Nyhet

”Ett fundamentalt feltänkt”

En utredning på väldigt låg nivå som grundar sig på fundamentalt feltänk och som tar miste på en väldigt basic grej – som man kör tentor på i första finanskursen på Handelshögskolan.

Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi, är en av Välfärdsutredningens främsta kritiker.

– Den främsta kritiken rör ju det här med vinstbegränsningsförslaget. För det första tror jag inte att ett vinsttak är rätt sätt att komma tillrätta med problemen i välfärden. Den andra grejen är – givet att man vill sätta ett vinsttak – sättet man har utformat vinstaket på. Det är väldigt märkligt och kommer att slå väldigt konstigt.  Och i slutändan kommer det inte heller att fungera som en lag på det sättet de har föreslagit. Den kommer inte att passera nödävndiga remissinstanser och så vidare.

Modellen Välfärdsutredningen har grundat sina beräkningar på är det egentligen rent teoretiskt inget fel på, menar Per Strömberg. De har utgått från att det behövs en viss avkastning för att investerare ska vilja investera pengar i olika branscher, något som är helt riktigt. Det är sättet den här modellen är applicerad på problemställningen som vållar problem, berättar han.

– Det rör sig om en total missuppfattning. Teorin säger att man tar en risk när man investerar i en verksamhet i stället för att köpa till exempel obligationer och då kommer man att kräva en kompensation för denna risk. Problemet är att man inte kan vara säker på att alltid tjäna de här sju procenten – ibland går det bättre och ibland sämre och för att vara villig att investera så vill jag i GENOMSNITT få sju procent. Men om man sätter ett tak där kommer jag aldrig i genomsnitt att tjäna något. Det är ett fundamentalt feltänkt – men det är bara början!

Per Strömberg: ”Utredningen grundar sig på en total missuppfattning – det är fullständigt befängt!”

En annan fundamental brist är sättet hela debatten förs på, menar Per Strömberg. Välfärden tycks ses som en homogen sektor – trots att den består av allt från äldreboenden och HBV-hem till läkarmottagningar och skolor.

– Det är som om man skulle börja betrakta industrin eller service­branschen som homogen. Det här rör sig om otroligt olika branscher med otroligt olika förutsättningar när det kommer till både risker och kapital. Att då skapa ett kriterium som ska funka på alla de här verksamheterna – det är fullständigt befängt!

Att debatten bland politikerna dessutom  bara har kommit att handla om vinst i välfärden – ja eller nej – är att bedriva debatt på en väldigt låg nivå, menar Per Strömberg.

– Och den låga nivån har utredning följt, säger han med ett närmast uppgivet tonfall.

Per Strömbergs kritik slutar nämligen inte där. För även om man helt bortser från att investerare behöver sju procents vinst i genomsnitt för att investera så slutar inte tankevurporna i Välfärdsutredningen, anser han.

– Det är då redovisningen kommer in. För vissa typer av utgifter kallas ju som bekant investeringar  och ligger kvar på balansräkningen. Andra kallas för kostnader och hamnar inte på balansräkningen. Men huruvida något räknas som det ena eller andra är ganska godtyckligt.

Om man köper ett hus, till exempel en skola eller läkarmottagning –  då är det helt klart en investering, berättar Per Strömberg. Men om man investerar i att anställa fyra programmerare  för att utveckla en internetbaserad plattform för din verksamhet – då blir deras löner en kostnad för dig.

– Du kommer då att ha väldigt olika operativt kapital beroende på vad du gör i ditt företag och det kommer att sned­vrida något helt otroligt! Och det blir väldigt märkligt om en så enkel sak som om du hyr eller köper din lokal ska få så stor betydelse. En liten verksamhet med mindre finansiella resurser går under medan jättar som Capio kan köpa alla sina byggnader. Man dödar alla små!

Om man tror att det finns en motsättning i vissa branscher – att en privat verksamhet kommer att generera stora kostnader samtidigt som det är svårt att mäta kvalitet – då borde policyn vara att inte ha privata aktörer alls i den här branschen, anser Per Strömberg.

– Antingen  tror vi att vinst är förenligt med kvalitet eller inte. Det kan aldrig vara optimalt med någon halvmesyr.

Stämmer det inte att det finns övervinster på mellan 40-50 procent i välfärdsbranschen då?

– I vissa delar av välfärden har det betalats för mycket till privata utförare, till exempel när det gäller flyktingboenden i tider där man har varit desperat. Så det finns säkert sådana fall. Men de siffror de har räknat på sätter jag ingen tilltro till. De är alldeles för många parametrar de helt har sopat under mattan.

Vad anser du om den stora osäkerheten att utredaren inte vet om 20-50 procent av företagen verkligen är privata och inte har använt offentliga medel?

– Det är taffligt! Man hade kunnat ta mätproblemen på lite allvar och varit lite noggran. Den här typen av resonemang där man tittar på övervinst används ju i praktiken. Bland annat i privata företag för att komma på bra bonussystem. Men skillnaden är att alla de som använder dem gör väldigt mycket  justeringar och handpåläggningar, man kan gå till vilken revisionsbyrå som helst så kan de hjälpa dig att räkna ut sånt här, men då är det väldigt mycket justeringar efter om man hyr/äger och så vidare. I slutändan är det omöjligt att basera en lagstiftning på den typen av metodik, det måste vara något man kan ta direkt ur balansräkningen.

Du har sagt att ”om någon av dina studenter hade skrivit det här som en uppsats hade den inte blivit godkänd” vad syftade du på då mer specifikt? Är vinstberäkningarna rena hittepåsiffror?

– Det jag syftade på var till exempel en sådan här basicgrej som att man har missförstått förväntad avkastning och risk. Det är ju helt uppenbart att man har gjort det eftersom man sätter ett tak. Och det är något man kör tentor på. Även teorin som man använder för att komma fram till just sju procent bygger på att alla är investerare med en stor aktieportfölj. Man bortser från att många är små entreprenörer som lägger allt på ett kort. Då är metoden inte applicerbar. Även det är en väldigt basic grej som man läser i första finanskursen.

Hur tycker du att välfärdssektorn bör regleras i stället?

– Jag tycker ju att man måste ta det lite lugnare. Att man från början borde ha sett till att ha haft en bättre kvalitetsmätning, uppföljning och tillsyn. Inte bara för att garantera kvaliteten – det hade också gjort att vi hade haft data kring kvaliteten i offentliga och privata verksamheter. Innan vi börjar peka på problem så måste vi se hur det faktiskt ser ut. Den stora myten är att privat välfärd alltid är dålig.

Ett problem är ju de stora förlusterna/underskotten i landstingen och på sjukhusen – är inte det ett större problem?

– Jo, verkligen! Om vi har två verksamheter en privat och en offentlig och de privata går med en jäkla massa vinst och det offentliga går med underskott – då borde de ju titta på dem och lära sig något. Är inte det viktigaste att vi får så mycket välfärd som möjligt för varje skattekrona? Det kan få kosta hur mycket som helst så länge inget går till vinst, men kan vi få samma vård till halva summan om lite gick till en entreprenör. Vore inte det bra då? I stället borde vi dra slutsatsen att vi i nästa upphandling kan sänka ersättningen om entreprenören gör stora vinster. På det sättet skulle vi exempelvis kunna sänka kostnaderna för samhället för att få de här tjänsterna.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera