Nyhet

Ha tillit

De tidiga mänskliga gemenskaperna hade inte våra svårigheter att få de här sidorna att samsas. Både sammanhållning och olikheter var nödvändigt för överlevnaden.

Med bofasthet och privat ägande, som inträdde sent i människans historia, följer jämförelser och avund.
Olikheter bedöms och värdesätts inte längre ur gruppens perspektiv, utan individens. Jag har en förmåga som kan ge mig framgång.

Jämlikhet är inte längre den självklara ordningen, utan snarare det omvända, individens strävan efter egen vinning, och därav ojämlikhet.

En ojämlikhet som enligt vissa gynnar alla.

Man kan säga att vi skapat en motsättning mellan individen och kollektivet när den gamla ordningen ”individen är till för kollektivet och kollektivet är till för individen” har bytts ut mot något i stil med ”individen är till för individen och kollektivet är till för kollektivet ”. En motsättning som hela tiden ger sig till känna, i stort och i smått.

Vi har, om man så vill, förlorat förmågan att se det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Istället ser vi det lilla i det lilla, och det stora i det stora. Jag har ett problem (en sjukdom), jag bryr mig om att det blir åtgärdat, inte hur det påverkar andra. Världen har ett problem (ett klimathot), det är världens problem, så länge det inte påverkar mig.

Om den gamla ordningen hade gällt skulle vi gå omkring och skämmas hela tiden. Det vore skamligt att massor av människor inte har mat för dagen, samtidigt som vi andra slänger bort närmare hälften.

När tiggarna från Rumänien dyker upp på våra gator ser vi det i första hand som ett ordningsproblem och ett störande inslag, inte som en påminnelse om oacceptabla orättvisor.

Ebola blir ett problem först om den kommer in på knuten. Osv.

I den gamla ordningen skulle det inte heller kännas rimligt att jag tar så mycket resurser i anspråk att det menligt påverkar andras möjligheter att få hjälp.

Vi konsumerar läkemedel för oändliga summor mot föga livshotande åkommor, samtidigt som människor i andra delar av världen dör av sjukdomar som enkelt kan botas. Men det berör oss inte särskilt. Vi ser inte sambandet.

På samma sätt mår vi inte särskilt dåligt av att veta att de billiga kläderna och möblerna vi köper är just så billiga för att andra människor arbetar för usla löner.

I den gamla ordningen är det inte heller lika främmande som det är för oss att offra sig för andra. I dagarna väcker det mycket tankar när så många, med risk för eget liv, faktiskt anmäler sig för att åka till Liberia och Sierra Leone och ta hand om ebolasjuka.

Men den andra sidan av myntet, att kollektivet respekterar individen?

Ett banalt exempel:

Det kommer en man till mottagningen med ljumskbråck. Han har inga som helst besvär, men hans farfar dog i komplikationerna av ett inklämt bråck, och därför vill han opereras.

Nästa patient har också ljumskbråck, men betydligt mer besvär. Hans pappa blev opererad häromåret och har sedan dess en daglig värk, därför vill han avvakta.

Om expertisen har respekt för den enskilde så kommer den förste att opereras, men inte den andre. Reglerna och riktlinjerna säger något annat, men hänsynen till människors olika sätt att uppfatta sin situation väger tyngre.
Detsamma gäller all utredning och behandling, det finns inga färdiga svar som passar alla med samma diagnos.

Men hur får man ihop bägge sidorna av myntet, där egenintresset står på den ena sidan, och allas väl på den andra?
Kanske handlar det om just respekt och tillit.

I brist på tillit infinner sig misstänksamhet och misstänkliggörande, och behovet av regler och kontroll (läs nationella riktlinjer, kvalitetsregister, öppna jämförelser, värdebaserad vård ..), något som den misstänkliggjorde gör allt för att ifrågasätta.

Jag sitter på mottagningen med en äldre kvinna, hon har en nyupptäckt ventrikelcancer. Hon är ledsen, inte så mycket för sin egen skull, utan mer med tanke på maken och barnen.

Visst hoppas hon att det finns bot, men hur mår man av behandlingen? Hon är klok och trygg, och inte särskilt intresserad av procentsatser. Vi sitter där och känner av, hon har sin kunskap, jag har min, hon litar på mig, jag litar på henne, hon talar om att inte ligga till last, något jag avfärdar direkt. Sen blir vi överens.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-04

Tema: Intensivvård / De riskfyllda flyttarna har mer än fördubblats på tio år / Studie visar: Ökad risk att dö efter förflyttning på grund av resursbrist / Intensivvårdsregistrets ordförande efterlyser fler intermediärvårdsplatser / Läkare på Huddinge: Vi behöver dubbelt så många IVA-platser / Flytten av patienter ska minskas drastiskt - men problemen kvarstår / Pressat läge på Sveriges största intensivvårdsenhet / Sjukhusläkaren har pejlat läget från norr till syd

Prenumerera