvårdarbete, som det var på Karolinska, till mer administrativt arbete inom FM på HKV. Jag tycker att det är en fördel i läkarrollen – att man kan ha alla de här olika bitarna.”
… VARFÖR HAN BLEV LÄKARE:
”Jag gick på KTH i början och höll på med medicinsk teknik. Så tyckte jag att man måste ta en med kand parallellt och gjorde det. Det var under den tiden bestämde jag mig för att fortsätta. Jag har aldrig haft någon dröm om att bli läkare, när jag gick i gymnasiet visste jag ingenting om vad jag ville göra.”
… ATT IDROTTEN ÄR MER PROFESSIONALISERAD:
”Idrottarna i SOK:s olika program omfattas av privata försäkringar. SOK har inte velat ha diskussionen att någon idrottare ska komma före i kön på bekostnad av andra patienter. Och sen har vi i SOK ett närverk med specialister, som bland annat baseras på mina och mina kollegers kontakter.”
… UTVECKLINGEN I DEN SVENSKA SJUKVÅRDEN:
”Så som jag ser det måste politiska låsningar lösas upp och man måste samverka mer med alla samhällsresurser som finns vad gäller landstingsstyrd verksamhet, privat verksamhet och försäkringsverksamhet. Nu går man i Sverige mot att diversifiera istället för att samarbeta. Varför ska man anställa alla läkare på 100 procent till exempel? Den kanske kan vara anställd på 50 procent och sen operera i privat verksamhet på sjukhuset övriga 50 procent – vi måste utnyttja personal och lokaler på ett bättre sätt. Sen är vi fångade i vår svenska möteskultur, som ingen egentligen utvärderar vad den kostar. Jag har jobbat mycket internationellt och har ständigt fascinerats av att vi har samma problem i olika länder, men att vi löser dem på helt olika sätt. Här i Sverige har vi låst oss i ett politiskt tänkande från 50-talet. Jag läste i en minnesbok från förra gången Karolinska öppnade på 1940-talet och man kan konstatera att tankegångarna är ungefär de samma nu som då. Då hade man ingen akutmottagning på sjukhuset – de som var jour på Stockholms andra sjukhus fick ringa till Karolinska om intressanta fall som man hade och då kunde man på Karolinska överväga om man skulle ta emot dem. Så att det är inget nytt under solen.”
… DRÖMMAR:
”De drömmar som jag har haft genom livet har jag antingen genomfört eller så har de varit orealistiska. Så som att jag är fascinerad av design och alltid har velat ha ett minimalistiskt hem, men det har inte varit möjligt med fyra barn.”
… DOPING I SVERIGE:
”Inom svensk idrott och i det svenska samhället har vi en väldigt fördömande syn på doping. I många andra länder är det inte så. Problemet som finns i Sverige handlar framförallt om kontaminerade kosttillskott av olika slag. Det kan finnas en press från de som tillverkar dem att tillskotten ska användas av profilerade idrottare – trots att det i själva verket är helt onödigt och i vissa fall kan utsätta dem för risker. Inför ett OS lägger vi ner ett stort arbete på att få folk att sluta, iallafall över OS, eller verkligen sätta sig in i vad kosttillskotten innehåller. För vad som står på burken är inte alltid korrekt. Alla aktiva får noggrant skriva ner vad de står på och så får man sätta sig in i vad det är för sorts produkt och var kommer det ifrån.”
