• 27 februari 2017
• 4
• AV: Malin Gavelin

”Sekretessen hindrar oss ibland från att berätta allt vi vet – då kan det uppfattas som att vi ställer tokiga frågor. Men ha tilltro till att vi ställer dem av en anledning”. Det säger April Pahlberg, personlig handläggare på Försäkringskassan med ansvar för mellan 90 och 100 ärenden åt gången.

Handläggarna på Försäkringskassan ställer normalt sett inte upp på intervjuer i media. Dels på grund av att det inte ingår i deras arbetsuppgifter, dels för att de är en mycket utsatt yrkesgrupp på grund av de många livsavgörande beslut de har i sina händer.

Men April Pahlberg gör ett undantag för Sjukhusläkarens räkning. Hon tycker att relationen med läkarna är så viktig och hoppas kunna räta ut några av de frågetecken som ofta dyker upp genom att berätta lite mer om sin och de andra handläggarnas arbetssituation.

– Jag tror att det kan ge hur mycket som helst om man förstår varandras synsätt lite mer, säger hon när hon ringer upp en gråslaskig förmiddag i januari.

April Pahlberg har arbetat ungefär två år på Försäkringskassan, berättar hon. Hon är utbildad statsvetare i grunden och har för närvarande mest hand om längre, mer komplexa sjukfall där den försäkrade har flera olika diagnoser som påverkar varandra.

– Mest handlar det om psykiatriska diagnoser. Vi tittar utifrån den försäkrades behov – det är den uppdelningen vi gör. Har man mycket eller litet behov av stöd från oss.

En vanlig dag för April Pahlberg börjar ofta med några timmars administration framför datorn. Under eftermiddagarna är det däremot oftast externa möten som gäller – hos läkare, vården, arbetsgivare eller arbetsförmedlingen, berättar hon.

– Eftersom jag framför allt har de här försäkrade som behöver mycket stöd är de fysiska mötena extra viktiga. Därför ser dagarna ut så för mig tre till fyra dagar i veckan, säger hon.

Och just fysiska möten eller telefonkontakt är den kommunikation som April Pahlberg föredrar även när det kommer till kommunikationen med läkarna.

– Då kan man ha en dialog och ställa följdfrågor vilket är jättevärdefullt – precis som du och jag gör just nu. Det minskar risken för missförstånd från båda håll. Sedan finns det tillfällen där vi både vill och måste ha kommunikationen skriftlig – till exempel när vi ser att det kan bli ett negativt beslut för kundens del. Då vill vi ha det skriftligt för att det ska bli rättssäkert. Då blir det ett underlag där läkaren själv har fått formulera sig och inte handläggaren.

Vilka är de vanliga problemen i de läkarutlåtanden och läkarintyg du får in? Är det något särskilt läkarna brukar missa som kräver kom­plettering?

– Vi har full förståelse för att många läkare har en pressad arbetssituation, men för att kunna göra en kvalitativ och rättssäker bedömning så behöver jag ha ett bra underlag. Det vi tittar mest på är det här med funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning. Där behöver vi få svar på vad det är läkaren har sett och vad det är den försäkrade inte klarar av på grund av sin sjukdom. Ett av de vanligaste problemen ur min synvinkel är att det inte riktigt framgår ur läkarintyget vad den här personen inte klarar av och då behöver vi be om lite mer information för att rätt person ska få rätt ersättning i slutändan.

Det är inte så att det är den medicinska terminologin som ställer till problem?

– Nej, att förstå de medicinska tycker jag inte är ett problem. Vi har våra försäkringsmedicinska rådgivare som vi kan ta stöd av och vi har också ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd framtaget av Socialstyrelsen till vår hjälp.

Finns det några enkla saker man kan tänka på som läkare för att underlätta i kommunikationen med Försäkringskassan?

– Det är nog först och främst att ha tilltro till att vi ställer frågorna av en anledning. Och att vi är medvetena från båda håll om att vi har olika roller och uppdrag. Vi tittar ju på arbetsförmågan och för att bedöma den har vi olika bedömningsgrunder. Vi kan inte alltid berätta allt och bryta sekretessen – det är nog därför läkarna tycker att vi ställer lite tokiga frågor ibland.

I en undersökning som Företagsläkarna gjorde ansåg läkarna att två av tre kompletteringar var irrelevanta – varför tror du att man uppfattar det så?

– Jag tror att det handlar om missförstånd – att vi och läkarna missförstår varandra. Vi har kanske information som vi inte ens kan delge behandlande läkare på grund av sekretessen, som hade gett en annan bild om vi faktiskt hade fått berätta allt. Men jag måste poängtera att det är väldigt sällan vi handläggare märker av några sådana missförstånd – för det mesta får vi väldigt bra svar på våra frågor från läkarna. De flesta läkare är väldigt bra på att beskriva det de ser.

När jag har intervjuat läkare om kommunikationen med Försäkrings­kassan framkommer det att de inte sällan upplever att man ”begär omöjliga saker” till exempel statusfynd som inte finns hos en person med utmattningssymptom. Hur ser du på det?

– När det gäller just utmattningssymptom så är det jättesvåra bedömningar, både för läkarna och oss. Vi behöver därför få så mycket information som det bara är möjligt. Många läkare är väldigt bra på att beskriva funktionsnedsättningar vid utmattningssymtom. De skriver till exempel saker som ”patienten är väldigt skör, hon gråter och pratar osammanhängande”.  Sedan är det såklart olika från fall till fall men vi behöver en tydlig beskrivning av vad man ser – det är det som är funktionsnedsättningen. Det är läkaren som står för den medicinska bedömningen. Ser man ingenting får man i stället förklara på vilket sätt man kan ställa diagnosen.

Finns det något annat som är viktigt att tilläga för att skapa större förståelse mellan de båda yrkesgrupperna läkare och handläggare på Försäkringskassan anser du?

– Ja, det är också viktigt att man som läkare känner till rehabiliteringskedjan – som vi hela tiden måste förhålla oss till. Den innebär bland annat att det fram till 90 dagars sjukskrivning handlar om hur arbetsgivaren kan anpassa arbetsuppgifterna som den försäkrade redan har. Sedan utvecklas bedömningsgrunderna till om arbetsgivaren kan erbjuda omplacering i ett annat yrke inom arbetsplatsen. Sedan efter 180 dagar ska den försäkrades arbetsförmåga bedömas utifrån allt normalt förekommande arbete på arbets­marknaden. Har man inte kunskap om rehabiliteringskedjan kan våra frågor säkert upplevas som irrelevanta.