”God kvalitet ska bygga på medicinsk evidens”
I den nu gällande hälso- och sjukvårdsförordningen finns det inga särskilda krav på verksamhetschefens yrkesbakgrund. Det har skett en urholkning av det operativa ledarskapet där verksamhetschefen inte har något uttryckligt ansvar för vårdens medicinska kvalitet. Det menar Naomi Clyne, överläkare och docent i njur- och internmedicin.
Du är författare till boken Ledarskap i Sjukvården – Berättelser från vårdens vardag, utgiven på Studentlitteratur 2022. Varför skrev du den?
– Jag har själv varit verksamhetschef i sjukvården och genomfört stora förändringar som har haft grundläggande positiva effekter på den medicinska kvaliteten och utfallet för patienter när det gäller sjuklighet och välmående. Även arbetsmiljön och trivseln bland medarbetare förbättrades. Detta arbete genomdrevs av professionen utan konsulter och kostade inget extra.
– Jag skrev boken för att dela med mig av mina erfarenheter. Det skrivs tyvärr alltför få böcker om ledarskap av personer med egna erfarenheter av att arbeta och driva förbättrings- och utvecklingsarbeten i vården, säger Naomi Clyne.
Problemen med kompetensförsörjning, bristen på vårdplatser och en tung administrativ börda i vården gör det dock svårt för många medarbetare att lyfta blicken; det finns en utbredd trötthet och uppgivenhet över många av de systemfel som präglar vården, menar Naomi Clyne.
– De allra flesta söker sig till vården för att de vill göra skillnad för patienterna och jobba med att bota, lindra och trösta. Därför är det så viktigt att vi har ett ledarskap som kan tillgodose och stärka det behovet hos medarbetarna så att deras kunskaper och kompetenser tas om hand på bästa sätt. I dag har vi dock organisationsstrukturer eller system som oftast inte ger chefer mandat och befogenheter att hantera de stora frågorna och som större delen av sin arbetsdag får arbeta med att släcka bränder.
I boken kritiserar Naomi Clyne avsaknaden av en tydlig och sammanhållen beskrivning av verksamhetschefens ansvarsområden och befogenheter. När riksdagen fattade beslut om en ny hälso- och sjukvårdslag (2017:30) fastslogs att det ska finnas ”någon” som ansvarar för verksamheten. Psykiatrisk tvångsvård samt isolering enligt smittskyddslagen är dock undantagna från denna ”någon”; där ska ansvaret ligga hos en chefsöverläkare med specialistkompetens.
Det är högst problematiskt när den högste chefen inom ett verksamhetsområde inte har klinisk förankring Naomi Clyne
– I den nu gällande hälso- och sjukvårdsförordningen finns det inga särskilda krav på verksamhetschefens yrkesbakgrund. Det har skett en urholkning av det operativa ledarskapet där verksamhetschefen inte har något uttryckligt ansvar för vårdens medicinska kvalitet. Det är i dag inte nödvändigt att en blivande verksamhetschef någonsin arbetat inom sjukvården. Det är högst problematiskt, menar jag, när den högste chefen inom ett verksamhetsområde inte har klinisk förankring och saknar specialitetsspecifik och ämnesspecifik kunskap. Det blir lätt en krock mellan verksamhetschefen, som har det yttersta ansvaret för verksamheten, och läkarna som i vårdens vardag har det yttersta medicinska ansvaret. Det påverkar tilliten och förtroendet. Alla läkare är nödvändigtvis inte bra verksamhetschefer, men för att leda en medicinsk verksamhet krävs läkare med bra chefs- och ledaregenskaper som kan vara ute i verksamheten, se hur det fungerar och fånga upp brister. När det gäller de faktiska medicinska besluten är det oomtvistat att dessa fattas av läkare.
Med den nya hälso- och sjukvårdslagen har det också skett en förändring av ordningen på riksdagens prioriteringsprinciper, menar Naomi Clyne. Numera står kostnadseffektivitetsprincipen först, före människovärdesprincipen och behovs- och solidaritetsprincipen.
– Vården genomsyras av New Public Management. Det är en extremt dyr organisationsform där kostnadseffektivitet till varje pris styr. Det märks inte minst på landets akutmottagningar där äldre skadas eller dör på grund av att de får vänta omänskligt länge på en vårdplats.
Naomi Clyne efterlyser tydligare krav från lagstiftaren att god kvalitet ska bygga på medicinsk evidens, att objektiva mått på patientsäkerhet ska uppfyllas och att det ska finnas system och inbyggda kontrollmekanismer för att upptäcka och rapportera misstag och felbehandlingar.
– Det är svårt för dagens verksamhetschefer att göra särskilt mycket, de är bakbundna av ett dysfunktionellt system. Boken jag har skrivit riktar sig i högsta grad till beslutsfattare och tjänstemän. Vi behöver få till en förändring av skrivelserna i hälso- och sjukvårdslagen, inte minst när det gäller ordningen på riksdagens prioriteringsprinciper, och en mycket tydligare beskrivning av verksamhetschefens uppdrag och kompetensprofil.
